I litteraturen används ibland uttrycket "en minut", "någon minut" i anslutning till tystnader i konversationer. Exempelvis:
 |
Reymers, En röst ur mörkret
|
En minut! Fatta hur långt det är? Spela upp monologen ovan med dig själv eller en vän, och tajma minuten med ett tidtagarur. Sandström framstår ju i bästa fall som åldersdement och i sämsta fall som psykopat. Eller här:
 |
Sten, I den innersta kretsen
|
Jag vet inte hur du känner, men jag blir djupt beklämd av scenen ovan. Detta par - Margit och "han", verkar ha någon form av Norénsk relation där de kryddar sin vardagliga dussinjargong med aslånga tystnader. Är det avslappnat eller stört? Jag säger det senare. Jag anser att båda styckena ovan hade känts mer realistiska om de, istället för att ha en minut/någon minuts tystnad, istället haft några sekunders tystnad. Kanske uppåt tio sekunder, därefter nog, det är inte trovärdigt - det är artvidrigt.
Jag grubblar och grubblar. Är det månne dialektalt? Norrlands inland? Men Viveca Sten är ju stockholmare och pratar förhållandevis snabbt, inte är det ett naturligt tillstånd för henne att en person plötsligt blir tyst i sextio långa sekunder i pågående samtal? Eller är det deckarjargong - att "en minut" betyder "en stund" i suspense, bara att jag inte fattat det? Men varför då inte gå direkt på pudelns kärna och använda just det uttrycket? "For a while" nedan.
 |
Garzon, Renaissance Man
|
Nu verkar Garzon skriva böcker i genren hästböcker för tweenies så deckartesen kanske inte stöds, men däremot förefaller tekniken användas även i engelskspråkiga titlar. Jag gör några tafatta försök på franska och tyska men får noll i napp (mer än att jag lärde mig hur man förförde en man via sms anno 2012*). Vilket kanske mer säger något om min nivå på franska och tyska, men ändå. Hjälp mig, vad beror det på detta okynnesanvändande av uttrycket en minut? Den enda troliga förklaring jag kan komma fram till är att man som författare försöker variera språket. Har man en dialogtät text med många replikskiften kanske det behövs variation i tidsangivelserna - ibland "tyst en stund" och ibland "tyst en minut". Vet du?
Mvh/
FruEfficientBadass
* Alltså, fransmän, klart någon har tjingat domänen seduireunhomme.fr. Jag testar förförenman.se men går bet.
Tänker att det kanske är lite som mammans: "ett ögonblick" fast tvärtom. Säger man "ett ögonblick" så menar man ju en minut (minst). Skriver man en minut kanske man menar "ett ögonblick"?
SvaraRaderaHär har vi bra stoff till våra framtida karriärer som eventuella litteraturstudenter.
Hanna
Ja kanske "ett ögonblick fast tvärt om". Gällande litteraturstudierna blir min C-uppsats: "Den artvidriga användningen av det angloglorifierade uttrycket 'en minut' i postmodernistisk europeisk litteratur" (för att aknyta till M:s kommentar nedan som jag tror är relevant). Apropå roliga uppsatsämnen blev jag full i skratt igår när jag lyssnade på Allt du velat veta-podden med gäst Mattias Axelsson som talade om högtider. Han skrev om "Semlans utveckling 1895-1930".
RaderaDetta bruk av "minut" är inget som jag sett eller funderat så mycket på (därmed inte sagt att jag läser annorlunda eller "finare" litteratur än deckare och hästböcker för tweenies). Den enda lilla förklaring jag kan tänka mig är en anglicism: att man tar uttrycket "just a minute" bokstavligt, och då använder "en minut" (exakt 60 sekunder) fast man egentligen menar ett kortare avbrott.
SvaraRaderaMagnus
Se kommentar ovan, tror du är något på spåren Magnus. Vad är det för fel på "en stund"?
RaderaBra spaning! Böcker är fyllda med märkligheter och själv retar jag mig på alla möjliga överanvända schablonfraser som t ex "log snett" eller "en glimt tändes i hans ögon". MAN LER INTE SNETT OCH INGA GLIMTAR TÄNDS I VERKLIGA LIVET!! Så oerhört irriterande.
SvaraRaderaJag försöker le snett här på min kammare men det ser mest ut som att jag fått något mellan tänderna
RaderaMåste be att få anmäla avvikande uppfattning - har själv sett både sneda leenden och glimtar tändas i ögon i verkliga livet. Lovar, på heder och samvete!
Radera/Anna
"Hmmm", svarade han tankspritt och borstade bort ett inbillat dammkorn från kavajslaget.
SvaraRaderaDäremot lyser nedpillandet av tvättlappar i folks nackar. med sin frånvaro i litteraturen.
RaderaSinnet vandrar lätt iväg på villospår när man läser något av usla författare...
SvaraRaderaTypisk dialogutfyllnad. Författarna vill förmedla en känsla men misslyckas med gestaltningen och faller ner i gropen med generiska uttryck. Mycket vanligt. Mycket typiskt. Jag skriver själv romaner och har märkt att jag gärna hänfaller åt vissa uttryck i anslutning till dialoger. I en av mina många korrektursvängar upptäckte jag till min bestörtning att mina karaktärer i tid och otid "kastar en blick". Herregud vad det kastas. Jag utvecklade omgående en allergi mot detta, både uttryck och beteende, och har numera bannlyst det från alla mina texter.
SvaraRaderaI analogi med detta berättade en vän en anekdot från hans tid på journalistutbildningen. Tidigt under utbildningen, innan studenterna blivit drillade i korrekt/rimligt/icke-irriterande journalistiskt textmakande, fick de i uppgift att skriva ett reportage om valfri person. Vid seminariet upptäcktes att i var och varannan text hade intervjupersonen sagt något för att sedan "ta en klunk kaffe". Nog för att kaffe är en given dryck när man är god nog att ställa upp på studenters skolprojekt, but come on.
Såklart du är författare Rebecka, det var uppenbart redan första gången du ärade kommentatorsfältet med din Engdahlskt sofistikerade satsbyggnad. Sade hon, kastade en blick på ett osynligt dammkorn och tog en klunk kaffe.
Radera