Babylycka!

Det har väl inte undgått någon som följer mig på Das Instagram att vi i fredags fick kycklingar. OMG OMG OMG. Jag har legat lågt med dessa planer i blögga eftersom jag var så orolig att något skulle gå snett. Utbudet av fosterdiagnostik av typen ultraljud, KUB-tester och fostervattensprov för hönsägg släpar efter så det enda vi haft att tillgå har varit barnens mobil-ficklampor i ett mörkt rum och även om vi intalat oss att vi anat konturerna av kroppar och näbbar var det inte förrän i fredags vi stod inför fullbordat faktum: Det var äggförlossning på gång och under dagen fick vi två: en ullig gul och en ullig grå.

Bakgrund: För ett par månader sedan, ungefär samtidigt som coronahetsen drog igång började vi för första gången överväga att skaffa tupp. Varför? För att jag/vi, till hälften på skämt men också lite på allvar, ville säkra upp någon form av matförsörjning. Jag vet, det låter ju löjligt, men se det som ett av många skepnader denna självhushållningstendens tagit i vårt land post corona: Vissa bygger Attefallshus, andra hamstrar toalettpapper, några bakar surdeg eller odlar och vi skaffar alltså en perpetuum mobile-tupp för kontinuerlig fortplantning av hönorna (i det fall vi önskar, vill man inte ha fler kycklingar tar man ju bara och äter upp äggen löpande och försöker förtränga det faktum att man äter presumtiva foster). Jag fick sju "kanske-befruktade" ägg av min hönspusher som tre av våra hönor - vi kallar dem lesbiska alliansen - valt att surrogatruva. Lite gulligt när de nu ligger där och värmer de två kycklingarna (för ruvningen tar tydligen inte slut bara för att äggen är kläckta, kycklingarna älskar att ligga inborrade under hönornas magar), blir liksom 0,66 kyckling var.

Det är ju lite grisen i säcken eftersom vi inte vet om de är hanar eller honor. Den stora baksidan är att man inte rekommenderas att ha > 1 tupp vilket gör att min man någon av oss måste lära sig att ha ihjäl de som överstiger 1. Men jag tar er på orden från mitt orosinlägg från i fredags och säger: "Vi tar det sen". Just nu har jag nämligen fullt upp med att tillsammans med barn och man (vet ärligt inte talat vem som är mest uppspelt över kycklingarna, min man var nära att falla i gråt när han konfronterades med Sissela nedan) vara överlycklig över denna dunbollsupplevelse.

När den gula kom ut såg den ut som ett stripigt ägg med huvud.

Men bara ett par timmar senare ullade den till sig.

Vi googlade på "vad äter en nyfödd kyckling?" och fick fram världens gulligaste av recept:

- Ett mortlat mariekex.
- Blandas med lite upphackat kokt ägg.
- Samt en del filmjölk.

Första dagen matades de med hjälp av en akvarellpensel, men redan efter två dagar kunde själva ställa sig på tefatet och näbba i sig geggan. Naturligtvis i konkurrens med sina tre mammor som gärna hjälpte till, helt osolidariskt.

Den lilla grå står i den kombinerade mat/vattenskålen och äter. Observera att vi barnsäkrat redet så att de inte ska trilla ut nattetid och frysa ihjäl.

Båda är av sorten Hedemora och vi hoppas, hoppas, hoppas nu att max en av dem visar sig vara av manligt kön för det kommer inte att gå att ta livet av något så gulligt som detta. Deras små trubbiga vingar! Deras överdimensionerade fossingar! Deras gulliga små ljud! Nej, ack nej, det får i så fall bli en tur till den lokala veterinären för ett 1000 kronors-avlivning med barmhärtighetsspruta.

Mvh/
FruEfficientBadass