lördag 13 januari 2018

Bästa sättet att bli rik...

...är att följa sitt intresse. Det menar åtminstone den amerikanske coachen Steve Siebold ("Critical Thinking Expert and Psychological Performance Coach"). Han menar att exempelvis framgångsrika entreprenörer har ett icke-linjärt sätt att se på saker:


The Face of a Coach
"It’s a cause and effect relationship between effort and passion, but while most people see passion as the effect, the great ones see it as the cause. In other words, the average person goes to work every day and hopes to find passion in his efforts. The rich go to work every day feeling passion for what they do, and their passion fuels their efforts."


Jag hittar ovan i en artikel från 2013 som heter "70% av amerikanarna är oengagerade i sina arbeten". Deppigt värre. Problemet med detta är att jag inte vet riktigt hur jag ska hantera den informationen. Jag tycker det är härligt att gå långa promenader, att hobbysimma en kilometer på tantvis samt att dricka vin till lunch. Det är emellertid ingen som vill betala för att se mig göra dessa saker. Jag tycker att det är kul att skriva den här bloggen, men även om jag till äventyrs skulle lägga in annonser skulle det inte räcka till mer än ett par mellanmjölk i månaden. Jag blir helt enkelt lite irriterad på den här typen av resonemang. Också för att jag får höra det titt som tätt av folk när jag, kanske obetänksamt, berättar om mina planer på tidig självpensionering och höns. "Men ska du inte skaffa något jobb du verkligen brinner för och gillar istället?". Dessvärre är det ju så att om man inte har en helt strålande affärsindé kombinerat med ett djävulskt driv (och eventuellt lite flyt), är risken rätt stor att du inte kommer att lyckas med eget företagande. Och att hitta en tjänst där man får göra det man tycker är kul samtidigt som man tjänar en vanlig lön är heller inte uppenbart. Jag gillar att läsa och jobbade ett tag i bokbranschen. Jag har aldrig erfarit så mycket admin och tjänsterelaterat strul som då, och min läslust var helt död efter de åren. Det som tidigare varit förknippat med nöje och avkoppling blev jobbmateria och således ångestladdat och det var först flera år senare, när jag jobbat i en helt annan bransch som jag kunde börja läsa igen.


Rubriken i Huffington Post-artikeln jag refererar till ovan menar att det är anmärkningsvärt att 70% av amerikanarna inte vill gå till jobbet. Jag tycker att det är anmärkningsvärt att det är 30% som vill gå till jobbet. Vad gör dessa människor? Är de alla entreprenörer eller är de frilansare av någon sort? Jag kan egentligen bara tänka mig en kontext då jag hade trivts att gå till jobbet. Om jag hade varit ekonomiskt oberoende och då och då, för att skapa variation och omväxling i mitt liv, jobbat extra med lite olika saker. Som en gammeldags diversearbetare. Ett sommarjobb inom vården, ett par månader ledigt, ett halvår i en projektanställning, ledigt ett halvår. Ett kriterium för att jag skulle gilla påhuggen hade varit att de inte förföljer mig efter avslut med admin eller annan byråkrati, utan det ska vara clean cut over and out. Vilken är den perfekta sysselsättningen enligt dig?


Mvh/
FruEfficientBadass









14 kommentarer:

  1. Intressant inlägg. Jag har lite samma problem, d.v.s jag skulle helst mysa på och göra lite det jag känner för. Jag har löst det på ett annat sätt, nämligen hittat ett område jag har lätt att lära inom och sett till att blivit extremt duktig inom det. Även om det egentligen inte är något jag verkligen brinner för hittar jag motivation i att bli riktigt framgångsrik i området. Även om jag helst skulle göra annat om dagarna får jag mycket tillfredsställelse och bekräftelse av att vara framstående i min bransch. Dessutom medför framgången hög lön och andra ekonomiska möjligher, t.ex. delägarskap utan att behöva dra det tunga lasset själv. Det innebär att jag inte kommer att behöva hålla på så fruktansvärt många år innan lunchvinet kan bli verklighet.

    Jag ser det som det näst bästa alternativet och det bästa i brist på intressen som går att tjäna pengar på.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Precis det du beskriver ovan tror jag är det som många blandar ihop med "att älska sitt jobb". I själva verket gillar de vad jobbet projicerar på dem - framgång och inflytande. Vilket inte är så dumt det heller förstås. Men det krävs guts att erkänna för sig själv och andra att man tillhör den del av befolkningen som INTE hade gått till jobbet om de fått samma ersättning för att stanna hemma och /i mitt fall/ rastat grannens hund och plantera om krukväxter.

      Radera
    2. Även om det kan vara svårt så är det viktigt. Första steget i att göra något åt det. Jag har accepterat att detta är vad jag gör nu något årtionde, tills jag inte behöver längre. Jag tror och hoppas att då kan släppa allt och satsa på det jag verkligen vill göra, även om status och bekräftelse då ryker.

      Krukväxter låter trevligt. Jag har tänker biodling för husbehovet, om det fortfarande finns bin. Använder som tur är bara några matskedar per år så det borde inte behövs så många bin.

      Tack för en läsvärd blogg.

      Radera
    3. Tack, det är kommentarerna som gör’t. Bin - perfekt. Som höns, fast mindre.

      Radera
  2. Jag kommer i nästa månad att gå ner från heltid till att arbeta 3 dagar i veckan. Eftersom jag klarar mig på den inkomsten kommer jag inte känna någon press på att få in mer pengar - även om det hade varit fint att kunna fortsätta spara en del för att lägga "vanligt arbete" på hyllan 100%. När jag nu går ner i arbetstid kommer jag prova med att ge massage - det är något jag trivs att arbeta med och ger viss inkomst.

    SvaraRadera
  3. Får ofta höra från folk att de inte kan förstå hur man kan gå hemma, "hemskt jag skulle klättra på väggarna". Det gör inte jag - tycker bara det är härligt med utrymme för eget hittepå, som kan vara de mest triviala som att ta en promenad eller fika med grannen. Inget tvång. elsa

    SvaraRadera
  4. Jag ÄLSKAR att vara hemma och "göra inget" som idag: städa lite, långpromenad, bakat kladdmuffins till mina döttrar, lagat en god lunch, sovit middag, läst bok i två timmar, tvättat undan, fixat lite spikar som var fula i garderoben, njuta av en balja te mm.
    Att få slippa min största allergi är det viktiga för mig: andra människor.
    Ps! Hur går det med potatisen och havregrynen?

    SvaraRadera
    Svar
    1. På a ("dina aktiviteter") svarar jag: Hear ya och kunde inte hålla med mer - det är ju underbara sysslor. På b ("havregrynen") svarar jag: Se morgondagens inlägg.

      Radera
  5. Intressant inlägg. Jag vantrivs med mitt jobb. Hatar ångesten som kryper på redan på lördag morgon. Folk i min omgivning säger att jag måste ju ta tag i min situation och byta riktning till något som jag vill och kan trivas med. Men f-n, jag vill ju inget känns det som. Jag vill helst bara vara hemma och fixa. Önskar så att jag hade haft en högsta önskan om att göra en viss grej, då hade man ju kunnat satsa på det.....Men jag har ju inte det. Hade som sagt helst bara gått hemma.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag håller med till fullo. Till skillnad från de som hävdar att de skulle klättra på väggarna etc är jag helt övertygad om att jag hade kunnat underhålla mig själv hemmavid på heltid 4evva and evva. Herregud, kan Assange kan väl jag?

      Radera
  6. liten 'stach14 januari 2018 19:00

    Alltså detta med att inte vara nöjd eller vara nöjd med sitt jobb, jag verkar pendla ständigt... När jag var gravid räknade jag ner inte bara till förlossningen, utan även till sista jobbdagen och jag längtade riktigt efter att ha en längre period utan jobb. Nu ska jag snart börja jobba igen, och även om jag säkert kommer sakna mitt barn så längtar jag faktiskt tillbaka till jobbet. Upplever arbetet intellektuellt stimulerande där jag får utvecklas inom mitt specialområde, kan delvis styra mängden arbete själv med en fantastiskt trevlig chef som alltid stöttar mig. Det negativa är att det ofta är tråkigt i fikarummet (oftast endast två tanter +55 år och jag), samt att det ibland blir lite stressigt när det trots att jag planerar mycket själv kör ihop sig pga oväntade händelser. Realistiskt har jag kan svårt att tänka mig något bättre jobb, i alla fall inte med bibehållen lön. Jag har sparat många föräldradagar att ta ut i perioder när arbetsmotivationen tillfälligt tryter, och sparar i ISK för att ha om tex chefen slutar eller något annat ändras med arbetet som skulle minska trivseln..

    Funderar också på om huruvida man är nöjd eller inte med sitt yrke kan hänga ihop lite med hur lätt man känner sig nöjd generellt med livet, var man bor, förhållandet man är i, umgängeskretsen osv? Jag upplever att många pratar väldigt om att "hitta rätt" i dessa hänseenden. Så har jag också tänkt mycket, men nu börjar jag känna mer att det handlar om att känna glädje över där jag är och att både arbete, förhållande och vänskapsrelationer blir bättre ju mer energi jag lägger på dem. Eller låter det galet? Självklart finns det ju dåliga arbetsplatser där folk blir sjuka av jobbet, då är det ju bäst att byta så klart...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för intressant input. Jag tycker det låter som att du har det bra, särskilt under småbarnsåren är det oerhört viktigt att ha en bra och förstående chef. Häng inte upp dig på 55+-arna - det är väl inte dem du leker med på fritiden? Samt att du kanske får framstå som ung och dynamisk i jämföresle (antar jag eftersom du är i barnafödarålder)?

      Jag kände liknande det du skriver ovan länge på mitt nuvarande jobb, men vips händer det saker (i det här fallet en övergripande känsla av stagnation, kryddat av psykokund som får mig att vakna i vargtimmen förbannad varje natt) som gör att man bara måste bort. Alltså - MÅSTE bort. Och då är man riktigt nöjd över sin ISK-framförhållning. Håller med dig om att det är mycket fokus på "att hitta rätt" - låter nästan som en religiös pursuit. Jag tycker precis som du att jobbet blir allt som oftast ungefär det man själv gör det till, så om man slipper skit av typen överdriven stress och psykopater ska man nog gilla läget.

      Radera

The Art of Frugal Hedonism Del 7 - Ekonomin är en bitch

I mitten av 1900-talet var det många - däribland Keynes och president Eisenhower - som förutspådde att den genomsnittliga arbetstiden i takt...