Några ekonomitankar från helgen...

...igen. Skaffa ett liv kanske någon tycker, men hör då: Jag har haft ett liv i helgen, jag har nämligen varit hjälpreda på ett scoutläger. Vän av ordning kan tycka att detta låter astrist och obekvämt men låt mig berätta att det är det inte. Jag har haft min egen lilla faluröda stuga med knutar and shit där jag har kunnat dra mig tillbaka och skriva blogginlägg. Jag har även kunnat gå långa promenader och ligga i soliga skogsgläntor och titta upp mot tallkronorna och fundera på Horace Engdahl och annat.

Jag gillar scouterna:

1 De är snåla: Allt tas till vara och de älskar märken som Eldorado.
2 De är DIY-proffs (det var hos scouterna min passion för vedklyvning började)
3 De är superpedagoger som fostrar god kamratanda och får barnen att uppskatta det enkla i livet (i skrivade stund sitter de och karvar ut blommor ur falukorv som de ska tillaga på stormkök ute i skogen).

Jag, i egenskap av köksnisse, kunde således dra mig tillbaka till mitt lilla Taj Mahal och skriva detta och såg stort fram emot att såga ett ekonomitemanummer från det Magasin M jag snott med mig från jobbet. Nu såg jag att det var en tidning från augusti 2017, ni får ha överseende med det.

Dessvärre visade sig artikelsamlingen vara rätt vettig, med det inledande citatet "Pengar i sig gör ingen lycklig, men det kan inte hjälpas att det har en lugnande verkan på nervsystemet" (Arnold Ljungdal, whoever that was). Därefter följer tips för kvinnor 50, 60 respektive 70 år och det blir ju lite gulligt när man till en 70-åring skriver saker som att "Man måste inte ha en dator för att betala räkningar, även om det underlättar enormt" samt "Lägg på luren om det ringer telefonförsäljare". Nedan ett axplock av rätt okej tips för någon född 1930-1950:

- Avskaffa bilen och gå med i en bilpool
- Fundera på att löneväxla om du tjänar mer än 41 360kr i månaden
- Downsiza eller hyr ut
- Kartlägg dig själv som konsument - gå igenom alla autogiron och kontokort, vad kan du dra in på?
- Undvik att samla på dig prylar - sälj och släng.

Men för oss snålproffs är ju ovan som puttriga Bellmanhistorier när man är van vid Knausgård.* Temanumret lyftes av det faktum att Birgitta Piper medverkade - ni kanske minns henne från UR:s satsning "Låna för livet" där hon och Hängsel-Claes tuktade fyra svenska familjer inom privatekonomi. Det var en fröjd att se Birgitta ånga på med sin mastodont-handväska och sköna skånska i den osnutne skejt-yngligens ölburksfyllda hem och ta honom i örat. För att ett par avsnitt senare ge honom moderliga klappar på armen för att han lyckats ta sig i kragen. Lika härligt är det att läsa hennes inlägg i M Magasin där hon inte skräder orden över reportageobjektens hantering av pengar.

Exempelvis anade jag bloggmaterial när jag såg rubriken i en av artiklarna (på bild - en "skojig tjej" i 50+ åldern, randiga strumpor, basker med påsydda rosor, kittet): "Jag vill inte pensionsspara - jag vill leva NU!" Ingress: "Många oroar sig för att de INTE har sparat till pensionen. Men KMN tänker precis tvärt om: "- Ett sparande med det syftet skulle göra mig jätterädd!".

Här har man ju lust att nypa henne hårt i kinden och det är precis det Birgitta Piper gör: "Att ha musik som mental födkrok är härligt. Kultur som affärsidé är också smart (KMN driver eget inom "musikföreställningar/babyrytmik"). Det är klart att man kan kokettera med sin kulturella oavhängighet och totala ointresse för pengar. Men att försöka tugga i sig kulturella nöjen som fattigpensionär är kanske inte lika lustfyllt."

Det hela blir emellertid lite problematiskt när jag läser hela inslaget med babyrytmikern. Först stör jag ihjäl mig när hon säger: "Om jag hade varit född och bott i Somalia - eller USA! - hade jag nog tänkt annorlunda", säger hon. "Nu har jag fått förmånen att födas och leva i fantastiska Sverige. Det är min pensionsförsäkring." Men sen framgår det även att hon i sin rytmikverksamhet har anställda så hon pyntar ju även en del till staten i form av arbetsgivaravgifter samt sysselsätter folk, vilket ju får ses som en förmildrande omständighet. Hon tillägger: "Jag är medveten om att jag får en låg pension. Men vi har låga utgifter och är anti-materialister, vi vill inte ägna så mycket tid åt konsumtion. Det är en livsstil, en lågintensiv livsstil."

Och här går jag från att vilja spöa KMN till att faktiskt gilla na. Jag gillar uttrycket: Lågintensiv livsstil. Och jag inser ju att det är precis den resan jag företar mig för tillfället - från det högintensiva med hög lön, "många bolljävlar i luften", miljödränerande dussincharter och fast consumtion, till en hyvling ner på skelettet - vem är jag och vad vill jag göra i det som återstår av mitt liv? Att få hög pension den dagen staten tycker att det är okej för någon född 1976 att ta pension, är sekundärt. Att få leva ett liv i sus och dus där jag är fri att följa mina egna impulser i så hög utsträckning det är möjligt, är primärt. Utan att för den skull ligga samhället till last.


Mvh/
FruEfficientBadass

* Märklig liknelse - jag gillar varken det ena eller det andra.