Sparandets likhet med bantning

Jag vill som ni vet gärna sluta jobba på vanligt 9-5-vis i förtid. Med detta sagt kan jag inte låta bli att reflektera över hur väl min sparplan gifter sig med mina neuroser. Som de flesta kvinnor med en tonår infallande under 80- eller 90-talet ägnade jag alldeles för mycket tid och mentala resurser åt bantning. Det var kombon supermodellerna och de usla kostråden (undvik fet mat och ät aspartam!) som bidrog. Men det var inte för att beklaga mig som jag skriver det här inlägget, jag var trots allt bara måttligt störd och klarade mig ur det rätt geschwint, men jag ville redogöra för en tes jag knåpade ihop i tvättstugan häromsistens.

Ovan t v "supermodeller", ovan t h vår svenska motsvarighet dricker "minimjölk" - en produkt som inte funkar idag

Tvättstugan har ingenting med saken att göra, jag råkade bara tänka därnere, en härlig upplevelse. När jag var 15-16 år höll jag stenkoll på mina kalorier. Varje dag en ny beräkning - hur många kalorier satte jag i mig idag? En bra dag åt jag lite, en dålig dag åt jag mycket. Men mitt i denna, utifrån sett dystra tillvaro, kunde jag ofta känna eufori. Den inföll när vågen pekade på ett kilo mindre eller när jag behövde gå ner en klädstorlek. Jag minns den absoluta höjdpunkten och det var när jag i skolgymnatikens omklädningsrum (som på pedagogiskt 90-talsmanér var utrustad med en våg) vägde mindre än klassens populäraste tjej som dessutom var HM-modell och mycket snyggare än jag. Men ibland kom det mörka dagar. Dagar då jag inte höll mig till planen eller när kläderna började skava. Eller när vågen oförtrutet tickade uppåt, trots alla åtgärder jag vidtog (nattliga löprundor och annat desperat).


Idag ägnar jag mig inte åt sådant trams. Nej, nuförtiden ägnar jag min tid åt att notera min spending per dag. En bra dag spenderar jag lite, en dålig dag spenderar jag mycket. Men mitt i denna, utifrån sett dystra tillvaro, kan jag ofta känna eufori. Det infaller när jag lyckas skyffla undan mer än 50% av min nettolön en månad eller när jag passerar ett nytt målstreck i portföljen. Den absoluta höjdpunkten inföll när jag gick om min tätaste kompis portföljvärde. Hon sitter dessutom i en av HM:s ledningsgrupper och tjänar mycket mer än jag. Men ibland kommer det mörka dagar. Dagar då jag inte alls håller mig till min plan utan har förslösat mig på krogen eller till och med tagit ett återfall av konsumerande*. Eller när min portfölj, trots att jag spar på som en MI30, bara minskar och minskar i värde trots de åtgärder jag vidtar (guld och annat desperat).


Följande parametrar är identiska hos FruEB 15 år och FruEB 42 år:
- Behovet av en plan och en målbild
- Behovet av att kvantifiera i siffror
- Behovet av regelbunden uppföljning
- Överdimensionerad glädje när jag rör mig åt rätt håll
- Överdimensionerad olycka när jag rör mig åt fel håll


Jag har kommit så långt att jag förstår att ovan är utslag av ett kontrollbehov. Min fråga till er är - tror ni att folk som ägnar sig åt "extremt" sparande är mer kontrollfreaks än befolkningen i stort? Vad blir då nästa projekt - train spotting?

Mvh/
FruEfficientBadass


*Händer extremt sällan måste jag ändå få påpeka.