Collateral Damage

Kryddhyllan - Grönans finkrog - maj 2019. Här sitter man och väntar på barn och skriver blögga, allt medan vuxna människor har sommaravslutning med sina jobb. Jag ska villigt erkänna det: I stunder som dessa saknar jag en yrkesgemenskap. Det skrattas ju så hjärtligt. Jag minns själv episoder från exakt samma krog från den tid jag var anställd på förlaget respektive industriföretaget. Vi gick ut tillsammans, en veckokväll under försommaren, och ägnade oss åt femkamp och efterföljande dysfunktioell middag på detta etablissemang. Jag minns att det blev särskilt livat på industriföretaget där vi, förutom ett antal fd. convicts hade folk med uttalade alkoholproblem som valde att låta årets firmafest på Grönan bli deras återfall och man med den ängsliga tjänstemannarollen dikt an kunde beskåda katastrofens obevekliga väg framåt likt ett skenande tåg in i en bergvägg.*


Att jag avskyr femkamp betyder en kväll som denna ingenting. Jag erfar ett litet hål i mitt hjärta och det hålet stavas "grupptillhörighet". Okej att jag inte identifierade mig särskilt mycket med gruppen varesig på företag a, b, c, d, e, f, g, h, i eller j (Så många är de! Jag har potentiellt jobbat på fler antal firmor än jag legat med antal män!), men jag erfor ibland ögonblick av bliss när jag kommit dithän i min relation med en kollega att vi kunnat skämta på ett icke tillbörligt sätt med varandra eller när jag i ett encounter med controllern på ett subtilt plan förstod att även han tyckte att vår maniska ekonomichef var dum i huvudet. Och jag gillade verkligen avstämningsmötena med min chef inom förlagsbranschen eftersom han var som en storebror för mig. För att inte tala om min chef på industriföretaget som var som min aningen kortare och rundare tvilling och vi hade en dag som denna haft kuuul, vi hade preppat varandra inför kvällens tillställning då vi visste att såväl konspirationsteorier som ledningsförakt skulle ventileras och någon skulle balla ur och det rejält. Jag kan understundom verkligen sakna mina vänner i yrkeslivet. Vissa har jag fortfarande kontakt med - företrädesvis de kvinnliga ty de är bättre på att ha ett socialt liv utanför jobbet och dessa har jag inkorporerat i den mer intima väninnekretsen. Men männen - de umgås i regel i bäst i yrkessammanhang och även om vi ibland (typ en gång per år) ses på en AW eller en lunch så blir det inte samma sak som att lite i förbifarten smita in på varandras kontor och, låt oss vara ärliga - snacka skit om kunder.**

Jag sitter i detta nu och lyssnar till sorlet av småfulla firmor och jag tänker tillbaka på dessa ljuspunkter i mitt yrkesliv. Jag vill inte bli skrytsam eller så, men Kryddhyllan var bottennappet på mina corporate events. Jag har varit på de fiinaste av förlagsfester, sett solnedgångar från Svanbåtar, campat på Gotska Sandön, ätit i igloos i Finska motsvarigheten till Jukkasjärvi, jag har ridit i Trouville, varit på Koekelare rally och jag har ätit på Tour d'Argent i Paris på firmans bekostnad.***

MEN - även i detta sorl kan jag navigera i min hjärna och komma fram till följande. Ja, jag skulle gärna byta min lilla blogghörna med en STÖL här på Kryddhyllan mot ett betalt corporate event med efterföljande snicksnack i kollegornas rum. And That Is It. Jag hade inte velat byta min lilla blogghörna med STÖL här på Kryddhyllan mot en morgondag då jag måste ställa klockan på 05:50 för att hinna göra mina ryggövningar, äta frukost och göra iordning småttingarna till att vara i skolan en timme innan skolstart eftersom jag måste vara i en förort klockan 08:00 för att delta i en telefonkonferens med holländska SAP-konsulter i syfte att scrumma fram nästa webbshop som vi alla vet kommer att vara omodern i samma ögonblick den lanseras. Ett möte följt av ett medarbetarsamtal som går ut på att personen i fråga kommer att vilja "förhandla fram" 20% löneökning till nästa revision med efterföljande sur, följt av att släcka inte två utan tre bränder ute hos kund, en snabb linsgryterest i köket för att sedan ta en 20 minuter lång promenad ute i förorten gud glömde i hopp om att inte helt förslappas i kropp och psyke. Sen den plågsamma nedräkningen till "ledigheten" för att sedan, under semestern, hinna med allt det där man inte hunnit med under arbetsåret.

Vad vill jag ha sagt med detta inlägg? Jag älskar min frihet. Jag älskar det så otroligt mycket. Jag har också under året i frihet kommit att inse att jag är illa skapt för att jobba i en corporate miljö med stipulerade regler kring arbetsliv och respekt för hiearkier. MEN - och detta är ett men - jag saknar vissa aspekter av det och det är, om jag ska tratta ner det, mina kollegor och då företrädesvis den ytliga, yet härliga, gemenskap jag kände med mina manliga sådana. Jag kan verkligen känna ett styng av saknad. Det är collateral damage.

Det här inlägget är till Thomas*2, Anders, Björn, Robert, Johnny, Lelle, Micke och Jörgen. I miss you! (but not enough).

FruEfficientBadass

* Lösningen hette i regel "Kenta" och kom i en form av en kraftigt tatuerad man som från igenstans kom och lyfte bort den oregerlige in i ett fordon. 
** Jag saknar det så jävla mycket. Det finns inga det är så kul att snacka skit om som kunder.
*** Lögn, det har jag inte. Men andra Michelinkrogar jag inte minns namnet på.

25 kommentarer:

  1. Fint skrivet. Att lyfta fram något en saknar med arbetslivet visar på att en har nyanserad bild av arbetslivet och friheten. Däremot tror jag du kan få den dos av ”kollegor” genom tex arbeta ideellt, gigga i perioder, bloggträffar osv.

    Själv har jag inte mycket för AWs, dels för jag ofta hellre väljer spenderar min fritid med familj, vänner eller snickra FIRE videos. När en spenderar 160tim/mån med kollegorna är en ganska trött på dem. Visst en gång om året på en kickoff funkar väl (om det bjuds på käk).

    Du kan inte välja kollegor, slumpen avgör och sannolikheten du hamnar med vettiga människor eller FIRE folk är lika stor som hitta en nål i Kattegatt.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag kunde inte skrivit det bättre själv så jag skriver bara "som ovan".

      Radera
    2. Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.

      Radera
  2. Det som jag tror främst skiljer en jobbgemenskap från annan gemenskap är att man i bästa fall under lång tid jobbar tillsammans mot ett hyfsat gemensamt mål och delar problem och framgångar. Om man inte har det så kan man i vart fall förenas mot sina gemensamma "fiender" såsom kunder, departementet, controlling, IT-organisationen,rättsavdelningen, GDPR, revisionen.....

    Jag inser att jag kan hålla på rätt länge. Kanske det är våra fiender som bildar det starkaste kittet i många organisationer.

    Att en AW kan bli så gränslöst utflippad på ett oftast oroande och ibland underbart sätt beror sannolikt på att man i det normala corporate/myndighetslivet hela tiden måste lägga band på sig. Uppföra sig. Vara representativ för sin organisation och för den heliga VÄRDEGRUNDEN.

    Under mina trettio år i arbetslivet har jag haft många trevliga kolleger. Några kan jag lätt kontakta för en öl eller en middag om andan faller på. Men bara en har blivit en central del i mitt liv.

    Om vi i det fria livet ska bygga härliga gemenskaper så måste vi satsa på gemensamma uppgifter snarare än gemensamma fiender. I längden är det kanske inte lika roligt men definitivt mera givande. Och om vi kan hitta vägar att vara mera äkta och genuina till vardags minskar behovet att spåra ur på AW eller motsvarande.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag undrar om det inte är så att de gemensamma fienderna får större utrymme för att värdegrunden ofta inte backas upp av handling. Det känns ofta som en massa skitsnack som ledningen rapar upp med jämna mellanrum. Sedan hittar de på något som i vart fall de anställda anser rimmar illa med de fina orden.

      Ungefär som den kanadensiska premiärministern som ena dagen utropar klimatnödläge för att nästa dag godkänna en oljeledning som transporterar olja från fracking. Pengarna ska uppenbarligen användas för att finansiera framtida miljöinvesteringar.

      Radera
    2. "den kanadensiska premiärministern som ena dagen utropar klimatnödläge för att nästa dag godkänna en oljeledning som transporterar olja från fracking" Är det samma person som hoppade på lagstifta-för-25-personliga-pronomen-politiken? Ja ni har nog rätt både Frihetsgrader och Plina att "värdegrundsarbete" i bästa fall har samma neutrala grund som på förskolan ("man ska vara snäll mot natur och andra människor") och i sämsta fall är något man har för att alla andra har det. Ungefär som GDPR-disclaimer.

      Radera
  3. Åh. Du skriver så bra! Vilket fint inlägg!

    Är inte detta livet i ett nötskal? Man kan inte få allt. Så är det bara. Men man kan göra medvetna val och bygga sin tillvaro så man lever det liv man vill leva.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Sant. Livet är en radda val och precis som att Churchill menade att demokrati är det sämsta statsskicket - med undantag av alla de andra, anser jag att livet utanför ekorrhjulet är bättre än alternativen. Och nu lät det plötsligt pejorativt som att jag väljer mellan pest eller kolera och det är ju naturligtvis fel. Jag väljer mellan två himmelska alternativ för vi i Sverige lever i himmelen (vissa av oss vet bara inte om det) men om jag väljer mellan Haëgen-Dasz Baileys och HG Vanilj har jag just nu frysen full av vanilj. D.v.s. den i särklass bästa varianten.

      Radera
  4. Dina texter fångar mitt hjärta! Jag vill att du skriver en bok, finns det planer på det??
    Fint med en nyanserad bild av frihet vs arbetsjon.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Å rara. Tack! Nej, böcker är sååå 2012, du får hålla dig till blögga. Jag kanske kan göra några skillingtryck (heter det så?) och sälja i min Etsy store.

      Radera
  5. Människan är ett flockdjur. Du får hitta din flock någon annan stans....

    Du får ersätta AW-kvällar med AB-kvällar (after blogg). Förstod att mötet i parken för några helger sedan var poppis hos alla.

    Med vänlig hälsning
    THZ

    SvaraRadera
    Svar
    1. Javisst är det så. Och jag har i princip daglig kontakt med vissa bloggrannar och läsare så jag klagar inte. Dessutom är den här flocken någon mindre flyktig i det att vårt klister inte är en gemensam fiende utan ett mål och en livsfilosofi om en får hänge sig åt stora ord.

      Radera
  6. Brukar tänka att det bästa med de ställen jag har arbetat på är de bra vänner jag har fått. Att arbeta ihop brukar ge den tid som behövs för att veta om man stämmer överens. Vill man ta det lite sakta i backarna och känna folk på pulsen innan man ger sig hän i vänskap så är arbetsplatsen ett utmärkt ställe.
    Lite svårare nu när man inte arbetar längre, att få ny vänner och inte bara bekanta eftersom tillfällena att mötas blir färre än på en arbetsplats. Sen är det ju så olika hur man ser på vänskap och vad det är./M

    SvaraRadera
    Svar
    1. "Sen är det ju så olika hur man ser på vänskap och vad det är" Verkligen! Jag personligen upplever att det fortfarande är rätt lätt att få bekanta men svårare att få riktiga vänner, folk har som en undanglidande gelé runt sig som gör att de är hala att fånga in. MEN kanske slump kanske ej, men med de NYA vänner jag fått (både inom ramen för FIRE-communityn och utanför, ex. Stina Vini som är rätt ny på spelplanen) de senaste 2-3 åren är superlätta att få djupa relationer med. Kan vara slump, kan vara tiden i livet, no more bullshit liksom ((händer efter 40 bitchas). Hörde Stina Wollters sommarprat och en terapeut hade sagt till henne att medelåldern manar oss att bli sanna mot oss själva. Det är en bra grogrund för roliga relationer.

      Radera
  7. Grymt träffade (läser detta på jobbet...)!
    Gillar dock mycket med mitt jobb, men som du skriver, inte så mycket.

    Jobbar mot att kunna gå ner på halvtid och låta avanza-bollen rulla vidare.

    SvaraRadera
    Svar
    1. "Rulla in en boll och låt den rulla
      vi ska fixa till en riktig jubelfest
      gitarren stäm
      ...."

      Bra låt, Gösta Linderholm
      https://www.youtube.com/watch?v=ty5xnq1jFYE

      Radera
    2. Jag ser Avanzabollen mer som en raket som man måste hjälpa in i rätt omloppsbana, kämpa upp den i atmonsfären medelst grinding in da wheel, och sen plötsligt en dag, får den luft under vingarna och liksom lättar av sig själv...och där flyger den, så lätt och vackert, och strösslar ner lite 4%-ig avkastning då och då. Aaah pengametaforer, en genre för sig.

      Radera
  8. Jag har ju varit helt ledig i perioder och även haft eget företag. Jag kommer ihåg när jag hade mitt första egna företag och alla mina vänner skulle på julbord och julfest med jobbet. Jag vill också tänkte jag, och gick ut och åt julbord. Själv. Det var inte så kul :) Och de senaste två åren när jag varit helt ledig är det just gemenskapen med andra jag har saknat. Började så jobba deltid dels för att jag ville göra något som kändes meningsfullt några dagar i veckan och dels för den sociala samvaron, men funderar på om jag ska fortsätta med det efter sommaren. Det kostar på en del energimässigt så ska fundera lite på det eller om jag nu efter fyra månaders arbete behöver en paus igen

    SvaraRadera
    Svar
    1. "Jag vill också tänkte jag, och gick ut och åt julbord. Själv. Det var inte så kul :) " Hahaa du är för rolig! Ja men det här kanske inte är en sån dum idé! Alltså när FIRE-communityn vuxit sig stor nog kan vi arrangera julfester runt om i landet så att man kan gå och bli full i grupp som en vanlig svenne banan, även utan anställning?

      Radera
    2. "Det kostar på en del energimässigt så ska fundera lite på det eller om jag nu efter fyra månaders arbete behöver en paus igen" Får mig att tänka på min andlige vägledare som efter ett par år som egen tagit en form av fast anställning under ett år. När jag träffade henne för ett par veckor sedan hade hon ett litet trumpet uttryck i ansiktet när hon berättade: "Och sen fick jag höra något obehagligt om ett Exceldokument man skulle fylla i med semesterveckor..." Haha! Hon hade liksom förträngt hela den biten, att hon inte var fri att jobba när och hur hon själv ville.

      Radera
  9. Jag inbillar mig att det för att jag är ung, men jag har fått många vänner via jobbet. Vi "ungdomar" hänger ihop, trots vi jobbar på olika avdelningar på en jätteorganisation. Har i tidigare inlägg läst hur folk skyr fikarasterna som pesten,för mig är det typ som att träffa vänner på café en halvtimme två gånger per dag. Och värre saker kan man göra enligt mig.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Linnea, det är för att du är ung. Jag tyckte precis som du fram till 30 (fram till barn faktiskt): "Wohooo jag får betalt för att vara med mina vänner yihaaa!". Sen kan det ju vara person- och arbetsplatsanknutet också, jag ska inte vara sån.

      Radera
  10. Ska delge ett skräckexempel som inträffade när jag precis börjat min yrkesbana. Det var en konferrensresa och personalen (vi var ett fåtal) skulle få bättre samarbete och gemenskap tror jag, för vi satt alla i gemensamma coaching möten under dagen. När det var dags att sova delade vi en stuga med kanske två rum. Vi var 3-4 per rum, riktigt enkla rum, fanns nog bara sängar och taklampa typ. Det var vinter och snö, kallt inne. Elementen verkade inte fungera. Alla fick sova med täckjackorna på och termobyxor, då värmen i stugan inte alls verkade fungera. Efter det har jag upplevt betydligt bättre planerade konf. resor. Men nu blir det inga fler för mig. / En annan C

    SvaraRadera
    Svar
    1. Denna kommentar skulle hamna till kommentarer kring företagsevent, men råkade nog trycka lite fel��

      Radera
  11. Men du tradar väl lite aktier och/eller fonder? Vi är ett gäng likasinnade som träffas på ngt fik på fredagar och pratar investeringar och tradar. Mitt nya jobbgäng känner jag. Häng på vet jag!! Ett gäng kvinns med datorer som pratar aktier. Härligt.

    SvaraRadera