Januari mon amour

I veckan var det ju milt och härligt så jag tog årets första milapromenad med hunden för att beskåda stormens förödelse i Stockholmsnaturen. På vägen ut mot grönområdet passerade jag i den disiga morgongryningen ett antal människodagis a.k.a. kontor med tisdagsglåmiga svennar som återgått till jobbet efter julledigheten. Eller glåmiga och glåmiga, de var mer blå i ansiktet av skärmljuset. Själv traskade jag vidare ut på Djurgården och njöt av att se ljuset komma tillbaka (alltså - jag har alltid upplevt januari som en beckmörk månad, men den är ju ljus, typ hela dagen!), det mikroskopiska blomduschregnet i luften och den kompakta dimman som resulterade i de där domedagsmysiga färjetutningarna i Stockholms inlopp.

Det syns inte på bilden, men vattnet var nästan grönt? Strax innan hade vi sett ett fågelsträck av svanar (tror jag) vars vingslag lät som stora vindkraftverkspropellrar när de i total synk korsade vattnet på väg mot Nacka. En annan sak jag lade märke till var att småfåglarna kvittrade. Aha, de gör alltså det även i januari? Hade ingen aning, eftersom en januari för mig de senaste fem åren sett ut så här (nedan en ungefärlig redogörelse för min första dag efter juluppehållet):

Jag vaknar, katatonisk av trötthet eftersom jag inte är van att gå upp 06:00, fixar till mig hjälpligt med hjälp att kaffe och concealer och sätter mig i min tjänstebil för att ta mig ut till kontoret, cirka 45 minuter från stan. Kliver in och cruisar genom de linoleumklädda korridorerna för att hälsa på mina kollegor ("Hej, hej, god fortsättning+annan plattityd") för att sedan, senast 09:00 sätta mig med min medarbetare på en sedan länge inplanerad heldagssittning som inträffar varje år den 2:a januari. Detta eftersom vi vet att vårt affärssystem (inga namn nämnda) lever sitt eget liv, så även om vi på sälj med dårars nit lagt in kundbonusarna enligt regelboken, kommer systemet automatiskt generera felaktiga årsbonusar till vissa av kunderna. Som ett litet SAP-prank (shit, nu namngav jag ju det, klantigt) väljer systemet oftast att ge fin bonus till skitkunder och inte ge bonus alls till en del riktigt stora kunder. Jag och min medarbetare måste därför sätta oss och jämföra det systemet behagat spotta ur sig med vad som de facto är bestämt med respektive kund vilket kräver en del bläddrande i våra Excelsammanställningar och fysiska pärmar med kundavtal. Det rör sig om cirka 250 kunder som ska screenas så vi har att göra.

Hade vi tur var det bara en 20-30 fel men oavsett mängd väntade nu en fantastiskt olidlig aktivitet nämligen att ringa och be om ursäkt till höger och vänster. Först be om ursäkt för att bonus felaktigt betalats ut och uppmana dessa kunder att inte handla för sina kreditar eftersom det då blir dubbel fuck-up som måste involvera en jätteapparat hos shared service center med en rad policyvidriga manövrar för att backa utbetalningen till vilket vi behöver lägga en "ticket" och eftersom felaktiga kundbonusar inte ens med den bästa vilja går att kategorisera som "urgent" hamnar vi sist i kön vilket ytterligare ökar risken för att kundhelvetena just handlar upp sina bonusar vilket eskalerar det hela till en helt annan nivå av administrativt inferno. Sen yihaa ringa de kunder som ännu ej fått sina bonusar och berätta att vi manuellt ska fixa dessa så fort vi får möjlighet jag ber så hemskt mycket om ursäkt vi ska se över våra rutiner etc på vilket kunden reagerar ungefär så som man skulle tänka sig att någon reagerat om man gått fram till dem på stan och spottat dem i ansiktet nämligen med avsky och förebråelser i hopp om att få bättre kundvillkor. Vilket de naturligtvis inte får, inte på mitt skift i alla fall. Oavsett vilket lyckas de komma åt mig varje gång och pulsen går upp och jag känner hur det börjar sticka i tår och fingrar av obehag och jag förbannar mig själv för att jag glömt preppa mig med Absolut Torr kvällen innan. Jag, som trots en på ytan lite mopsig framtoning, avskyr sådant och inte ens den sjusiffrigaste av löner skulle kunna få mig att tycka att kundkonflikter någonsin kan bli "utvecklande" så som min chef försökt övertyga mig om att de är under de senaste årens utvecklingssamtal.

Efter denna förnedrande exercis går man och våldtäktsduschar i industriföretagets av lysrör belysta omklädningsrum, åtminstone andligen. Eftersom jag - med undantag av en ledningsgruppskollega som nästan alltid jobbar hemifrån - var ensam kvinna kunde jag problemfritt dra mig tillbaka in i damernas omklädningsrum (måste man ha, även om man snudd på inte har några kvinnor på arbetsplatsen, genuspolicy), lägga mig på sjukbritsen (måste man ha, Safety Health policy, ifall någon skulle må dåligt på arbetstid, vilket i och för sig gjorde mina besök dit legitima) och rensa mitt psyke med lite Bach eller random podd innan dystopin på nytt tog över. Nu i form av en hög nya mail i Outlook (hate that program) varav minst ett bjuder in till en workshop i en industriförort i ett annat europeiskt land, minst ett manar till att slutföra en sedan länge påbörjad e-learning om något corporate bullshitiskt och minst, jag säger minst ett mail från sur kund.

Så efter en mindre evighet tjuter då äntligen fabriksvisslan och vi får då lov att åter sätta oss i våra förmånsbeskattade bilar för nöjet att trängas med alla andra på väg hemåt i middagsrusningen, what a treat. Väl hemma snurrar jag några tio varv runt kvarteret för att hitta en parkering och lägger på de 75 kronor som krävs för att jag inte nästa gryning ska hitta en gul lapp under min vindrutetorkare med samma belopp plus en nolla. Kommer in i lägenheten och ser en hög med tomma, halvätna Dafgårds på diskbänken och minns att jag ju har tre barn som med största sannolikhet suttit med skärm hela dagen, åtminstone delvis klädda i nattplagg. Jag, trots att jag gjort avsaknad av dåligt föräldrasamvete till ädel konst, känner hur en liten morakniv vrids om i min mage.

Klipp till: Dimma, hund, slow cooking lunch med barnen, kela med hund, ta en lur, boka en tågresa till Köpenhamn, rensa ett skåp, få roliga klipp på mailen av en bloggranne, lyssna på fågelljud, förbereda en god middag, stryka en skjorta, plantera om en växt, ta en kopp kaffe, spela Svarte Petter, ta en tur förbi systemet, konversera en vän på telefon och läsa ett par kapitel i en bok, tänka lite tankar kring nämnda bok och kanske formulera ett framtida blogginlägg.

Detta inlägg är bara delvis ett försök att göra dig avundsjuk på min vardag. Men faktum är att jag helt slutat skriva dagbok sedan jag började med bloggen vilket betyder att det är du sucker som får ta del av slasket som normalt inte nått utanför pärmarna i ett blått block. Och hade jag skrivit dagbok fortfarande hade jag plitat ner ovan reflektion. Varför? För att jag känner mig själv och jag vet att jag har rätt dåligt minne. Det kommer ta några månader, max ett år, innan jag med nostalgiskt vemod ser tillbaka på min tjänstemannakarriär med längtan. Så illa var det väl inte? Det var ju en rätt trevlig gemenskap på arbetsplatsen väl? Och alla resor jag fick åka på, alla fina hotell och restauranger firman pyntade. Man kanske skulle ta och...

En del av mina vänner frågar mig vad jag gör på dagarna nu när jag inte jobbar som tjänsteman på ett kontor. Tanken på att inte ha en av extern part uppstyrd agenda och/eller långsiktiga målsättningar verkar för vissa vara förenat med visst obehag. Svaret på den frågan är egentligen en motfråga nämligen: Vad gör du själv en lördag? Förutsatt att du inte har problem med utmattning av någe slag ligger du nog inte bara i sängen eller på soffan, du tar dig för saker välan? Det är det jag gör på dagarna, tar mig för saker. Däremot har jag inga problem att berätta vad jag inte gör på dagarna. Jag sitter inte och scrollar upp och ner i Excel och letar efter "$"-tecknet längre. Jag dricker inte kaffe med folk jag inte bryr mig om. Jag skriver inte mail i Outlook till kunder som kommer att svara otrevligt. Jag ägnar inte tid åt att felsöka SAP och prata med holländska konsulter som inte förstår mitt problem. Jag sitter inte i timslånga telefonkonferenser om ämnen jag struntar i som mynnar ut i oklara beslut. Jag lägger inte timmar och timmar på e-learning som syftar till att skrämma brallan av mig gällande konkurrenslagstiftning och/eller, ja du vet att jag måste ta upp det igen - GD fucking PR. Jag ringer inte upp kunder för att få utskällningar för saker jag inte rår för. (Dessvärre får jag heller inte längre lönespecar den 24:e varje månad...erkänner att det ligger på minussidan). Detta inlägg blir mitt go-to närhelst jag tvivlar på att livet som ej-kontorsbunden is the shit.* Har du några särskilda tillfällen på året då din karriär tenderar att jävlas lite extra med dig eller är det jämna plågor/himmel?

Mvh/
FruEfficientBadass

P.s. Om du lyckas ta en lång härlig vinterpromenad i helgen kan jag rekommendera detta Joe Rogan-avsnitt med Gad Saad, kanadensisk/libanesisk professor i evolutionspsykologi, författare till The Evolutionary Bases of Consumtion och The Consumer Instinct. Podden handlar inte alls om dessa ämnen utan mer the craziness of our time.

* The usual disclaimer: Jag har inget emot att jobba och jag kommer att jobba i livet, rest assured.