Att värdera ett boende

I veckan snackades det mycket bopriser, ett ämne som för 95% av befolkningen är synonymt med privatekonomi. Det vill säga - vet man om vad man har för ränta har man koll på läget. Om man därtill lyckats ränteförhandla är man någon form av economist genius och kan i lugn och ro ta en shoppingtur i helgen för att sätta sprätt på motsvarande vad bolånet kostar per månad. Men inte du, du sitter hemma och äter linsrester och läser bloggar, guldstjärna.


I USA är husen dubbelt så stora idag som på 50-talet. Betyder det att man lever bättre idag än då? Får man ut mer "levande" på dubbla ytan än på halva? Tidningen Forbes skriver: "Most homeowners who have formal living and dining rooms rarely use them (Thanksgiving and Christmas are but two days of the year). Similarly, millions of square feet in great rooms, breakfast nooks, laundry rooms and hallways and even ‘spare’ bedrooms go underused - space wasted most or all of the year."



En studie - tack Ninni - illustrerade för några år sedan hur en amerikansk snittvilla användes och resultatet ser du nedan. Den här famljen hade m a o kunnat halvera sin boyta (åtminstone på plan 1) och därtill flyttat till lägenhet (såvida det inte är asrött i trädgården, det framgår inte, men verandan verkar vara en kall zon) utan att lida överdrivet mycket.

Jag tänker också på något jag läste på en amerikansk blogg på temat minimalism eller möjigen var det Jacob Lund Fisker a.k.a. Early Retirement Extreme, minns inte: "I ett hem behöver du någonstans att sova, någonstans att arbeta och någonstans att bjuda in en vän till en måltid." Ellen Key var inne på ett liknande spår. Och ändå strävar vi hela tiden efter större och bättre. Efter bolånekrisen i USA startade redan omskrivna trenden med "Tiny Houses", för människor som hellre äger sitt boende till 100% och lever på liten yta, än bor i McMansions för lånade pengar. Sparo verkar också hysa en kärlek till dessa små hus, och skrev en uttömmande miniserie på temat tidigare i månaden.

Ibland tror jag att vi inbillar oss att hemmet är en projektion av oss själva (som vi vill vara) snarare än en vrå där vi kan dra oss tillbaka från världen och hämta ny kraft. Eller...tror, det är väl allmänt vedertaget att det är så vi ser hemmet idag, annars hade vi inte haft tusen inredningsmagasin. Det sorgliga med dagens boenden är att vi jobbar mycket för att tjäna mycket pengar så att vi kan uppgradera våra boenden samt renovera dessa. Så att vi kan ha ett vackert hem vi inte har tid att vara i eller inte ha tid att umgås med någon i eftersom vi spenderar så mycket tid på jobbet, eftersom vi måste dra in stålars till att betala våra lån och renoveringskostnader. Tur för oss att vi åtminstone kan njuta av samtalsämnet renovering i fikarummet, alltid något värde för pengarna. Och så kan vi ju posta bilder på våra nyrenoverade vackra hem på sociala medier, glömde det.

För fyra år sedan bodde jag med familj på 170 kvadrat i tre våningsplan. Barnen hade varsitt rum (som de aldrig var i), vi hade ett gästrum (som vi sällan hade gäster i) och vi hade en massa förrådsutrymmen (som vi samlade skräp i). Trädgården var pyttliten, något vi ibland klagade över, eftersom man förväntas vilja ha en stor trädgård att inte vara i (i hemlighet var vi glada att den var liten då vi är rätt usla på trädgårdsskötsel). 2014 flyttade vi in till en lägenhet i stan och halverade då nästan vår bostadsyta. Vi bor nu fem pers på 92 kvadrat. Minstingarna får dela rum. Och de är inte heller nu i sina rum, de är fortfarande i sofforna i vardagsrummet eller i vår säng eller i köket, precis som de var i huset. Vi har plats att äta på och kan ta emot samma antal gäster som i huset (tack vare vårt eminenta Blocketfynd till furubord med iläggsskiva). Vi har plats att sova på och vi kan ta emot besök över natten. Skillnaden är att de får sova på soffan och på luftmadrass i vardagsrummet och inte i eget rum. Vi har plats att arbeta på eftersom våra laptops får plats på vårt av min man platsbyggda pysselbord i lägenheten. Där samsas vi med barnen och det går så bra så.

Själva funktionen med vårt boende på 92 kvadrat jämfört med vårt boende på 172 kvadrat är således ungefär densamma. Same same, but different. Hur då annorlunda? Jo - billigare! Nu ska tilläggas att prislappen på vår lägenhet var densamma som för vårt hus, så lånen är desamma. Men de löpande kostnaderna är väsentligt lägre, trots att vi idag har en avgift på nästan 4 000kr per månad. Låt mig också flika in att vårt hus var ett nyproducerat miljöhus med solpaneler och täta fönster, inte ett gammalt 20-talshus med dräneringsbehov och energiläckage. Då hade du kunnat lägga på 50% till uppvärmningskostnaden nedan.

Våra huskostnader 2011 vs våra lägenhetskostnader 2016 (ej inflationsjusterat så egentligen är diffen ännu större)

Nu kan man ju ha invändningar av både det ena och andra slaget. Varför exemplifierar jag med ett år då vi hade en alldeles särskilt stor utgift av typen "obligatorisk fasadmålning". Saken är att det varje år kom någon stor utgift, trots att vi bodde i nyproduktion. Första året sved rätt rejält med massor av utgifter för att iordningsställa det nya huset efter våra behov. Vet ni vad markiser på tre våningsplan kostar? 2012 var det isolering av förråd, ett annat år ny häck. Ett annat argument kan ju vara att "ni hade kunnat skippa både städning, fönsterputs och extrabil". I teori ja, det gjorde vi faktiskt året efter. Men det var fortfarande 27 000kr dyrare att bo i huset och det hade blivit skilsmässa - husjävelen tog fem timmar att städa och vi hade ett konfliktfyllt förhållande till just detta moment. Och extrabilen var mer eller mindre ett måste för att ta oss till jobbet givet att vår dussinförort var så nybyggd att det saknades vettig kollektivtrafik. De enda kostnader vi ökat sedan flytten in till stan är föreningsavgiften och parkeringen. Men då får man tänka på att föreningsavgiften inbegriper såväl en del av elen (varmvatten och indirekt värme från gemensamhetsutrymmena, vi behöver knappt ha elementen på) som sophämtning. Med samma funktioner som i huset (sova, äta, jobba) sparar vi nästan hunda lakan om året PLUS slipper bo i en dussinförort. Det är vad jag kallar en winwin.


Och här skulle jag egentligen braska en massa om att det naturligtvis är en smaksak och att man ska bo så att man mår bra och barnen behöver natur så vidare men eftersom det här är min blogg så struntar jag i det.


Mvh/
FruEfficientBadass