Alligatorer och kattungar

Känsliga läsare varnas. Jag kommer i detta inlägg att använda såväl självmordsallegorier som bilder på massakrerade djur.

"Om du har alligatorer och kattungar springande runt i ditt hus, vad gör du först - lägger du till fler kattungar eller försöker du bli av med alligatorerna? Du hade antagligen fokuserat på att få bort alligatorerna, eftersom alligatorer är betydligt mer negativa än vad kattungar är positiva".

Orden kommer från...TADA...ChooseFI podcast som i episod 48 gästas av "The Happy Philosopher" Jeff. Vad jag förstår är han någon form av läkare som höll på att bränna ut sig på jobbet och lyckades efter fyra års envetet sparande bygga en PFL* och är nu "The Happiest Man In The Room" (enligt honom själv i alla fall).

Jag trillade över avsnittet i mitten av september när jag var ute på en liten evening stroll på jakt efter nachoschips och orden gick rakt in i mitt hjerta. Freaks, det är ju detta det handlar om för min del. Ni som följt bloggen ett tag vet ju att jag har rätt anspråkslösa nöjen i livet.  En perfekt dag för mig inbegriper en långpromenad, en tur till butiken och ett samtal med någon. Kanske inte exakt detta upplägg varje dag för resten av mitt liv. Hade någon sagt åt mig att mina livs dagar faktiskt skulle bestå av...

1/ En långpromenad
2/ En tur till butiken
3/ Ett samtal med någon

...på repeat för evigt hade jag kanske inte hoppat i taket av lycka, men jag hade inte lagt mig i badet och slajsat upp handlederna heller. Hade jag därutöver även fått varva dessa "basdagar" med en utflykt till en förort en vacker septemberdag för att dricka vinbaserade drinkar med en god vän, lyssna på historiepodden och rita tillsammans med min familj och då och då kunnat ta en tur till landet - ja, då hade jag scorat 10 av 10 möjliga i livets lotteri enligt min [subjektiva] bedömning. Jag hade LÄTT kunnat offra allt vad resor heter. Inte för att jag är Rain Man som inte klarar av eller har motvilja mot geografiska omställningar utan helt enkelt för att jag är så otroligt nöjd med mitt livs basnivå ändå. Vi lever ju i paradiset här i Sverige, vi borde high fivea oss genom tillvaron och bara jubla över vår livs lott, alla dagar i veckan! Och JAG då, som dessutom slipper alligatorerna!

Annat var det förr.** Då hade jag massor av alligatorer i mitt liv. Faktum är att jag skrev en lista i min stora, feta bok om "Saker jag inte kommer att sakna", d.v.s. saker som jag såg fram emot skulle försvinna ur mitt liv den dagen jag slutade jobba. Här är listan, i någon form av ranking med värst först:

1/ Ångest över vikande försäljning
2/ Morgonångest/stress på vägen till jobbet
3/ Ifrågasättande medarbetare
4/ All sorts strul***
5/ Söndagsångest
6/ Bilköer
7/ Hålla i möten
8/ Medarbetarsamtal med underställda
9/ Medarbetarsamtal med chef
10/ Kundsamtal, särskilt psykot på X****
11/ Tidrapportering
12/ Övrig rapportering
13/ Att sitta inlåst i ett mörkt kontorsrum framför en dataskärm när det riktiga livet pågår därute.
14/ Ifrågasättande chefsmail en fredag eftermiddag när man lämnat kontoret.

Ovan är de fjorton alligatorer som sprungit runt i mitt hus, shame on you mothafuckas. Troligtvis började det med en handfull små oskyldiga alligatorungar, för att sedan nästan osynligt öka på år efter år. Större blev de ju också, eftersom de åt upp alla kattungar jag försökte bända in i huset. På slutet levde jag i något som snarare liknade ett terrarium, så många var de. Och jag var inte välvilligt inställd till dem så som Skansen-Jonas hade varit, jag avskydde dem var och en på ett alldeles unikt sätt - min söndagsångest satt exempelvis som en klump i bakhuvudet. Min kundångest låg som en brännande boll i bröstbenet. Det ifrågasättande chefsmailet gav mig en stickande känsla i fingrar och tår.


Jag har nu dräpt varenda en av dem. Faktum är att jag sitter och skriver detta inlägg en söndagskväll, 100% befriad från måndagsångest, något som hade varit helt otänkbart de senaste åren (minns ärligt talat inte när jag började få måndagsångest men jag har nog haft det till och från sen jobbstart). När jag går igenom listan såhär i efterhand känns det helt surrealistiskt. Hade jag ångest över bilköerna? Jag kan nästan inte minnas det.

Med tabula rasa är det bara att börja plocka in kattungarna, något som jag påbörjade i samband med skolstarten när livet började anta sina nya konturer. Bara att inte behöva stressa på morgnarna - vilken livskvalitetshöjare! Jag har uselt morgonhumör och kan inte påstå att jag är Miss Sunshine nu heller, men jag slipper utsätta min familj för de där explosionerna av Drama Queen-ness som jag i regel brukade få runt 07:10, precis innan alla skulle packa ihop sig och bege sig ut genom ytterdörren (och något barn plötsligt kom på att det var utflykt med matsäck samma dag e d).


Paradoxalt nog är en av kattungarna en hundvalp som jag passar om dagarna. Jag som inte ens är hundmänniska. Men fröjden i mitt hjärta varje dag jag ser han ujujuj. När han snurrar runt i jakt på sin egen svans och jag faktiskt kan njuta av upplevelsen utan att samtidigt fundera på hur jag ska lyfta försäljningen eller värja mig i nästa telefonmöte med Belsebub. Andra kattungar är att jag ofta stannar och pratar med folk på stan, särskilt om jag är ute med hundvalpen (det är verkligen en raggningsmagnet detta med hundvalp, fast man får ett tvärsnitt av befolkningen i håven), jag tar en liten siesta mitt på dagen, jag sträckläser TIME istället för att hasta igenom rubrikerna och vi har vid upprepade tillfällen sedan skolstart spelat Svarte Petter hela familjen innan läggning. För någon som sitter med sedelrulle på fickan och lever The Consumerism Dream måste dessa aktiviteter framstå som snudd på debila*****. Och jag kanske är en under snittet enkel person, inte mig emot, men ni fattar inte hur mina nivåer av välbefinnande formligen har skjutit i taket sedan alligatorerna försvann. Som Marknadsförar-L beskrev det efter att ha lämnat en dysfunktionell arbetsplats: "Efter några veckor började jag se färgerna igen." 

Min poäng med det här inlägget var inte att skryta över min lökiga tillvaro (dessutom upplever jag likt gammelpensionärerna att jag har "fullt upp"). Ej heller vill jag mana er alla att gå och säga upp er imorgon för att kunna spela Svarte Petter (som för övrigt heter "Pekka" på finska och detta vet jag för att jag haft tid att även läsa det finstilta på kortlekens emballage) eftersom alla inte nödvändigtvis hatar sitt jobb. Tvärt om - undersökningar visar att närmare 16% faktiskt är engagerade i sitt arbete. Vad jag vill säga är allmängiltigt och kan appliceras på i stort sett varje livssituation: Du kan addera hur många kattungar du vill, men så länge du har alligatorer springande i huset kommer kattungarna inte att leda till någon långvarig glädje. Om du är olycklig i din relation kommer den även fortsatt att dränera dig på energi, även om du i övrigt har roliga och nära vänner. Om du har konstant värk i kroppen spelar det ingen roll att du kan äta middag på Sturehof två gånger i veckan. Att ha en psykopatchef kommer inte att kännas ok bara för att du börjat ta en akvarellkurs på kvällstid.  Alligatorerna måste ut innan kattungarna kan komma in.

Brad, en av programledarna för ChooseFI, tog som exempel att han numera ofta sjöng tillsammans med sina döttrar på kvällarna. Hur corny som helst - men något han inte hade sinnesro att göra när han fortfarande jobbade heltid. Det var väl något i den riktningen Herzberg pratade om när han formulerade tvåfaktorsteorin med hygienfaktorer och motivatorer. Jag har för tillfället mina hygienfaktorer uppe på neutralnivå. Nu är det dags att släppa in kattungarna. Mjau mjau.

Vad har du i ditt hus?

Mvh/
FruEfficientBadass

* Partially Funded Lifestyle, ett fancy uttryck för att jobba deltid/gigga
** "Förr" = för ett halvår sen
*** En gång i tiden betydde det "All form av hångel". Sorgligt hur ord kan ändra mening med stigande ålder och ökat ansvar.
**** Hin Håle ni minns
***** Och jag håller med om att Svarte Petter kanske inte är det mest intellektuellt utmanande spelet men det är för roligt när minstingen ska försöka spela någon form av psyktaktik trots att hon är lätt att läsa som en öppen bok.

87 kommentarer:

  1. Wow. Du verkar må så bra! Häftigt,
    Där ser man också att det finns ett oväntat värde av ett riktigt skitjobb.:)

    Tips på endags sidegig: Röstmottagare.

    SvaraRadera
    Svar
    1. En dag vart fjärde år, snacka om deltidsarbete. Ja, det kanske inte framgick i texten ovan men naturligtvis kommer jag att jobba framöver. Jag måste bara landa lite i min alligatorfria tillvaro först. Jag har redan nu en bruttolista på cirka 7 sidogig som kan komma att bli aktuella och gemensamt för dem är att ingen av dem innehåller några större doser GDPR.

      Radera
  2. Jag har nog tidigare haft söndagsångest, tråkiga möten, tjat om debiteringsgrad från chefen och en hel del annat jobbrelaterat mög. Det är något som jag tänker ta itu med när jag återvänder till verkligheten. Det är helt enkelt inte värt skiten.

    Det jag konstaterat efter snart 2 månader på resande fot är att det också har sina utmaningar och att det är faktiskt ganska bra att bo i Sverige. Livet som digital nomad har ibland lockat men jag har insett att jag inte vill vara konstant på resande fot. Det är en hel del praktiska grejer som behöver lösas när man rör på sig ofta. Varje dag ska man precis som vanligt bestämma vad man ska äta men också var. Dessutom behöver man bestämma vad man ska göra och var man ska bo de kommande nätterna. Så vad man kan konstatera att oavsett vad man gör så finns det olika alligatorer.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det du beskriver ovan är ganska exakt vad Mad FIentist landade i efter första åren som FIREs. De trodde ju att de villa go crazy bananas med resandet men det visade sig att vad de egentligen ville var att spendera tid med familj och vänner hemifrån (visserligen med förhållandevis mycket off seson travel om man jämför med någon som har ett heltidsjobb). Exempelvis ville Brandon jobba på att vidareutveckla bloggen och hemsida som nu dessutom börjar bli riktigt stor och lönsam. Jag tror att det är svårt för de flesta att undvika att landa i att det a) är rätt gött med en bas och b) är rätt gött med rutiner samt c) är rätt gött att bygga saker (hus, verksamheter, skägg).

      Radera
  3. Jag jobbar mer efter principen binda ihop käften på alligatorerna, låta dem svälta (dvs strunta i dem) alltmedan jag göder kattungarna. Det finns alltid alligatorer i livet. Jag blev sjuk av mitt förrförra jobb,tog tjänstledigt och bytte till ett nytt med 99% kattungar men kraschade i alla fall. Nu när jag inte har något jobb och har jag i alla fall en fet alligator hemma: jag är sjuk. Och dessutom några små alligatorer i form av andra problem. Med detta något förvirrade resonemang vill jag säga att det går inte att leva alligatorfritt. Ett bra liv tror jag handlar om att dressera dem, ge dem mindre mat (uppmärksamhet) samtidigt som man göder kissarna. Det man fokuserar på växer, helt enkelt. Visst, självklart ska man inte vara på en arbetsplats som ger ångest. Men livet blir ändå aldrig fritt från problem - man blir sjuk, folk i ens närhet dör, ekonomin kraschar, man blir dumpad, man får en idiot till granne etc etc. Jobbet är inte roten till allt ont tror jag (för mig har att jobba, förutom det näst sista jobbet, tvärtom givit mer än det tagit, och då pratar jag inte pengar utan glädje och tillfredsställelse). Man måste sluta springa ifrån saker, tror jag. För livet går aldrig att styra till 100%.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Bra skrivet Maria. Jag håller med dig. Jag har alltid trivts med de flesta av mina arbetskamrater och minimerat kontakten med de som jag inte gillat. På min senaste arbetsplats är det snarare kulturen som utvecklats av den nya ledningen och bristande syfte för mig. Jag anställdes av en annan chef som tyvärr slutade inom några månader. Så ibland poppar alligatorerna upp lite oväntat. Men som sagt det finns alltid alligatorer i ens liv

      Radera
    2. "Jag jobbar mer efter principen binda ihop käften på alligatorerna, låta dem svälta (dvs strunta i dem) alltmedan jag göder kattungarna." Ja det är också en strategi. Du har ju dessvärre inte så mycket val eftersom du inte bara kan trycka på en knapp för att bli frisk. Ej heller kan man med knapp trycka bort nära anhörigs död eller galen granne (berätta mer!). Men jag anser att i den mån man KAN påverka saker, exempelvis att eliminera en galen partner eller en livsdränerande arbetsplats, ska försöka göra det. Sen kommer livet aldrig att vara 100% perfekt nej, men jag är pretty damn close för tillfället. Med lite otur hade jag fötts två generationer tidigare och då hade det inte blivit mycket till blögg eftersom jag föddes alldeles för tidigt. Plus att Blogger inte fanns då. Lite det perspektivet har jag på livet.

      Radera
    3. Jag hoppas du känner dig starkare snart Maria. Jag har varit nära att knäckas av min följeslagare depressionen. Man får inte ge upp.

      Radera
    4. Tänker något åt det hållet, men om det går så är det bästa att eliminera den elaka besten att få den ur systemet. Men det funkar ju inte alltid.Summan av dem verkar var mer eller mindre konstant var man än befinner sig, så tycker det alltid upp nya alligatorer. En del människor drabbas mer, en del mindre. Mycket beror på vilket förhållningssätt man har. Vissa saker som händer kan samtidigt kanske vara helt omöjliga att hantera som svår sorg och sjukdom exempelvis, alligatorn äter upp en. Medans andra alligatorer i livet är bäst att inte ge luft åt eller mata fast de finns där, att ignorera dem istället för att springa ifrån./FU

      Radera
    5. @kaktus, tack! Jag är som tur är inte deprimerad men har ett helvete med en massa andra symtom av utmattningssyndromet. Som idag tex, helt golvad av värk och yrsel troligen beroende på att jag i övermod både städade och gick på yoga.

      @fruEB Ha ha nä jag har bara ulltussiga kattungar till grannar här. Ev är jag dock själv alligator för en av dem. En av mina favoritlärare från högstadiet flyttade in. Jag har inte sett hen sedan 1986 och var givetvis tvungen att uttrycka min glädje över att ses. Då såg jag hur den gamle mannen (80+)såg väldigt trött ut och verkligen kämpade med artighetsfraserna som han säkert sagt till hundratals elever sedan 80-talet. Ev blev JAG en liten alligator där, eller åtminstone en ödla.

      Radera
    6. @plina klassiker det där med att en bra chef försvinner. Suck.

      Radera
    7. @Maria Han är nog i grund och botten inte en dålig chef men helt enkelt en chef som inte passar mig.

      Radera
    8. @Maria så rätt du har. En del alligatorer är särdeles efterhängsna och kräver en annan taktik än att helt enkelt kasta ut dem (vilket trots allt många gånger funkar). De som kommer tillbaka ska man vara uppmärksam på. Min iakttagelse är att de handlar om en själv och sitt eget beteende.

      Radera
    9. Förresten. Kolla på senaste avsnittet av Reportrarna. Det handlade om alligatorer på Östtimor. Helt plötsligt fick programmet en ny innebörd!

      Radera
    10. "Jag är som tur är inte deprimerad"
      Det finns fördelar. Det gör det lättare att spara t.ex. :) Och jag är bra nu.

      Radera
    11. @kaktus Skönt! Hoppas jag också blir det, det är lite segt efter 4 år. Jag blev dock av med både sjukpenning och jobb, så särskilt mycket sparande blir det inte. Mer i inverterad form - ta ut så lite som möjligt från besparingar.

      Radera
  4. Älskar din blogg..du är som mej men klokare.
    Håller med dej det där om äggen..färdigpaketerade och klara.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Äggen? Färdigpaketerade? Är du säker på att det inte är du som är den smarta av oss?

      Radera
  5. Checkar in. Jag + fru har suttit och fnissat igenkännande nu i 20 min. Nu är det snart höstlov och alla ska fräsa iväg till Gran Canaria. Vi känner ba: orka? Lökiga tillvaro och tvärsnitt av befolkningen - kul!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Haha, fräsa var ordet. Och ni har bögda för er själva och ba: GÖTT MOOOS! Nej tvi vale, ni får komma upp och örfila mig om jag förmodan någon gång skulle halka in i Gran Canaria-skriptet.

      Radera
    2. Om vi får nys om att du sitter pittögd på flygstolen.se fräser vi upp till Fjollträsk och spänner ögonen i dig + skriker SLAUUUTA* på fejkskånska.

      *sluta

      Radera
    3. Jobba under höstlovet (och andra lov) är en höjdare tycker jag som inte har barn. Ofta rätt fridsamt på jobbet och när man själv är ledig off season är det ingen trängsel.

      Radera
    4. Jag gillade också att jobba under loven och sommaren tills jag började jobba nationellt och insåg att jag behövde ta hänsyn till tre lovveckor i olika delar av landet. Man brukar få mycket gjort dessa veckor.

      Radera
    5. Jobbar alltid hela sommaren samt vår och höstlov (inga barn). Tar ut ledigheten på vintern. Slipper min alligatorchef 10-12 veckor om året./frivilligpensionär

      Radera
    6. Jag brukar också vara extremt flexibel när det gäller att jobba sommar och i samband med alla helgdagar utom jul- och nyårshelgerna. Eftersom jag åker till familjen i norr brukar det aldrig vara problem att kräva ledighet då speciellt i kombination med min flexibilitet i övrigt.

      Radera
    7. @plina Ha ha, igenkänning på den. Allra värst är sportlovet när man jobbar nationellt. Ett projekt kan stå stilla i 5 veckor.

      Radera
    8. Kommer alligatorchefen sent på morgonen kommer du tidigt, chefen tar sen lunch du tar tidig lunch, samma med fika. Möte med externa tas alltid på bortaplan. Ett trimmat schema och du slipper se alligatorchefen åtminstone 3 av dagens 8 arbetstimmar./frivilligpensionär

      Radera
  6. Bara du kan ju svara så..om äggen alltså.
    Om jag säjer som så..Du är en ögonöppnare av rang.
    Det självklara har aldrig varit så självklart.
    Typ indexfondernas överlägsenhet.

    SvaraRadera
  7. Men nog med superlativ, en fråga.
    Hur kan man tänka om man i dagarna ska placera en klumpsumma.
    Fattar ju hur det funkar på lång sikt men sannolikheten för en större nedgång inom 1 år är ju inte nått som skulle chocka.
    Hur tänker du?

    SvaraRadera
    Svar
    1. @ Anonym 09:17, du vet ju att jag inte kan hantera pass. Alltså, jag tror att bostadsparallellen från igår funkar även här. Skulle du köpa en bostad i en allmän känsla av bostadsbubbla idag om du vet att du måste avyttra bostaden inför en flytt till Gran Canaria om två år? Skulle du göra samma sak om du planerade att bo i bostaden i 15 år?

      Nuff said av det fluffiga slaget, jag skulle, i det fall jag idag hade en mille i likvider att investera göra sissåhär: 25% in nu enligt min investeringspolicy, därefter 25% om ett halvår, 25% om ett halvår och 25% om ytterligare ett halvår. Förhoppningsvis har skiten slagit i fläkten innan jag hunnit rulla ut min matta och om börsen går ner >15% matar jag in rubbet på ett bräde. När det regnar guld ställer du ut hinken broder.

      Radera
  8. Vilka metaforer du presenterar idag fru EB! Ett sånt härligt liv! Just my style dessutom. I mitt nuvarande liv finns många av dessa jobbrelaterade alligatorer, ibland tillkommer nya tillfälliga antagonister t.ex. på ett arbetsmöte i veckan (våga vägra ordet workshop). En äldre herralligator suckar högt hela tiden under min presentation och avbryter sådär som bara härskarteknikeralligatorer kan göra. Herralligatorn hade gjort sig bra som väska (resväska i detta fallet), OMG, denna inre syn kommer hädanefter dyka upp vid varje möte med dessa typer. Hahaha snacka om att plocka ner gubbs på jorden; att inte ens vara godkända av Jordbruksverket.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Lana rostar kollegor vid kaffamaskiner efter arbetsmötet (jag joinar din folkrörelse "våga vägra workshop" btw): "Ha Lennart, du skulle inte ens godkännas av Jordbruksverket, talk to my hand bitch!". Det skulle allt få tyst på han och hans otyg till suckande.

      Radera
    2. @lana Ha ha! Väskor! Nu känner jag genast att jag fick ett nytt bra verktyg att hantera envisa alligtorer med dem. Göra något man gillar av dem - väska, skor, skinnpaj.

      Radera
    3. Jag hade alligatorer på min skärm på jobbdatorn efter en semester till Everglades och när någon kommenterade att de var så fula så sa jag att jag brukade föreställa mig hur jag matade dem med jobbiga kunder eller kollegor.

      Radera
    4. Du skulle vänt dig om till berörd kollega, kisat och sagt: "Jag föreställer mig att jag matar dem med diiig."

      Radera
    5. Kollegan har humor så hon hade nog bara skrattat.

      Radera
  9. Känner mig helt traumatiserad nu. Trots varningen. Aldrig någonsin trodde jag att jag skulle få se "hjärta" stavat med "e"... ;)

    Har du något tips på hur man kan övertala en människa att byta yrke? Har en bekant som mår minst lika dåligt som du gjorde. Det värsta är att hon inte ens tycks förstå hur illa det är. Jag säger jämt "byt jobb" eller "säg upp dig" men det fungerar inte. Hon verkar helt insnöad på att kämpa vidare till pension om 20år. Fast det kommer aldrig att gå, antingen blir det kollaps och sjukskrivning eller också dör hon (nej, jag överdriver faktiskt inte). Jag förstår faktiskt inte varför man utsätter sig själv för något sådant. Det finns ju massor med jobb som inte är särskilt krävande (typ busschafför, korvförsäljare på bensinmack eller "hänga på en spade" åt kommunen), löneskillnaden (efter skatt) är inte heller jättestor.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Om alla människor var rationella skulle världen vara mer...rationell. Jag har en vän som är precis likadan - hon skulle kunna hit FIRE any day men av någon outgrundlig anledning väljer hon att fortsätta jobba sitt vanliga livsdränerande jobb komplett med bitchchef och snudd på utfrysning från vissa kollegor (eller...hon jobbar ju bara i perioder eftersom hon bryter ihop och blir sjukskriven ett par gånger per år). Till saken hör att detta är en av mina stora kärlekar - den godaste av männscher så man står ju bara inte ut att se det pågå. Om Katarina tycker att jag har coach-egenskaper så kan jag säga att jag plockat fram dessa, pimpat dem med ett koncentrat av Doktor Phil-floskler och därtill Britt-fyllat ner na i syfte att få henne att inse det uppenbara att hon MÅSTE BORT FRÅN SKITEN. Men icke, hon går på'n igen och igen och igen. Min slutsats, i egenskap av självlärd, är att du inte kan få en människa att agera såvida människan inte vill det själv. Eller? Upplys mig. (Fast jag har ju framgångsrikt lyckats styra min man dit jag vill - kanske är det en fråga om manligt och kvinnligt och/eller ickebinärt?)

      Radera
    2. Just det sista med din man... haru skrivit ngt inlägg om det? Jag spånar på ett inlägg om hur det var att få med fru på FIRE resan och vore kul med input. Annars kanske du kan dra det superkort nu?

      Radera
    3. Jo, man kan få en människa att agera i positiv riktning, men man måste finna just den punkt där människan befinner sig, i sitt inre alltså. Det syns sällan utanpå. Det krävs också en speciell sorts engagemang, som inte på något sätt har att göra med "självuppoffrande ansträngning", utan kommer naturligt om man av hjärtat bryr sig. Jag har få gånger (3?) mött den typen av empati i livet, men när det hänt har under skett på nolltid när jag fastnat i fel spår och inte själv kunnat ta mig ur. Alla gångerna har de personerna (aldrig nära vänner, utan tillfälliga kontakter eller avlägsen släkt) kunnat identifiera sig i mitt bekymmer på ett djupt plan. Tror det är nyckeln till hjärtats äkta engagemang. Alla kan inte hjälpa alla, åtminstone inte angripa roten. Men de flesta kan "rensa ogräs".

      Och vilka underbara kattungar alltså, vill adoptera dem allihopa! :) /Eva

      Radera
    4. Det funkar aldrig om en människa inte själv vill. Så nästa gång klagomålen över jobben startar hade jag nog frågat vad hon själv skulle göra om hon kunde välja fritt. Snarare plantera idéer i folks hjärna så att de tror att de själv kommit på det. Det funkar på jobbet också. Jag insåg för länge sedan att med mina föräldrar måste man börja plantera in tankar 1-2 år innan man planerar att göra det så att de hinner vänja sig. Jag började prata om sabbatsår mer än ett år i förväg innan det var aktuellt så fick de fundera över alla deras frågor. Mina syskon har aldrig förstått detta koncept och förstår inte varför de oftast är positiva till mina idéer men inte deras. :-d

      Radera
    5. Jag tror man måste nå sin egen botten, alldeles på egen hand. Tyvärr. Jag kom inte till insikt förrän jag havererade.

      Radera
    6. Det jag talar om handlar om när man redan nått sin botten. Och att vilja hänger samman med kärlek. (Fråga vilket psykoanalytiker som helst.) Om man inte upplever någon kärlek varken till sig själv eller omgivningen, vill man heller inget. Vilja är ju en kraft, en kärlekskraft och energi som göds av relationer. Om relationen till det goda är brutet, måste detta först återupprättas.

      På ryska är ordet för vilja detsamma som för frihet. Den frihet som är inre, psykologisk alltså. Inte det vardagliga ordet, då används ett annat ord. När ryssar talar om den samhälleliga frihet som råder i västländer, menar de aldrig den frihet som också betyder vilja... De gör sålunda rent språkligt stor åtskillnad mellan inre och yttre frihet. Om man inte vill något, har man ingen frihet och har man inte frihet, kan man heller inget vilja. Något yttre måste till. T ex gemenskap, relation och en medmänniskas igenkänning. Men i det individfokuserade väst ska en människa helst klara sig själv, vara hjälten som skapar sin egen lycka.

      Ska inte gå vidare in på detta. Råkar befinna mig nu på ett av mitt livs stora intresseområden och jag riskerar då att helt ta över och det vill jag inte. :) /Eva

      Radera
    7. @IGMR: Angående familj och man; https://efficientbadass.blogspot.com/2018/06/hur-min-familj-staller-sig-till-sparande.html

      Radera
    8. @Eva: Som vanligt för du så klokdjupa resonemang att jag har svårt att hänga med. Jag måste nog uppsöka en tankecoach. Och det är tydligt att vi nu gläntade på din Pandoras box. Jag återkommer gärna till diskussionen för jag tror att jag har potential att gilla den. Eftersom jag gillar frihet. Men hur korrelerar det ryska resonemanget med George Michaels sångtext i den 90-talsikoniska Freedom?

      All we have to see
      Is that I don't belong to you
      And you don't belong to me, yeah yeah

      Freedom (I won't let you down)
      Freedom (I will not give you up)
      Freedom (Gotta have some faith in the sound)

      Särskilt där på slutet blir jag förvirrad. Vilket ljud?

      Radera
    9. Intressant ang man och familj. Vi har en liknande familjesituation. Kul också tipset om Frugalwoods. Det var när min fru läst ut den som hon sa: nu kör vi.

      Radera
    10. Är det sant!? Ja alltså Frugalwoods...tror den funkar särskilt bra på kvinnor. Älskar hennes skrivstil.

      Radera
    11. Helt sant! Läste den själv på nolltid åsså.

      Radera
    12. Fru EB:

      För svår fråga om låttexten Freedom och ryska resonemanget. Ser inga kopplingar! Trodde för övrigt att du bara var lite extra tålmodig med mina haranger annars... ;)

      George Michael verkar vara noggrann med friheten i ett förhållande, att ingen ska äga den andre. Svårare än så kanske inte är? Och sista där om soundet, han visste inte vad han skulle skriva och då blir man gärna falskt kryptisk. Och är populära låttexter så djupa? Eller jo, en är väldigt bra. Frankie goes to Hollywoods The power of love. Mäktig! När det spelades på radion i somrar började jag storgråta! Blev så berörd av texten.

      Det där med tankecoach lät hur intressant som helst! Wow, skulle gärna gå till en sådan. Men jag får annars mycket till livs i min favoritpodd. Håll i dig nu Fru EB, kolla upp denna podd och säg att det verkar intressant. Handlar INGET om FIRE eller sparande men om LIVET och förståelse av livet nu och under historiens gång. Galet bra. Jag är en av deras största fans, utan tvekan. Har nästan tillbett Eric i ett mail och han svarade efter bara en kvart. Till lilla obetydliga mig! Var nästan på gång att boka in en fika med killen, så mycket vill jag snacka med honom. Kolla här och alla delar i marginalen innan du dömer det som ointressant: http://www.myterochmysterier.se/

      /Eva

      Radera
    13. Jag har flera omkring mig som är helt tokiga i Eric. Själv är jag inte helt såld. Skåningen blir jag mycket nyfiken på. Det digitalas påverkan på vårt samhälle. Ska kollas upp definitivt, återkommer med feedback.

      Radera
    14. Åh,vad roligt fru EB, blir alldeles till mig av entusiasm! :D Jag och Eric är så lika att det är crazy. Har aldrig varit med om mer igenkänning i en annan människa och så har jag inte ens träffat honom. De har en livesamtal den 8/11 i Nacka om bildning. Gissa vem som ska dit! /Eva

      Radera
  10. Du får absolut passa på den. Bara att jag ställer den visar ju att din blogg haft avsedd effekt,tack fru efficientbadass.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag tog tebaks, scrolla upp för högkvalitativa finansiella råd.

      Radera
  11. Tack,förstod nästan att du inte skulle kunna släppa frågan..sant.
    Sa ju att du är klok..det där med paralleller brukar jag också använda mej av.
    Du hjälper folk som mej att tänka..har vi ett nytt yrke här...tankecoach eller nått sånt.

    SvaraRadera
  12. Tror Miljonär innan 30 brukar svara att han skulle pytsat ut beloppet (in på börsen alltså) månadsvis under ett år, med 1/12 per månad.

    SvaraRadera
  13. Jobballigatorn verkar ha en förmåga att yngla av sig något ohemult, så via den mamman dyker det ständigt upp nya ungar att passa sig för.

    Bytte själv jobb (inklusive arbetsgivare) häromåret för att inte bli en bitter typ, men hamnade lite ur askan i elden, kändes det som. Sökte därför nytt jobb, hos samma arbetsgivare, som jag erbjöds, men efter många om & men tackade nej till. När saker & ting ställdes på sin spets kom jag fram till att nuvarande tjänst har vissa fördelar, som jag inte var beredd att rucka på (t ex att i princip förfoga helt fritt över semesterplanering & möjlighet att jobba hemifrån) - sådant som är kopplat till det som ger mig mest livskvalitet. Därmed bestämde jag mig också för att avliva några av de alligatorer som dykt upp längs vägen på befintligt jobb (nu tillsammans med en mer engagerad chef, som insåg att han får anstränga sig lite för att behålla den här medarbetaren), så nu känns allt mycket bättre.

    SvaraRadera
    Svar
    1. "Jobballigatorn verkar ha en förmåga att yngla av sig något ohemult, så via den mamman dyker det ständigt upp nya ungar att passa sig för." Ja visst är det så! Varför är det så? Kan man inte kastrera/sterilisera dem? Jag har historiskt haft som måttstock att en jävel får man leva med, det finns alltid någon idiot på varje arbetsplats. Om den här personen är din chef är det emellertid kört, då är det bara exit plan som gäller för chefen kommer i 99 fall av 100 att vinna över dig. Medarbetare/kollegor kan du hantera en åt gången. Men om det blir fler än en, kanske uppåt tre-fyra, då räcker inte energin till. Tycker jag i alla fall. Grattis till att du tagit tag i din byk!

      Radera
  14. Först vill jag tacka för en fantastisk blogg som jag försöker läsa varje dag. Kände att det dax att sluta vara "ubåt" och börja delta i det skrivna samtalet. Maria, "binda ihop käften på alligatorerna" underbart! Har själv stor erfarenhet av att bli utsatt av ledningskollegors missnöje till den grad att jag fick inflammation i kroppen sex gånger under sju månader. Ofta skedde det i samband med ledningsmöten där två tre gaddade ihop sig över något de borde ha gjort men struntat i och la över ansvaret på mej. Efter att ha följt ett flertal av FIRE-bloggarna samt konsulterat "min pension" under några år, blev jag medveten om att jag inte behöver ta skit från någon alligator, varken av min egen chef eller någon annan i firmans ledning. Numer sköter jag mitt och tar inte mot uppgifter som ligger utanför mitt område. Känns så skönt att kunna säga nej och inte behöva bry sig ekonomiskt om jag skulle bli uppsagd. Känns nu ok att köra på i ytterligare några år tills kontot är lagom fyllt för att jag ska kunna leva på avkastning samt tjänstepension tills den ordinarie pensionen faller in. Känns härligt att samtalet många gånger förs som en allegori, en berättelse i bilder./frivilligpensionär

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag gjorde denna beräkning baserat på mina utgifter, inkomstgarantin samt a-kassa. Konstaterade att jag skulle klara mig ganska länge utan ekonomiska problem och eftersom jag blir uppmanad titt som tätt att söka olika jobb så bestämde jag att nej tack är ett bra val när något inte intresserar mig.

      Radera
    2. @Frivilligpensionär: Välkommen till kommentatorsfältet! "Har själv stor erfarenhet av att bli utsatt av ledningskollegors missnöje till den grad att jag fick inflammation i kroppen sex gånger under sju månader. Ofta skedde det i samband med ledningsmöten där två tre gaddade ihop sig över något de borde ha gjort men struntat i och la över ansvaret på mej." Suck och stön, sandlådor. Det känns som att våra barn uppfostras med värdegrund på ett helt annat sätt än vi blev uppfostrade. Jag hade en riktig smygmobbare till medarbetare som varje dag, i det fall vi var ensamma i rummet/köket, avstod från att besvara mitt hej. När någon annan var närvarande hälsade hon. Det här beteendet var så djävla märkligt va för vi hade ingen uttalad konflikt, hon bara ogillade mig. En gång när hon inte svarade gick jag närmare henne, tvingade mig till hennes blick och sa "H-E-J" varpå hon svarade. "Oj, jag sa faktiskt hej förut men hade något i halsen". Ha! Det var under den här perioden jag fick lunginflammation titt som tätt.

      Alldeles för granulärt, hoppas Frivillig Pensionär inte drar sig för att kommentera framöver.

      Radera
    3. @Mot mina mål: Fattar inte. Väntar du på att bli utköpt?

      Radera
    4. @FruEB Nej, det gör jag inte men när man inser att man klarar sig minst 1,5 år utan jobb pga låga utgifter och bl.a. inkomstgaranti så ger det en viss frihet även inom konsultbranschen där alla jagar debiteringsgrad. Ibland känns det som folk vänder ut och in på sig för att möta alla förväntningar men mina beräkningar visade sig att om de sa upp mig pga arbetsbrist så skulle det inte vara en ekonomisk katastrof utan snarare ganska skönt.

      Radera
    5. Aha då fattar jag. Alltså den frihetskänslan. Jag minns när jag passerade en årslön. Det var som att ett stort grönt fält öppnades i min själ och jag kunde andas ut. En oslagbar känsla.

      Radera
  15. Det är väldigt intressant att dra ner på tempot och se vilka tankar och känslor som dyker upp. Tror att en del är övertygade om att deras människovärde skulle krympa till noll om de spenderade sina dagar likt det du beskriver ovan. Själv tycker jag att det låter fantastiskt och det är på precis sådana dagar som jag själv känt äkta lyckokänslor. Att ha luft runt de olika aktiviteterna som ska passas in i en familj - pure bliss! Jättebra att du tar dig tid att känna efter vad du vill göra, inte hastar in i någonting.

    Det är intressant att få en inblick i hur vissa tänker motsatsen. Lyssnade på På Riktigt om Ekonomi med Charlie och Mattias där de i senaste avsnittet intervjuar en revisor. Denne revisor hade barn och om man i familjen satte sig ner för att göra ingenting före klockan åtta på kvällen blev man retad för att vara lat. Han skröt om att komma hem från jobbet kl 23, ha konferenssamtal med USA och Australien mellan 23 och 01, återkom om och om igen om vikten av att ENGAGERA SIG - JOBBA HÅRT. Jag skulle så gärna vilja leka "5 varför"-leken med honom. Så här:
    Revisor säger: Det är viktigt att jobba hårt.
    Jag: Varför?
    Osv...

    Lovar att det skulle sluta ungefär som i en historia jag hört i en filosofi/psykologipodd på temat att leva mer tillfredsställd.
    En sydamerikansk fiskare sitter på sin gård och spelar banjo (nej, inte skinnbanjo era snuskisar!) när en amerikansk turist kommer förbi. Turisten ser möjligheter till förbättringar och säger till fiskaren att han borde skaffa fler båtar, eller åtminstone starta ett B&B så att han skulle kunna tjäna en massa pengar och bli rik. Varför då frågar fiskaren. Tja, så att du kan ha råd att göra ingenting, sitta här och spela (skinn-)banjo. Cirkelresonemang. Vi ska jobba hårdare för att sedan få som belöning det vi verkligen vill ha. Jag går inte på det där. Jag vill ha det bra nu och vill påstå att det går alldeles utmärkt att ha det bra utan att först slita ihjäl sig.

    SvaraRadera
    Svar
    1. "Tror att en del är övertygade om att deras människovärde skulle krympa till noll om de spenderade sina dagar likt det du beskriver ovan." Vi pratade ju en del om det sist och jag har ju mina akilleshällar. Jag hade ju exempelvis haft svårt att må lika hyvens med detta liv om jag levt i ett miljonprogram. Nu blir min bostadssituation en kompensator för att den prestige jag kastade ut med badvattnet i somras. Likaså mina altruistiska* & intellektuella** projekt.

      * Ge blod och flirta med oattraktiva gamlingar
      ** Läsa även brödtexten i lokalblaskan

      Gällande den intervjuade revisorn så känner jag arten väl eftersom jag varit gift med en (och fortfarande är men han är inte revisor längre) och på den tiden hände det inte alltför sällan att ambulansen kom och hämtade folk på den fancy kontorsadressen. I högsäsong då, annars var det rätt ok. Inte mer än 60 timmar per vecka. Arbete på den nivån är en drog och få klarar av att hålla det tempot i längden. Etter värre är att de inte ser någon poäng med att sluta - det är genom jobbet de får sin bekräftelse och sitt existensberättigande.

      Jag har också hört fiskarhistorien och trots att du gör ditt bästa för att besudla den med din perversa humor så är den så sann så sann. Men verkligen. Jag tänker ofta på den. Ett pytte-exempel: Idag blev jag medlem i arkitekturmuseums vänner. Man gör bland annat studiebesök på coola arbetsplatser och/eller byggnader runt om i stan (Stockholm alltså) och får guidade visningar. Jag är fascinerad av arkitektur på superhobbynivå och ser verkligen fram emot detta. Tanken slog mig med full kraft där och då: Jag gör det nu! Jag lever mitt slutmålsliv nu vid 42! (och vän av ordning som säger att jag visst hade kunnat göra detta även med en heltidskarriär det är en priofråga etc har i vss mån rätt men hey, det blev inte gjort. På samma sätt som det aldrig blev av att jag gav blod, anmälde mig som volontär eller fixade iordning lägenheten medan jag jobbade. Tror det finns ett samband).

      Radera
    2. Akilleshälar har vi alla! Det är insikten om att det är ett val som är grejen. Har vi den så har vi det vi behöver.

      Tack för påminnelsen, just ja arbetet kan vara en drog. Känns just nu så världsfrämmande för mig att jag glömde bort det.

      Vad härligt det låter med slutmålsinsikten! Så sant att de där småsakerna inte blir gjorda när man är busy med att jonglera jobb med allt annat. De blir gjorda när vi har tid över och då är de pure bliss. Sen är det nåt extra med att göra saker på dagtid man annars fått klämma in efter jobb. Härlig känsla.

      Radera
    3. Kom att tänka på denna bild. https://i0.wp.com/onkeltomsstuga.se/wp-content/uploads/2018/10/The_Black_Iron_Prison.doc-25.png?w=600

      Radera
    4. Alltså var hittar du allt? Den där serien...den sammanfattar allt jag vill förmedla på den här bloggen. TACK!

      Radera
    5. @IGMR exempelvis tangerar jag ämnet här https://efficientbadass.blogspot.com/2018/06/en-sedelarande-historia.html. Alltså - folk som sätter likhetstecken mellan sin yrkesroll och sina personas.

      Radera
    6. Åh det är så vanligt. Jag trillade dit hårt och tänkte att jag var herr chef IGMR. Företagshatten på och IGMRhatten av mer eller mindre permanent. Det roliga och vackra jag tidigare njöt av byttes mot övertid, ångest, ryggont, fem lunginflammationer på fyra år. Att hoppa av chefandet och bli specialist med sikte på FIRE har lett till något slags återupprättande av jaget och nyfikenheten. Nu har jag massor att bubbla om igen och inte bara hur det går på jobbet. Vem jag är har blivit helt frånkopplat mitt arbete. Bara en sådan sak som att ha personliga mål igen (som inte handlar om att prestera bättre på jobbet) är en väldig glädje. Känns nästan som att göra något lite förbjudet, typ vara med i någon motståndsrörelse.

      Radera
    7. Exakt så! Känns lite otillåtet. Helt crazy - ha EGNA mål liksom (som inte handlar om en svensk klassiker som annars är fikarumskompatibelt). Lustigt att du också fick lunginflammation. En sorts chefssjuka? Men det var ju under mykoplasmaorgien jag febrigt hittade MMM så inget ont...

      Radera
    8. @IGMR och @FruEB, det känns som jag rullar runt i en mjuk omfamning. Jag känner exakt som ni beskriver! Min resa tog dock bara ca två år från tillförordnad chef till chef och sedan tack vare min alligatorchefs kontrollbehov chef utan underställd personal med beskurna arbetsuppgifter. Det bästa är dock "med oförändrade villkor". I mitt tidigare liv hade jag slipat mitt svärd för att kräva hämnd. I min nuvarande inriktning med ett kommande FIRE-liv är det med ett småleende./frivilligpensionär

      Radera
    9. @Frivilligpensionär haha exakt! DÄR har du vattendelaren mellan någon som fortfarande är i The Matrix ("Jobbet är mitt allt de se, låt mig berätta om hur viktig jag är!") och den som börjat koppla ur sig ("Show me the money").

      Radera
    10. Det är en guldsits med i mina ögon. Jag fick själv oförändrade villkor i min nya roll där jag slipper chefa. Det är ju bara GULD med detta mindset :) Skrattar hela vägen till Lysa.

      Radera
  16. Läser, njuter, drar till skogs och fäller ned antennen. Ingen el, inget vatten, inget dravel. Bara skog.
    Morsan

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är lustigt Morsan jag fick för mig att du bor i skogen alleredan?

      Radera
    2. Jämfört med här bor jag i centrala Hong Kong annars. Och ta mig tusan finns det mobiltäckning med, om man står till vänster om dasset med en skitgrep som förstärkare. Det här är livet.
      Morsan

      Radera
    3. Du är en klok kvinna Morsan :)

      Radera
  17. Guld it is..så plötsligt var en hobby ett jobb.

    SvaraRadera
  18. Because you'r worth it..som reklamslogan säjer.
    Densamme.

    SvaraRadera
  19. Jag börjar ju inse att mina alligatorer äter upp mina kattungar - även fast de är ganska stora och morska. Det här tål att tänkas på.

    SvaraRadera
  20. Det sägs att det som drar läsare/tittare/trafik är bla kattungar. Det verkar stämma även i ditt fall med många kommentarer, tror inte jag har sett så många -84- här hos dig tidigare

    SvaraRadera