lördag 9 juni 2018

Chefen & degen

När jag sa upp mig på förra stället fick jag en storstilad avtackning i firmans kök med prinsesstårta från Lidl och ett säkert tre minuter långt tal från min chef*. Därefter erbjöd han sig gentlemannamässigt att skjutsa mig till stan och jag tackade ja då jag i och med min uppsägning förlorade bilen. På väg in till stan säger min, då före detta, chef: "Kan du behålla en hemlighet?"** Det visade sig då att även han sagt upp sig, utan att ha ett jobb att gå till. Det i sig var ju inte breaking news men det han därefter sa gjorde mig lite perplex, nämligen att han hade så att han klarade sig i två år, därefter behövde han vidta åtgärder och skaffa en ny försörjning.

Vi snackar VD här, killen har säkert 150 000kr i månadslön. Vad får man ut då? I alla fall 70-80 tusen? Det fick mig att fundera. I de fyra år vi jobbat tillsammans har jag i honom sett något av en übermensch. Både för att jag gillar honom och tycker att han är clever och bra och allt det där, men också för att han, i kraft av sin roll, känts så solid. Och likvid. Och all positiv ekonomiterminologi du kan tänka dig. Men han är inte i närheten i min överlevnadstid om vi talar ekonomisk buffert. 

Magin i savings rate. Är det inte fantastiskt? Varför sträva efter en hög inkomst som i merparten av fallen kommer med en rejäl arbetsbörda och psykisk stress när du kan ha ett mindre utmanande jobb till en bråkdel av lönen men ändå uppnå samma framtida frihetspotential på grund av att du, varandes en jävel på sparsamhet, inte behöver så mycket för att underhålla din existens? Jag inser att jag talar för redan frälsta - det finns många bland er som redan lever då det viset. Jag bara slogs av det ännu en gång.

Jag tänker på detta när jag, efter ett tips från EB lyssnar på podden The Slow Home Podcast, avsnittet med Annie Raser, författare till The Art of Frugal Hedonism. Hon beskriver i början av podden någon episod då hon levt några dagar ute på en ö av någe slag, dit hon tagit en ryggsäck med enkel mat - säg ris/linser - en bok och säkert lite marijuana (nej jag skojar hon låter inte som en junkie) och bara njuter av stillheten, livet, att få ta en siesta. När hon kommer hem slås hon av hur hon väcker frågor hos sina välavlönade vänner: "Hur lyckas du med detta?". Hennes knep är att leva på ungefär 1/4 av vad en snitt-australiensare lever på. DET är att vara en livskonstnär.


Och i relationen mellan mig och min f.d. chef är det jag som är livskonstnären. Är du en livskonstnär?

Mvh/
FruEfficientBadass

* Missförstå mig ej - jag är inte otacksam - de gav mig också onödigt fina viner som jag hävde i mig redan samma helg. Det var bara så komiskt oborstat när det kom till sociala samspel - man hade liksom ingen kultur av att avtacka folk.
** Bara en fråga i största allmänhet: Har det i världshistorien förekommit en människa som svarat nej på den frågan? 

33 kommentarer:

  1. Läste hennes bok precis. Jag tycker det är intressant hur lätt eller svårt man anser det är att spara. Efter att jag beslutat att ta ledigt var det ingen svårighet att spara en tredjedel av min inkomst i snitt. Efter att de senaste månaderna sagt upp tidningen så har jag insett att jag klarar mig utan den och nu ska jag testa om jag vill avstå från städningen. Med lite ansträngning så skulle jag nog genomsnittligt kunna spara ca hälften av lönen. Jag betalade hela årets CSN i förskott och det känns jätteskönt att slippa den varje månad. CSN-lånet ska hädanefter betalas helt och hållet i början av året så man slipper den under året. När räntorna går upp ska den bort.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Visst är det märkligt hur något som känns som en absolut hygienfaktor (papperstidning var en inbillad akilleshäl även för mig) så snabbt lämnar systemet? Det svåra är gruvandet innan själva beslutet. Med beslutet får man nästan lite adrenalinkick (jag minns fortfarande det berusande samtalet till Hemfrid) och sen tynar minnet av ditt ”essential feature” bort som fotavtryck i strandbrynet. Skvalp skvalt, off YOU go.

      Radera
    2. Man vänjer sig förvånande snabbt! Trodde aldrig jag skulle överleva utan DN, och dyr hår-, ansikts- + kroppsvård, men det går ju utmärkt. Likaså kläder. Svårare är det med maten. Jag lägger väldigt mycket pengar på färsk frukt och grönsaker, jämfört med andra 'snålisar'. Har verkligen försökt dra ner och ändra, men varma grönsaker (i synnerhet frysgrönsaker) är VIDRIGT om ni frågar mig. Och ska jag äta linser och bönor istället för kött behöver jag något fräscht knaper till. Nåväl. Ingen kris. Jag har bestämt mig för att göra vad jag kan på matfronten, men inte plåga mig.

      Radera
    3. The Slow home pod är fö en favvo! Tack vem det nu var som tipsade i våras. Någon som har fler poddtips? Gärna med så lite gap, skrik och flams som möjligt (är hjärntrött och fixar inte att lyssna på saker med tempo).

      Radera
    4. Jag är inte så övertygad att jag mitt förhållande med Hemfrid är permanent slut eftersom jag inte delar ditt entusiastiska förhållande till städande men min nuvarande lägenhet är å andra sidan ganska lättstädad.

      Jag har inte vant mig bort från dyr ansikts- och hårvård. Håret är lockigt och att hitta ngn som kan hantera och lyssna på vad jag vill är inte lätt. Min nuvarande plattar alltid ut den och dränker den inte i produkter. Så det får vara kostsamt. Dessutom har jag märkt att salongsschampon möjliggör färre tvättar av håret och räcker längre än mataffärsvarianterna. Nu tvättar jag håret var 3-4 dag mot tidigare varannan dag. Ibland var 5:e dag om jag inte har planer på att visa mig bland folk. :-) Samma med ansiktsrengöring och ansiktskräm så har jag en som kostar lite mer men räcker länge. Däremot på natten använder jag en billigare version som används för kroppsvård också. Likaså om jag inte är ute och behöver solskyddsfaktor.

      Kläder föredrar jag färre och av bättre kvalitet. Jag har dragit ner på inköpen efter att ha flyttat in i en lägenhet med egen tvättmaskin . Kan man tvätta utan krångel behöver man inte lika många plagg. Dessutom handlar jag det mesta på rea eller med rabatter.

      Mia, jag tror det viktiga är att man fokuserar på det som är viktigt för en. I vissa fall kan man göra neddragningar medan i andra saker är det lätt att dra ner. Jag har också en ganska generös matbudget som jag skulle kunna dra ner på men å andra sidan väljer att skippa uteluncher. Under vintern åt jag mango till yoghurten varje morgon. Nu går vi in i jordgubbssäsongen.

      Radera
    5. Jag har kunnat skala det mesta, men icke salongsschampo. Kommer ett inlägg på det och det är precis som du skriver - det är drygare och därmed kostnadsneutralt mot dagligvaruhandelns diton. PLUS att du får mindre irritation i hårbottnen, mjäll etc som är obehagligt. Samt det uppenbara - mer välmående hår viljet verkar positivt på din självkänsla och förmåga att reproducera.

      Radera
    6. @Mia, jag är som sagt inne på ChooseFI, men den har ju rätt amerikanskt tilltal och tempo. Jag lyssnade på halvt tempo häromdagen och då var det lättare att följa med. Nackdelen (fördelen?) är ju då att de låter som A-lagare. The Simple Sophisticate Podcast är också en liten feelgood-juvel som handlar om att njuta av livet. Krama ur det göttaste till liten peng. Mycket frankofil.

      Radera
    7. @ Mia igen. Kolla in det asiatiska köket, de vet att göra goda billiga grönsaker utan att nödvändigtvis hålla sig till de sötaste cocktailtomaterna och gulligaste romansalladsbladen. Jag har ett inlägg i pipeline om spetskålssallad med chimchurridressing. Det vattnas i munnen bara jag tänker på den chili, lime, vitlök, sesamolja, sesamfrön, soja, sakt, peppar, morot, alla sorters kål, lök, kombinationerna är oändliga. Stek en tunn skiva rödkål i rapsolja lätt, sprinkla över lite soja & sesamolja+ sesamfrön. Yummylainen. Ett stekt ägg till det och du har lunch för en femma. Eller en tjugofemma om du tar ett glas rosé till.

      Radera
    8. Haha, jag tror mamma skulle köpa mig och mina syskon en livstidsförbrukning av salongsschampoo om vi bara skulle reproducera oss och ge henne barnbarn. Senast föreslog hon att min bror skulle adoptera ett barn med en manlig kompis eftersom båda var barnkära och singlar. Hon börjar bli så smått desperat men får poäng för sin fördomsfrihet. :-)

      Radera
    9. Det bästa med klimakteriet = man slipper tjat om barn och barnbarn! Och kan använda butiksschampo. Bl a eftersom håret plötsligt blir ett helvete oavsett schampo... Har iaf hittat ett som funkar och är utan silikon (som inte funkar i mitt hår och finns i nästan alla schampo). Barnängen volymschampo. Kör det varannan gång och redken varannan.

      Radera
    10. Ser fram emot kålsalladen! Har lite svårt för varma grönsaker men testar såklart.

      Radera
    11. Du kan låta den svalna i kylen. Stekningen syftar till att mjuka upp och frigöra smak och färg.

      Radera
    12. Tyvärr är det just det mjuka och söta som jag har svårt för hos tillagade grönsaker, egentligen inte värmen. Jag äter all kål rå... Favorit är att mixa broccoli grovt med syrligt äpple och lite citron. Ska testa ditt recept rått, funkar säkert utmärkt! 😀

      Radera
    13. Morgontidningsprenumeration har jag svårt att säga upp (även om de höjer priserna), har läst Svenskan till frukost nästan alla år sedan jag flyttade hemifrån. Det är något härligt med prasslet, att läsa text på något annat än dessa evinnerliga skärmar.

      Radera
    14. @Mia: som en kall röra då eller?
      @Gustav: EXAKT så resonerade jag med DN. Jag trodde att jag skulle känna mig hemlös utan tidning (vilket är ironiskt då det är företrädesvis hemlösa som nyttjar tidningar nuförti’n). Döm om min förvåning när jag, sedan min nyhetsdetox ink uppsägning alla tidningar (utom TIME som kommer en gång i veckan) njuter stort av mina texttomma morgnar. Mitt liv har blivit mindre stressigt av tre skäl:
      1/ Ingen stress att hinna läsa tidningen (oftast hann vi inte läsa ordentligt i veckorna så vi hade en hög att ”ta igen” lördag morgon vilket kändes oattraktivt
      2/ Mindre stress att göra sig av med tidningen (åka till återvinningen)
      3/ Mindre stress att läsa om, företrädesvis negativa, händelser med lokal bias (Sverige är trots allt en rätt liten skyddad verkstad långt bort från de flesta händelsers centra och även om man hävdar utrikestäckning är det få dagligmedia i norden som har utrikeskorrar, de flesta utrikesmyheterna är inköpt material. Fast som sagt, det är egentligen ingen kvalitetsfråga utan mer att jag stressas av att få uppblåsta katastrofscenarier (som säljer mer än ”det är bäst nu”-nyheter) i ansiktet innan jag hunnit vakna. Jag kan tycka att det är lite najs medhar det givit en internationell tidning=TIME då de stundtals rapporterar bra om ex framsteg inom medicinsk forskning, demografisk utveckling, fördjupning inom teknik etc. som jag inte ser lika mycket av i svensk dagligmedia.
      4/ Monetär stress. DN kostade, när vi slutade, runt 4-5tkr/år. TIME kostar 500kr/år. Slash, 90% av kostnaden bort på ett bräde, utan att göra avkall på kvalitetsjournalistik eller morgonblädder (vårt ex ligger ofta framme på köksborden, för alla i familjen att bläddra i).

      Det var fyra punkter. Obs jag dissar inte din vurm för svenskan (som f ö är bättre än DN rent journalistiskt, det var en nedärvd vanesak att ha DN för min del), men ett tips är att kanske testa ett uppehåll och se vad det gör med dig?

      Radera
    15. Just att man slapp de flesta negativa händelser etc tyckte jag var bra med DI men att man ändå hängde med i vad som händer. Ev. så tar jag helg Di i framtiden för saknar att läsa på lördagar. Dessutom betalade jag aldrig listpriset för tidningen. Jag började med något specialerbjudande som hängde med och sedan när de gjorde en rejäl höjning ringde jag dem för att säga upp abonnemanget. Eftersom jag var en ”trogen kund” så kunde de ge mig ett års specialerbjudande för några kronor mer än tidigare. Nästa år skedde en höjning igen och ringde dem för att säga upp. Ngn gjorde ett dåligt jobb och lät mig säga upp prenumerationen. Någon månad senare hörde de av sig igen med ett specialerbjudande som låg på samma nivå som jag sagt upp den. Så Gustav skulle rekommendera ett samtal till svenskan vid nästa höjning och testa någon månad utan. Du får garanterat ett bättre pris om det är så att du inte kan leva utan den.

      Radera
    16. Nja, det blir mer grovkrossat. Inte såsigt. Supersaftigt ändå. Lärde mig den på en vego matlagningskurs.

      Radera
    17. Goda argument, förvisso, och jag gillar speciellt att du kör Time som komplement eller ersättning. Och jag kan hålla med om att svenska dagstidningars bevakning av diverse områden kunde bli bättre. Men jag tycker fortfarande det är värt pengarna att ha morgontidning på papper (och inloggning, vilket är smidigt när man är på resande fot).

      Radera
  2. Jag har just ätit frukost efter en 36 h fasta, något jag aldrig har gjort förr. Jag behövde inte stålsätta mig och gömma barnens godis utan det bara blev så. Jag tror gällande sparande/dieter/träning att det finns bättre och sämre tidpunkter. Lätt att säga att jag börjar på måndag men när måndagen väl kommer känns det plötsligt helt annorlunda. Manifestera inom dig vad du vill ha gjort/förändra etc och sedan kommer förr eller senare tidpunkten då du helhjärtat kan ge dig på det du manifesterat. Jag som är en all science girl, ingen spiritualist har bara konstaterat att detta tydligen funkar på mig. Boken låter som en perfekt hängmattevän i sommar.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Så klokt och helt compliant med vetenskapen om man erkänner psykologi och våra arvsanlag som en del av forskningen. Jag tror att det är en mix av sense of urgency (i mitt fall: utled på tjänstemannakarriären) och timing. Så fick bra känsla för 36h sen och så körde du bara på. Perfekt! (Hur var det f.ö? Längsta fastan för FruEB har varat i virka 6 timmar och skördade flera offer). Analogin din fasta och sparande funkar dessutom utmärkt. Har du väl hittat din inre drivkraft spelar det ingen roll hur många frestelser du har runtom, de externa krafterna talar för döva öron. Lyssnade på en konstnär som strävar mot FI i min nya favoritpodd Choose FI och hon sa ngt i stil med: ”Förr tittade jag på alla saker i min omgivning och tänkte: ’Varför kan inte jag få det här som alla andra?’ medan hon nu, efter mötet med MMM, tänker ’varför skulle jag vilja ha det HÄR? Precis som alla andra? När jag kan bli fri?’”

      Radera
    2. Jag är alltid fascinerad av personer som klarar av att fasta. Jag tror inte ens jag skulle vilja vara i närheten av mig själv om jag fastade eller fick mat regelbundet. Jag märker nu när jag är på diet att mitt humör gör en rejäl dipp när energin börjar tryta. Vid kl 16 så är mitt tålamod med allt och alla slut och mitt humör i botten. Mat bör intas snarast.

      Radera
    3. Tilläggas kan göras att en stor surdeg i mitt liv äntligen blev avklarad och trots glädjen finns även ett sorts tomrum. Detta tomrum gjorde det betydligt enklare att fasta. Alltså rätt tidpunkt(?). Dessutom var herr Banana med kids iväg ett dygn och det hjälpte till att motstå frestelser. Syster Duktig Asket blir jag nog aldrig. Viljan och förmågan är två olika saker oftast.

      Radera
    4. Surdeg= att ta en universitetsexamen (master) när man arbetar med annat lönearbete samtidigt och man därför inte blir färdig eftersom man till slut börja jämställa färdigställandet med sysslor som man drar sig för/hatar/blir illamående av. För mig skulle jämställda sysslor vara, tömma latrin, ta bort stora getingbo eller jobba på ett djurkrematorium.

      Radera
    5. Hmm jobba på djurkrematorium, låter helt ok. Mitt mardrömsyrke är, förutom mitt eget (sälj) parkeringsvakt eller DPO (Data Protection Officer = den stackare som dragit kortaste strået och ska se till att Corp Inc ska vara GDPR compliant). Grattis, bra jobbat!

      Radera
  3. Har fått två liknande insikter som du i veckan, när det kommer till andra människors ofrihet. Det ena var en vän som avskyr sitt jobb, stressar ihjäl sig och har bestämt sig för att sluta. Tre månader sa hon att hon och hennes man skulle klara sig utan att hon jobbade. Min kompis är strax över 40. Sen min chef som jag har en bra relation med, hon börjar ruttna på sitt jobb och vill nog egentligen starta eget men har berättat att hon måste få in pengar från dag 1. Hon är snart 50.

    För mig låter det helt otroligt att det inte finns pengar att uppbåda för att snabbt ta sig ur en icke hållbar situation. Kanske menar de att de annars måste sälja sina långsiktigt köpta indexfonder?

    Jag anser att de är mycket smartare än jag och att de då borde ha klurat ut att det inte funkar att likt en unge spendera alla pengar som kommer in med en gång. Utan att man som en vuxen person ser till att få över så att man kan ha en större valfrihet längre fram.

    Antar att det bäst förklaras med att det är de andra som bäst representerar hur den mänskliga hjärnan fungerar och vi andra... det är helt enkelt vi som är konstiga. Själv tackar jag mig själv för min konstighet varje dag. Love it!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Haha underbart. Din försynta förhoppning om att de kanske sparar i indexfonder de inte vill sälja, påminner mig om ett Seinfeldavsnitt då Jerry envisas med att tro att ha ”egentligen är adopterad och hans föräldrar är bara riktigt goda vänner” för att bekämpa tanken på att föräldrarna någon gång haft sex. P

      Radera
  4. Det är svårt att förstå hur folk kan vara så slösaktiga med sina pengar. Jag skulle få fysiskt ont om jag ens spenderade 20k en månad, att konstant göra av med allt man får in och knappt klara månaden trots höga löner är helt obegripligt. Om genomsnittliga politiker är lika slösaktiga med offentliga pengar som genomsnittssvensken är med sina egna pengar så finns det sjukt mycket skattepengar att spara.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Verkligen. Det är givet att det är lättare att sätta sprätt på det kollektiva kapitalet än det egna. Undrar om KI landat på samma prislapp om det var en privatperson som stått för notan? Om man inte bryr sig eller känner ansvar, ballar det ur. Det härliga är att även det motsatta gäller: Bry dig om ditt liv och ta ansvar för dina handlingar, varje minut, varje dag, och du skola nå dina mål.

      Radera
  5. Jag förstår inte hur det är fysiskt möjligt att spendera så mycket pengar? Har man dessutom firmabil och telefon via jobbet känns det helt orealistiskt att spendera en 30 papp i månaden.

    När en ny kollega började hos oss och fick veta att jag bara jobbar 60% sa hen att då måste min man tjäna bra. Förutom det faktum att vi har våra egna ekonomier med en gemensam kassa för hus och gemensamma kostnader så var min sambo då student, utan lån. Så hushållet klarade sig fint på en lön på 60% och en tusenlapp till på det. Det sjuka är att vi (jag) inte på något sätt är extrema och dessutom är det vi som reser dit vi vill, köper våra bilar kontant (bilfri är inget alternativ pga boendet och livssituation), med all säkerhet har minst procentuell belåning på huset och bockar av mål efter mål på saker vi vill uppnå. När jag ser mina kollegors löner (och det gör jag eftersom jag betalar ut dem) tänker jag att jag skulle kunna spara 80% om jag hade haft det så. Men vi tänker uppenbarligen olika eftersom ovan nämnda kollega har köpt in en rökmaskin till det tillfället när hens garage är färdigbyggt och invigningspartyt ska vara. För då kommer det bli så ballt att öppna garageporten framför vännerna och det kommer ut rök därunder. Och sen har hen ju bra förvaring (garaget) för den där rökmaskinen. Obs, sann historia.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hahaha! Kan inte du gå på eventet och smygfota så lägger jag upp det på bloggen. Ja, det är lustigt det där med "mannen". Jag har ibland (vid blottande av FIRE-planer) fått kommentaren att "Du kan ju göra det eftersom din man tjnar så bra." Jag har inte räknat med hans inkomst för fem öre. Nåväl, inte helt sant, eftersom han står för boendekostnader idag. Men om jag slutar jobba per idag kan jag fortfarande bidra på samma sätt som jag gör idag d.v.s. jag står för mat, lantställe och fram till nyligen allt bilrelaterat genom den värdelösa set-upen leasingbil på jobbet. Skulle vi skilja oss skulle fallskärmen i form av bostadsrätten vecklas ut och då är jag ändå home-safe i min lilla minimalistlägenhet som ska vara en hyresrätt. Eloge till dig att du kan leva så lean. OOch åter eloge att du kan hålla huvet kallt när du ser andras löner och ändå torrt konstatera att du når längre avseende livsmål än dem och således inte känner avundsjuka. Då är man rätt mycket i hamn skulle jag säga.

      Radera
    2. Får se om jag blir bjuden och tycker det är värt att åka så långt för att se spektaklet :-P

      Tack, ja jag känner mig oerhört tillfreds med min situation och mitt hus blir ju inte mindre för att grannarnas hus är större ;-)

      Radera
    3. Sista meningen - copyright Linn

      Radera

En spenderfri helg per månad

För ett tag sedan hittade jag en lista på Pinterest a.k.a. List Heaven. Den är lite amerikansk. Exempelvis kanske inte kyrkobesök eller &quo...