Nej nu! Nog med denna hang-up på Carnegie, tänker kanske vän av ordning. Jag håller helt med. Det här är mitt sista inlägg på temat Carnegie, nu tänker jag aldrig, aldrig mer skriva om Carnegie i någon form. Som jag nämnde för Plina i någon kommentar har jag under sommaren fyndat en Dale Carnegie-titel* på loppis för 10 spänn:
"Hur du blir vän med livet och trivs med ditt jobb." Dale Carnegie föddes i slutet av 1800-talet som fattig på landsbygden men kom att bli "
an American writer and lecturer and the developer of famous courses in self-improvement, salesmanship, corporate training, public speaking, and interpersonal skills." Därmed borde jag ju hysa stort förakt för karln, men hör och häpna - det gör jag inte. Varför? Låt mig sammanfatta boken i två citat:
1/
"Merparten av den trötthet som fullt friska, stillasittande personer lider av, beror på psykologiska faktorer. Det är motvilja, brist på uppskattning, mindervärdighetskomplex, stress, ängslan eller oro som gör att stillasittande människor känner sig trötta. Detta gör dem dessutom mer mottagliga för förkylningar, reducerar deras arbetskapacitet och driver dem till nervös huvudvärk. En av huvudorsakerna till trötthet är leda"**
2/ "Världen är full av människor som tar för sig och är själviska. Människor som kan sätta sig in i andra människors situation och som kan förstå hur de tänker, behöver aldrig oroa sig för vad framtiden kan för med sig åt dem."
Det är egentligen den första punkten som är av relevans för den här bloggen***, eftersom en av mina primära agendor är att
kasta skit på yrkeslivet erbjuda en alternativ syn på vad ett yrkesliv kan vara. Det är så flagrant hur ett otillfredsställande arbete kan dränera oss så fullständigt på energi, även om vi sitter helt orörliga framför en skärm och således borde ha hushållit rätt bra med våra resurser. Jag minns mitt första jobb som säljare på ett franskt bolag. Det gick inget vidare - våra högkvalitativa sidenslipsar sålde rätt uselt i IT-bubblan. Det var så tråkigt så att klockorna stannade. Jag tror faktiskt att min klocka stannade en gång på arbetstid. Jag minns att jag ibland stängde dörren till mitt rum och satte mig så rakt jag kunde på stolen (ryggen mot dörren) och slumrade till en smula. I samma stund som franska staten dikterat att arbetsstyrkan fick lämna kontoret**** var det som att någon hällt en hink kallt vatten över mig och jag blev hur pigg som helst. Jag har också en mer nutida inre bild av hur jag överraskar en av mina mer spirituella och energiska vänner på hennes arbetsplats och ser hur hon, nästan bokstavligen, nickar till framför skärmen mitt på dagen. Synen var en chock, eftersom jag är van att se detta energiknippe (hon drev eget innan hon blev kontorsanställd) i färd med att simultant hålla webbexmöte, odla tomat och amma ett barn, allt med ett stort smil i ansiktet. När vi drog oss utanför kontorets väggar medgav hon också "
jag blir så satans trött av att låtsasjobba." När jag befinner mig i flow - kan ske på jobbet - men betydligt oftare privat, blir jag sällan trött. Jag kan slita som ett djur på landet med att köra lass på lass med
murket virke och dåligt skinkspad från 1974 till tippen och ändå känna mig full av energi hela dagen lång. Efter Italienresan skrev jag 15 blogginlägg på tre dagar (Art of Frugal Hedonism-serien) utan att ta en enda paus mer än för mat och ett och annat dopp. Men sätt mig i ett luftkonditionerat konferensrum med ett gäng gäspande kollegor vars ansiktsuttryck lovar total brist på målfokus och avslut och jag är redo för palliativ vård innan förmiddag blir lunch.
Så vad vill jag säga? Jo - att det nog finns en och ann som har att vinna på att göra vissa förändringar i sitt liv för att öka sina energinivåer. Hälsogurun Sanna Ehdin, som visserligen verkar hamnat i
blåsväder nyligen, menar att att man ska sträva efter att öka sina energinivåer i allt man gör eftersom det är detta som borgar för ett - kanske inte långt? - men lyckligt liv. Att känna energi. Och energi föder energi - att helhjärtat ägna dig åt meningsfulla uppgifter på dagen äter inte av din kvällsenergi, tvärt om.
En vän till mig - högt uppsatt på HM, menar att hon känner sig energisk allt som oftast och att en nyckel är arbetskamraterna och uppskattning från medarbetare. Jag har tyvärr inte så många sådana erfarenheter i bagaget - åtminstone var det länge sedan - utan kan istället vittna om hur oerhört energidränerande det är att jobba med backstabbers, psykokunder och/eller medarbetare som genom pikar och minspel visar att jag inte är värd deras respekt. Har du erfarenheter av arbetssituationer som dränerar dig på energi på grund av någon av de anledningar som Carnegie anger i sitt citat?
Mvh/
FruEfficientBadass
* Dale Garnegie har, såvitt jag kan utläsa på Wikipedia, mycket lite att göra med Carnegie fonder som jag skrivit om de senaste dagarna.
** Den sammanställning av två av hans böcker gavs ut 1970 i USA men originaltiteln gavs ut redan på 30-talet så det är inte forskning stött och blött i helt nya studier. Trots det känns det som tankar som i viss mån även går att applicera på dagens yrkesliv.
*** Tog med den andra som en "tankar-för-dagen-citat"-bonus
**** Fackligt stipulerat i sten: 17:30 alla dagar utom den generösa fredagen 17:00, samt sen alla RTT-dagar och annat franskt skit jag försöker förtränga.
Den här bloggen har typ räddat mitt liv. Har sagt upp mig från mitt livsdränerade jobb som chef i statlig myndighetsföreträdare att jag inte klarade av människor längre, och inte klarade av att låtsasjobba - att sitta på möten och undra varför ingen säger något om kejsarens nya kläder. Till slut sa jag det alltid själv vilket inte var så poppis.
SvaraRaderaNu driver jag eget - utan uppdrag och med en man som är föräldraledig. Inte så fett mao, men det här får mig att inse att det trots det är värt det! Ska hanka mig fram på CSN under hösten och hoppas hitta ett sätt att sälja mina eminenta tjänster!
Det ÄR värt det. Häromdagen kom jag och tänka på den där känslan jag brukade ha när jag sjönk ner på stolen inför måndagsmötet förr. Ungefär samma känsla som en värphöna erfar när hen blir instängd i värpbåset kan tänka. Då kände jag liksom: bring the noodles!
RaderaSe på den synnerligen låga energi som de allra flesta riksdagspolitiker utstrålar under årets valrörelse. Känslan man får är att de givit upp, resignationen verkar allomfattande.
SvaraRaderaDet bådar för att det inte kommer att bli mycket gjort efter valet.
Riksdagsarbetet är nog i paritet med att ringa kalla samtal för att kränga sidenslipsar - i sina bästa stunder.....
När jag startar parti ska jag göra en valplansch där jag är sur med texten ”BAKÅT” för att se vad som händer.
RaderaBra kollegor är en del av pusslet som din vän säger. Jag har faktiskt oftast haft väldigt bra kollegor som jag trivts med undantag av en eller två individer som jag inte gillat alltför mycket. I en större grupp så brukar det inte vara ett problem att minimera kontakten med dessa. En annan faktor som har betydelse är chefen. Oftast har typen varit trevlig men trevlig räcker inte i min bok. Man måste också kunna respektera hen.
SvaraRaderaDet tredje är arbetsuppgifterna. Här krävs det massiva mängder som utvecklar en och det är där det brukar börja fallerera efter ett tag. Det är då ledan och missnöjet slår till.
Bra bok förresten så tack för tipset.
Otroligt att du fick tag på den.
RaderaDen här kommentaren har tagits bort av skribenten.
RaderaPå nätet finns allt. Jag köpte den för hela 3 usd på Kobo.
RaderaLandade för några år sedan ett på pappret väldigt fint jobb med ok betalt och bra möjligheter för framtiden. Problemet vara bara att jag 90% av tiden satt och kollade när färgen torkade på väggen. Höll på att avlida av tristess och efter arbetsdagens slut så kraschlandade jag i soffan hemma trots att jag borde haft gott om energi över. Jag och en kollega tog varje dag promenader på förmiddagen och eftermiddagen där vi diskuterade hur vi skulle ta oss ifrån fängelset. Efter ett halvår hade vi båda lyckats byta jobb. Har sedan dess bytt jobb ytterligare en gång och denna gången till ett mer praktiskt arbete där jag får möjlighet att arbeta mer med händerna. Tyvärr har detta varit på bekostnad av löneökningar, har stått still de senaste åren. Däremot mår jag betydligt bättre nu och trivs enormt mycket mer på arbetet. Jag får dessutom träna upp mina DIY-skills på arbetstid iom de praktiska inslagen. Min slutsats är att även om vägen till FIRE är längre nu så är det värt det!
SvaraRaderaHälsningar,
mrFIRE
svenskafire.se
Otroligt att du skriver så. Det är EXAKT min arbetsvardag för inte alls länge sedan, under försäljningschefstiden. Alla abstrakta arbetsuppgifter, allt snurrande i Excel, all brist på verklighetsförankring höll på att driva mig till vansinne. De bästa dagarna på jobbet, de när jag kom hem glad och "normal", var när jag hade haft utbildningar, för då hade jag fått göra lite "vaktisprylar" av typen montera upp och ner roll-ups, hämta catering, ställa iordning bord och dela ut papper.
RaderaJag tänker på Frugalwoods här som konstaterat att en perfekt dag för dem är att blanda ungefär lika delar fysiskt arbete [i deras fall på gården] med lika delar intellektuellt arbete [blogg, bokskriveri, privatrådgivning], det senare förlagt helt enligt egen agenda. Är det så att vi är skapta för detta lite till mans eller är det du och jag mrFIRE som är klena i intellektet och inte pallar hjärnfokus?
Om det förra borde ju alla arbetsgivare med kollektivavtal och vaffan heter det nu igen, skyddsombud och ronder, lägga in ett dagligt pass av vaktmästeriuppgifter för sina tjänstemän, precis som dagens skolungdom har "röris" utanför den schemalagda idrottsundervisningen?
Precis! Bristen på verklighetsförankring är en grundbult i problemet. Kopplingen mellan det man gör till vilken nytta det har får inte vara för lång om man är sådana funderare som oss. Vi kanske har så klent intellekt att vi inte ser den kopplingen så lätt eller så har vi så starkt intellekt att vi ser igenom allt!?
RaderaEn vän till mig är psykolog och hon berättade precis det du skriver ovan. De dagar hon trivs bäst på jobbet är när hon får vara med och anordna utbildningar och konferenser. Boka lokal, beställa mat, göra i ordning lokalen, hälsa alla välkomna o.s.v. Hon funderar på att börja jobba som någon form av värdinna istället. Det är något som är allvarligt fel på yrkeslivet om det är så man känner som utbildad psykolog!
50/50 teori/praktik tror jag med på och det är faktiskt nästan så det ser ut för mig på jobbet nuförtiden. Försöker lägga in analysarbeten, möten o.s.v. på förmiddagen sen efter lunch är jag uttråkad och behöver röra på mig så då är det perfekt att göra praktiska saker =)
Hälsningar,
mrFIRE
svenskafire.se
Jag inser att jag har mycket att vara tacksam över. De allra flesta arbetsplatser jag vistats på har varit riktigt bra, med fina människor. Så också min nuvarande arbetssituation, som jag har haft möjlighet att välja med hjärtat.
SvaraRaderaJag är ändå extremt sparfokuserad, och det är för att FI-delen lockar något så ofantligt. Jag har inte växt upp i den andan, konstigt nog, men är så djupt tacksam över att ha hamnat där jag är idag och det är SÅ mycket tack vare bloggar som din FruEB.
Runt 2013 började jag vakna, drog igång en ISK och började investera. Sedan hände det något väldigt omvälvande och tufft privat och sparandet gick i stå under några år. Det här året har jag kommit ordentligt på banan igen och det är en så fantastik känsla.
Vi måste ta ansvar för våra liv och skala löken även på det privata planet, ibland tror jag vi glömmer kraven vi skapar på hemmaplan. Jag tänker på bekanta som gnäller över att det är engagemang med ungarnas aktiviteter typ 6 ggr per vecka och hur jobbigt det är. Ja men SÄG NEJ DÅ! Bestäm dig för vad som är en vettig nivå. Jag skulle på allvar tilta ur fullständigt om jag hade bokade evenemang 6 kvällar per vecka, låter värre än att vakna upp i The Ring liksom. Jag tror många blir dränerade av en kombination av seg arbetsplats och för ruschigt privatliv. Om vi tänkte mer som Skalman skulle nog vi må mycket bättre.
Morsan
Ah, dessa föräldramartyrer som togs över av onda krafter när de fick barn. Jag fattar att det inte är lätt med barn men tycker synd om dessa barn vars föräldrar skyller allt de "inte kan göra" på dem. Jag har bekanta som lyckas träna, fjällvandra och resa med barn trots att de jobbar. Det verkar bero på att de har PRIORITERAT vad de tycker är viktigt. Om de gillar att träna så pysslar de så att de får in träningen med andra måsten. Jag tycker också att de är sådana viktiga förebilder för sina barn. De visar att barnen är viktiga men också att mammas eller pappas intressen är viktiga. Inga curlade ungar här. Och inga tråkiga personer som inte kan göra annat än prata om sina ungar eller gnälla om livet.
RaderaSignatur barnfri
Could no agree more. Jag har en rätt enkelt tumregel som löser en stor del av aktivitetsproblemet: Barnen måste tjata om att få börja med aktiviteten vid fem separata tillfällen (alltså inte fem gånger på en dag, det ska ske under minst fem olika dagar) innan jag ens börjar snegla dithän. Ungefär 90% av alla infall filtreras bort här. För storingarna har jag också infört att de måste kunna ta sig till och från själva, vilket filtrerar bort ytterligare 5%. Resultat: Enbart scouter (som är billigt och prepper-badass med en massa präktiga värderingar som del av paketet) och ytterligare en aktivitet för två av barnen.
RaderaJag instämmer också till fullo & tycker att du väl beskriver den målbild vi har för familjelivet - tid för både umgänge & aktiviteter på eget håll (t ex träning). Att prioritera vad man spenderar pengar på kan i slutändan också ge en mer tid över till annat, för med mindre konsumtion kan man använda en del av utrymmet till att gå ner i arbetstid & på så sätt få mer luft i tillvaron.
RaderaI vår familj har vi begränsningar både på barnens, föräldrarnas & de gemensamma aktiviteterna, så att det finns utrymme att ”bara vara” & att skrota runt hemma.
Underbart inlägg med tillhörande kommentarer! :)
SvaraRaderaApropå italiensk skräckfilm. The Ring, som Morsan nämner ovan. Jag kunde på riktigt inte sova den natten. Det var iofs ingenting jämfört med Paranormal Activity del 1. Det var >10 år sedan men jag kan fortfarande känna obehag. Nuförtiden tittar jag inte på skräckfilm utan bölar mest till filmer av typen Broarna i Madison County. Tror att det är ett tecken på tidigt klimakterium.
RaderaHaha :)
RaderaE B, jag blir fundersam, gluttar in här av nyfikenhet och förundran. Intresserad av andra liv och tänk, kan inte greppa alltid,hör väl inte direkt hemma här. Läser en del ekonomibloggar, kan inte påstå att jag förstår allt, speciellt inte fonder och aktier eller vissas tankegångar. Människor med långa utbildningar och bra löner. En del klagar över skatter, sina dyra csn-lån och andra vill ha marknadshyror. Många förbereder sig för att sluta arbeta långt innan pensionsålder. Inte ovanlig att man yvas över sin insats i samhällsmaskineriet och därför anser sig vara värda ett bättre liv som kommer att innebära en tidigt avslut i arbetslivet. På de "fina" arbetena sitter man och låtsasjobbar, går på oändligt tråkiga och många gånger onödiga möten där man kan sitta och peta naglarna typ, och i bästa fall drömma sig bort. Det måste ju verkligen vara tärande för både själen och samhället. Ni som "har allt" är inte tillfreds med tillvaron.
SvaraRaderaSjälv är jag lågutbildad och lågavlönad, har tröstat, stöttat och väglett och funnits till för människor i vård och omsorg. Torkat smås och storas bakar samt kockat veg i ett antal år. Aldrig känt sådär förutom när jag en period var kontorsråtta och fick mörka tankar, att det bästa vore att hoppa från åttonde våningen, jag tog en annan väg.
En av mina vänner i hemtjänsten talade om för mig häromsistens att hon inte visste hur hon skulle ta sig från den ena brukaren till andra, för att arbetsgivaren hade tagit bort all tid för det. Det är så pressat, hon vet inte hur hon skall orka till pensionen, men hon behövs verkligen.
Är förvånad över att det är möjligt att människor kan sitta av större delen av sin arbetstid(inte alla) och samtidigt ha relativt höga löner, känns som en låtsasvärld samtidigt som folk inom andra yrken går på knäna med lägre löner.Har det utbildads för många inom vissa yrken, exempelvis ekonomer? Jag vill inte attackera någon, bara undrar över erat illamående, utmattning, otillfredsställselse,och livsleda. I mina ögon har ni ju allt eller kanske inte. Marianne
Hej Marianne, du är så välkommen att glutta in (jag gillar folk som inte snålar med tecknen). Ett par reflektioner på dina reflektioner:
Radera"Inte ovanlig att man yvas över sin insats i samhällsmaskineriet och därför anser sig vara värda ett bättre liv som kommer att innebära en tidigt avslut i arbetslivet." Säkert. Så ser jag åtminstone den klassiska bilden av en "förtida pensionär"; en gråhårig snubbe med personlig bankman, stort ego och en andelslägenhet i Torrevieja. Personligen är min "tidiga pension" inte en tribute till mina yviga bidrag till samhällsmaskineriet, utan en strävan efter att leva en mer lågintensiv livsstil där prylar och status inte är det övergripande målet.
”Ni som "har allt" är inte tillfreds med tillvaron.” Livets ironi. Plus att jag inte anser att man har allt om man fortfarande inte kan bestämma över sin tid. Då är man ju blott en dressyrhund, i ett dyrt koppel. En annan viktig faktor bakom fluffiga begrepp som ”lycka” och ”tillfredsställelse” är ju att man utvecklas. Jag tror att en del av de tjänstemän som under det gångna året utsatts för GDPR-preppen kan skriva under på att det inte scorar 10/10 på ”personlig utveckling.” Det är bara ett i raden av administrativa add ons i tjänstemannalandskap sedan millenieskiftet. Sarbanes-Oxley, IFRS, internal audits, EHS, ISO hit och ISO dit, US GAAP, det adderas ständigt ny, själadödande red tape för de som väljer en tjänstemannaroll på lite högre nivå. Det övergripande syftet är säkert gott (framför allt att pengar inte ska snos), men det dödar ens livslust för det är så in i helvete tråkigt. Jag jobbade själv inom vården medan jag pluggade, och även om det inte heller var en särskilt ”utvecklande” upplevelse (jag jobbade med gamla som mest trillade av pinn) kändes det åtminstone meningsfullt och jag kom hem ”nöjd” varje dag med vetskapen om att jag gjort ett nödvändigt jobb. Så känns det i sanning inte när man lämnar kontoret efter en random dag av intetsägande möten, corporate BS och processkartläggningar för någon av ovan akronymer.
”Aldrig känt sådär förutom när jag en period var kontorsråtta och fick mörka tankar, att det bästa vore att hoppa från åttonde våningen, jag tog en annan väg.” Usch då. Glad att du hittade en annan lösning. Tycker du verkar ha gjort en strålande samhällsinsats. Jag kan verkligen rekommendera att lyssna på ChooseFI avsnitt 70 med Vicki Robins (https://www.choosefi.com/070-your-money-or-your-life-vicki-robin/). Man kan säga att hon adresserar dig och ingen annan i ett stycke där. Minns ej minut, men snarare mot slutet, när hon talar om vad ett samhälle och en community handlar om EGENTLIGEN.
Hoppas du fortsätter att läsa. Om jag lyckas någorlunda med mitt upplägg hoppas jag att du förstår att jag anser att alla, oavsett utbildning, föräldrar, status, bostadsort eller yrke, har möjlighet att påverka sin finansiella situation och bygga in såväl mer trygghet som mer självförverkligande i sina liv. Det behöver inte handla om att kunna sluta jobba vid 40, det kan lika gärna handla om att känna sig förberedd för inkomsttappet när man går i pension. Pengar är energi. Energi är liv. Vi måste alla förhålla oss till det. Varför inte göra det smartare?
Jag tycker helt självsvåldigt man kan hänga här utan att "passa in" i det Marianne beskriver. Jag har haft ett helt ok avlönat jobb (medelinkomst, ej hög) på en myndighet som jag älskat 93% av tiden, har aldrig drömt om FIRE och är nu sjuk, utförsäkrad och inom kort också arbetslös. Jag är här för att lära mig alla snåltrix jag inte kan, läsa hur andra tänker kring livet och konsumtion. Jag försöker helt enkelt pilla ut russinen ur sparbloggskakan och fokuserar på det som är möjligt för mig, inte det omöjliga. Jag kommer när jag väl blivit frisk aldrig mer kunna jobba 100% och inte kunna gå tidigt i pension. Men jag försöker göra det jag kan för att ha det bra både nu och sedan. Med eller utan möjlighet att spara. Och så är det skoj med högt i tak här, till skillnad från i min vänkrets.
RaderaMarianne, jag tror du slår huvet på en viktig spik. Jag har ett jobb som är väldigt ”fritt” och i mångas ögon ”spännande”. Men faktum är att jag SÅ ofta känner att jag inte gör någon verklig nytta. Jag gör inte världen bättre på något sätt och jag hjälper ingen medmänniska som är i ett verkligt behov. Det far ofta genom mitt huvud. Jag har under årens lopp haft lite sidoprojekt privat, på eget initiativ och på ideell basis, som handlat om äldre och människor utanför samhälle och skyddsnät. Om/När jag skulle känna mig ekonomiskt fri skulle jag ta upp det igen men att samtidigt heltidsarbeta funkade inte. Att slåss mot politiker och stora vårdbolag som beter sig som arslen kräver tid ock kraft. Det yrke jag har är ”det enda jag kan”, jag har ingen hög utbildning men yrket är ganska välbetalt. Mina stora förebilder som byggt en viss ekonomisk frihet har varit extremt lågutbildade och haft mycket små inkomster och det är det som gör mig så exalterad, det GÅR! Även med små inkomster finns det utgifter att avstå eller åtminstone jobba med. Mitt mål är att leva på typ existensminimum, så klart en lyx om det är självvalt men man kan ju vända på det med. Även människor som HAR pengar väljer att leva på en låg konsumtionsnivå, det jämnar ut klyftorna i samhället på ett vis det med tycker jag. Och alla spartips man får på tex den här bloggen är ovärderliga! Jag tycker du lyfter en viktig fråga Marianne men jag tror också att man ska ta alla kommentarer med en nypa salt. Åtminstone jag kan överdriva en hel del, det är klart man inte bara låtsasjobbar all tid. Och att ha drömmen om ekonomisk frihet är långt mycket viktigare än att någonsin nå dit. Det ger åtminstone mig lättare steg och luft i lungorna tunga dagar.
RaderaMorsan
EB, Morsan och Maria, jag är fri, har inte tagit en fast anställning på snart 20 år för jag har inte velat ha någon, har inte behövt bidrag heller, det har alltid ordnat sig. Tidigare var jag rädd att förlora jobbet och min fasta anställning, inte nu, tycker det är skönt befriande att inte vara bunden till ekorrhjulet och lyckas alltid få nytt jobb när jag behöver pengar. Har en bra buffert men lever på existensminimum, det funkar alldeles utmärkt Morsan. Maria min vänkrets förstår sig inte på mig heller eftersom jag bryter av så pass mycket från deras liv och det är väl därför jag gluttar in här bland annat, för att hitta likasinnade även om vi har olika utgångsläge.
RaderaEB är gärna här på din blogg fast jag är lite skraj för det här med aktier fonder, formodligen dum också för jag har pengarna på ett bankkonto istället för att placera dem och det är ju inte bra med tanke på inflationen. Placerar jag mina pengar är jag rädd för att det blir krångligt att ha koll och jag förlorar alltihopa, någonting åt det hållet gör att jag inte vågar./Marianne
Har klarat mig bra i skolan och haft bra betyg och skolan har alltid varit givande för mig. Enda sedan barnsben har jag fått höra och tyvärr svalt myten: "kämpa på så kommer du få ett bra jobb" o.s.v.
RaderaSåhär en bit in i arbetslivet så kan jag dra slutsatsen att, ja jag har klarat mig bra och ja jag har på pappret fått ett fint jobb. Det sliter inte nämnvärt på kroppen, men tyvärr inte heller speciellt välbetalt med hänsyn till nedlagd tid på utbildning. Mitt största problem är dock besvikelsen över hur arbetslivet ser ut när man på pappret har ett bra jobb. Som liten tolkade jag bra lika med kul, men kunde inte haft mer fel. 80% består av corporate BS och påhittad strunt. Som EB skriver GDPR, certifieringar, gap-analyser, SWOT, lean, processer, förändringsarbeten och bla bla bla.
Du beskriver det extremt väl ovan: "På de fina arbetena sitter man och låtsasjobbar". Och du kan inte ha mer rätt. För egen del är det avsaknaden av att kunna yvas för min insats i samhällsmaskineriet som är problemet!
Det är en gordisk knut detta. Eller moment 22, eller vad ska vi kalla det? Om jag aldrig hade fått möjlighet att plugga vidare och bli "fin titel" med "fin karriär" med möjlighet att köpa "fancy shit" hade jag för alltid suktat efter detta och tänkt att detta hade varit någon form av Elysium (jag hade troligtvis varit rätt bitter också). Samtidigt, som MrFire skriver ovan - "bra" blev dessvärre inte synonymt med "kul" eller "tillfredsställande". Hade jag kunna göra det omöjliga, d.v.s. fått dessa insikter men ändå kunnat välja om och göra mitt liv annorlunda, hade jag troligtvis valt en annan karriär. Som frilansande skribent eller vad vet jag, levt på lite, varit fri och nöjd.
RaderaEller fuck, det är det jag gör nu? HALLELJUA!
Härlig bredd på ämnena. Nu tar vi tag i livsledan.
SvaraRaderaSom någon skrev 50% fysisk och 50% intellektuell fördelning över dagen gör susen för mig. Är man dessutom sin egen chef är tillvaron helt enkelt underbar.
Underbart underbart, grattis S!
RaderaOch så skriver Lana per mail (jag lovar, hon skrev så, jag har inte lagt till den sista meningen själv): "OMGDHJVP! (vad nu den akronymen står för, min kommentar) OMG Detta Har Jag Väntat På. En förklaring till the story of my working life. Trötthet, slöhet, fatigue, nervös huvudvärk och låtsasjobba! Du anar inte hur jag känner efter dagens inlägg, eller jo det kanske du gör efter att jag just berättat det... Har börjat må bättre nu efter sjukskrivningen och gått upp i full tid och jobbar en till två dagar hemifrån. Det är då jag har energi (till att städa, dagdrömma, fundera på boken jag ska skriva osv.) Detta inlägg kommer jag att skicka till nobelkommittén!"
SvaraRaderaOkej nu fattade min smarta hjärna vad akronymen stod för.
Radera