En lean-detalj: Leta efter barnens prylar

En central aspekt av lean är ju som sagt att sluta slösa och däri inbegrips också slösa tid på att leta efter försvunna saker. Och är det något som försvinner i ett hem på fem så är det ju barnens saker. Av många skäl (frugal weirdoness varandes ett, ordningsmani och minimalismkärlek två andra) har våra barn väldigt få saker vilket jag redan förhävt mig om i tidigare inlägg. Jag kan också varmt rekommendera detta amerikanska inlägg om de kraftfulla effekterna av att helt ta bort barnens leksaker och enbart plocka fram ett fåtal åt gången (främst avses här småbarnsåren men jag tror damn it att det är bra oavsett ålder mellan 1-100). Såg nu att Ruth kommit ut med ett "6 years later"-inlägg på temat som också kan rekommenderas om du har barn. Jag måste bara saxa en passage ur detta inlägg så att ni till fullo förstår vilken kontroversiell handling det är att "beröva" sina barn många prylar:

"Over the years, the comments and reactions to that post have run the gamut, from parents applauding the decision and letting me know that post inspired them to do the same, to many others who were sure I was causing permanent psychological damage, depriving my children of a happy childhood, and setting them up to be neurotic hoarders who will require years of therapy. I’ve been accused of being a sociopath and a child abuser, received hate mail and death threats, and have had entire Tumblr pages and forum threads devoted to what a horrible person I am."

Detta är ett ämne som jag är intresserad av eftersom jag tror att barnens tillgång till prylar formar deras framtida relation till desamma. Dessutom gick jag på jullovet åstad och köpte en sak, yes I did. På samma sätt som det finns greenwashing (slänga sin ännu ej uttjänta plasttandborste för att ersätta den med en i bambu som någon host i min närhet gjorde under julen) finns det minimalism-washing och dess pushers heter företrädesvis Muji och Granit, d.v.s. man tror att man genom att köpa snygg förvaring ska få ett minimalistiskt hem. Det får man inte. Man får ett hem fyllt av prylar inuti stiltull förvaring och du har fortfarande ingen koll på någonting och har troligtvis för hög boendekostnad eftersom du betalar lagerplats för dina prylar.

Well, jag köpte i alla fall en stor korg på Afro Art och jag ska villigt erkänna att jag sneglat på de där korgarna i cirka en livstid utan att köpa en. Förrän nu. Vad föranledde detta? Jo, jag upptäckte att min minsting a.k.a. "9-åringen" inte hade någonstans att förvara sina prylar. Nedan en bild på hennes lösa saker:

Och innan ni lyfter på luren och ringer Bris ska jag säga att hon förutom ovan saker även har cirka två hyllmeter böcker i ett skåp i vardagsrummet, en whiteboard (på vilken hon skrivit "Yakes, I'm married" såg jag nu) och en verktygslåda. Ja och en verktygslåda, det ska börjas i tid. Är det något mina barn ska kunna så är det att borra i olika sorts väggar när de flyttar hemifrån så att de slipper några av de missöden en annan var med om (i mitt barndomshem lärdes enbart spikning ut).

Estetik är som sagt en viktig del av lean. Ett hem är ett hem enbart om det visar sin själ, som Eva hävdar att Ellen Key sagt. Och blev det inte fint då så säg? (rullskridskorna är hennes också btw, julklapp från Tradera).

Så närhelst 9-åringen kommer och letar efter sin Rubiks kub eller sin låtsasbajs kan jag med säkerhet hänvisa henne till korgen. Vi har redan "tekniklådan" i vardagsrummet där alla iPads, datorer och laddare därtill läggs i det fall de hittas på avvägar* samt "laddlådan" i ett skåp i köket där alla telefonladdare finns. Nycklar, ink. barnens, hängs i "nyckelskåpet" och gymnastikkläderna läggs i deras nedersta byrålådor märkta "gymnastikkläder." De har varsin hylla i en hallgarderob för säsongsaktuella skor samt en korg för varje barns vantar och mössor samt en dedikerad krok för ytterkläder. Hela familjens badkläder ligger på ett specifikt ställe, tillsammans med badhus-finkem, skåplås och simglasögon. Det gör att vi ytterst sällan lägger den dyrbara resursen tid på att leta efter barnens saker. Vi lägger i alla fall inte 700 minuter i veckan på att leta som Evas familj gjorde. Hur mycket är det ens? Typ 10 timmar? Kan det stämma verkligen? Trots detta kommer saker bort även hos oss. Jag kan inte se någon annan förklaring till 9-åringens försvunna mobil än att en marsian varit inblandad. Jag såg den själv ligga på pysselbordet ena sekunden för att därefter vara spårlöst försvunnen. Vi har vänt upp och ner på stället ett antal gånger, till och med lossat på elementen för att se om den glidit ner där bakom men inte ett spår (avstängd var den också).

Hur ser det ut hemma hos dig - barnaprylar på drift en oproportionerligt stor del av tiden? Eller dina egna grejer kanske?

Mvh/
FruEfficientBadass

* Note to presumtive burglar: Go to "Tekniklådan" in the living room for the fast moving stuff.