"'Time poor' is the catch-cry of our era, and yet end-of-life retirement means we have an average of two decades of feeling time rich to look forward to… when we’re old. In this talk, Lacey shares how combining financial independence and mini-retirements is one way to bring that time rich feeling into our youth."
Jag hade faktiskt inte sett detta TED-talk med den australienska Lacey Filipich. Det slår mig att jag var i exakt samma situation som hon (sängliggande i fem veckor) när jag halkade in på FIRE.
Det som är intressant med denna dragning är hennes idé om återkommande RE-perioder. Att inympa perioder av ledighet i sitt liv, som även kan betyda arbete i perioder. I like. Som Paula Pant brukar säga: Retire often!
Uppmärksamma läsare har förresten sett att jag ändrat bloggingressen och jag tog med avsikt bort akronymen FIRE i ingressen (misströsta ej, jag har kvar FIRE-snacket i underrubriken "Vad är FIRE?"). Jag tror att det råder konsensus i FIRE-communityn att the "RE" part är en black om foten. Jag märker att det svenska ordet "pensionering" också verkar nedkylande på potentiella offer varför jag hädanefter kommer att fokusera på FI-aspekten, det Lana [RIP i radioskugga] kallar "stealth wealth". Get that cash och gör sen vad du vill, om det så är "att sopa din garageuppfart i pyjamas en tisdagsmorgon i september" (MMM) eller om du vill ägna åren fram till 72 i vältempererade konferensrum till vilka du transporterat dig i vältempererade tjänstebilar.
Mvh/
FruEfficientBadass
P.s. Jag kommer försöka minnas att lägga gårdagens Frugalwoods-mantra som PS under januaris Uber Frugal Month Challenge (för er som inte signat upp) och gårdagens var: Anything in life that’s worth doing takes effort. D.s.
När man älskar att konsumera allt med FIRE så är det guld värt att hitta såna här klipp på tuben :) Hennes resa verkar ha mycket gemensamt med många andra inom FIRE. Sparsam som person redan innan, akademiker, mer eller mindre utbränd med "the turningpoint" osv.
SvaraRaderaSjälv är jag så långt ifrån FIRE i nuläget att idén med perioder av arbete lockar för att kunna vara ledig stora delar av året.
"idén med perioder av arbete lockar för att kunna vara ledig stora delar av året." Ja men precis. Att jobba periodevis tar ju udden av så mycket av det som gör att arbetslivet känns stressande och syrefattigt. Om man tar en interimtjänst/föräldravik/säsongsjobb kan man ju stå ut med den mest detaljstyrande av chefer, den mest backstabbande av kollegor och de mest lama av kurser [man troligtvis inte behöver gå eftersom man inte "satsar" på en tillfälligt anställd].
SvaraRaderaJa! Precis så tänker jag också! Jag tänker på de här korta konsultuppdragen inom sälj på typ 3-4 månader (som ingen vågar ta eftersom alla vill ha en fast anställning) blir ju klockrena om man "bara" är beroende av lite extra cash.
RaderaDet är briljant på flera sätt för precis som du säger är oddsen rätt dåliga för en arbetsgivare att hitta en någorlunda vettig männscha som kan tänka sig att ta ett temporärt jobb. Om man som akademiker utan större psykiska störningar nischar in sig på att bli en vick-maestro kan man ju likt en gräshoppa skutta runt helt obekrymrat ett helt yrkesliv. Och tänk dig den korta rekryteringsprocessen! Inga Meyers-Briggs-test där inte, bara: "När kan du börja?"
RaderaNär man kommer på jobbintervju och det blir tal om att man inte jobbat på ett halvår kan det bli frågor och ifrågasättanden. Har inte egentligen inte råkat direkt illa ut på den punkten, men ett par chefer på 60+ och en på 70+ (som inte vågat gå i pension?) har blivit smått upprörda, ja de kunde inte dölja sitt ogillande, när jag (först när de tagit upp saken förstås, jag proklamerar inte) påtalat att svenskar tjänar så pass bra att de flesta som inte drar på sig enorma utgifter och dessutom inte har högkonsumerande barn att försörja, faktiskt inte måste jobba heltid utan rast i 40 år för att ha mat på bordet. Tror det är något som arbetsgivare måste vänja sig vid med viss försiktighet. Man framstår lätt som underlig, eftersom det på ytan inte verkar vara något fel med en. Kanske ses det som ett ifrågasättande av deras egen livsstil.
SvaraRaderaJust detta är märkligt, vad man gör, gör man ju för sig själv, inte för att peka finger åt andra. Har inget emot att andra jobbar järnet om de vill. Att förvänta sig att alla skulle leva på samma sätt är något jag inte förstår var det kommer ifrån. Antagligen något kulturellt som är så självklart att det inte finns ord för det. Därför blir det ilska och irritation om någon bryter mönstret. Känner igen det där med att hävda något som går emot tänket hos en äldre generation, de känner sig liksom hotade, som om de hela livet gjort fel. Då poängterar jag att det är mitt val och inte behöver gälla andra. De kan ändå känna sig nedstämda, som om deras liv inte duger som förebild.
Att man inte spenderar pengar som andra kan också bli knepigt socialt. Andra kan förväntar sig att man i första hand tar en taxi från tågstationen medan jag mer än gärna väntar på bussen en halvtimme eftersom jag inte alls har bråttom. Och man tar ingen buss alls om man har lätt packning och det bara tar en kvart att gå. Sådant där är så otroligt svårt för folk att acceptera.
Talade igår med personer som jobbar inom socialtjänsten som servar missbrukare som bor på boenden. Berättade om min gamle farbror som på lägsta pension reser runt i världen och lever gott. De såg påtagligt skeptiska ut, häpna av att det var möjligt. Menade att väldigt mycket är möjligt vid god hälsa, kunskap om hur hitta billiga resor på nätet, hur leva och äta väl med låga utgifter. Detta verkade vara rena ufotänket eftersom de personer de servade varje dag hade samma inkomst och levde miserabelt. Hade de haft mer pengar hade det väl bara påskyndat processen mot döden kan jag tänka. Skillnaden är att deras pengar går till kostnader som relateras till missbruk och de fickpengar de har rätt till, 600 kr/veckan, går förstås till det. Inte är det väl någon här som lägger drygt 2400 kr/mån på alkohol och cigaretter? /Eva
Håller med det kan bli ifrågasättande av arbetsgivare vid en intervju. Det går alltid komma på anledningar som tex aktivt förvaltar ens aktieportfölj i perioder med kvartalsrapport läsning osv.
RaderaJag tror att mycket bottnar i att människor känner sig ifrågasatta. Speciellt om du formulerade dig som i texten. Jag har mestadels fått positiva reaktioner på mitt sabbatsår med undantag av chefen och 1-2 kollegor som drabbas. De 2 sistnämnda har dock inte sagt något men om man jämför med övriga kollegor blir det uppenbart att de inte var så glada. Jag har formulerat det som att jag jobbat i 10 år utan paus och känner att nu är det dags. Det blir ju svårt att ifrågasätta eftersom de flesta av mina kollegor varit föräldralediga efter studierna.
RaderaJust det, om man får barn är man föräldraledig och sedan vabbar man, vissa mest hela tiden under många år om de får två, tre barn relativt tätt. De som inga barn har och är friska hela tiden, kan i stort sett aldrig göra några som helst ärenden på dagtid eftersom man är på jobbet hela tiden. Inte säkert man får gå till tandläkare utan löneavdrag ens, inte alla arbetsgivare erbjuder flextid och man kan dessutom jobba lite avsides.
RaderaAtt hålla på så i åratal gör att jobbet lätt blir livet självt, det enda man stiger upp för och privat orkar man inte mycket alls, man måste vila upp sig för att orka jobba nästa dag också. Tror inte alla som har jobbledigt ibland (dvs vabbar eller är sjukanmälda flera gånger per år) tänker på det, hur intensivt livet på arbetsplatsen blir om man är där precis varje arbetsdag år efter år.
Så lever också min mamma på 62 år som jobbat heltid sedan 17-årsåldern. Pengarna har hela tiden runnit mellan fingrarna, kämpar järnet för att få hela lönen utan avdrag varje månad, har av socialen inte ens bedömts kunna ta hand om mig och försörja mig på 17 år som barn...hon har aldrig varit arbetslös, aldrig gått på A-kassa, ändå detta... Man kan ju gissa ur vilka erfarenheter just mitt spartänk kommer. Antar att alla har sina unika historier. Känner naturlig avsmak och äckel inför slösaktighet och bristande ansvar. Snyfthistorier om "fattiga" svenskar som inte kan ge sina barn julklappar eller åka utomlands med barnen en gång per år riskerar skapa forsrännor på min vredeskvarn. /Eva
@Eva: "Tror inte alla som har jobbledigt ibland (dvs vabbar eller är sjukanmälda flera gånger per år) tänker på det, hur intensivt livet på arbetsplatsen blir om man är där precis varje arbetsdag år efter år." Jag har tänkt på det. Eller rättare sagt hur otroligt accepterat det är att använda barnen som alibi för allt. Inte tog någon vad jag vet semester för att vara borta på skolstart*2 eller skolavslutning*2 varje år trots att det rimligtvis borde motsvara runt två arbetsdagar? Det är som freakin carte blanche på allt. En vanlig personal måste utredas efter 8 (eller var det 6?) sjukfrånvarotillfällen per år medan en med barn (särskilt om man har flera) kan vara hemma varannnan dag utan uppföljning. Det blir ju inte bättre av, som du säger Eva, att ni som jobbar utan barn tenderar att lägga fler timmar och mer mental kraft på jobbet. Egentligen skulle en person utan barn ha rätt att gå hem på grund av sjuk vän eller vän med tandläkarbesök, bara som en symbolisk kompensation. Alternativt så spar man sig fri och går ner i arbetstid...VABbarna har ju bara en tidsrymd på runt ett decennium att löka, sen är det business as usual.
Radera@Avkastaren: Så sant så sant. Studier, drivit egen firma, "rest ett år till Thailand" kan ju var tredje svensk relatera till etc. Jag och min man diskuterade detta häromdagen att vi är fostrade i precis den andan, d.v.s. att det är livsfarligt att ha minsta lilla "hål" i cv:t. Vad tänker de att man ska ha gjort, dödat någon och suttit av ett straff? F ö hade vi på mitt förrförra jobb ett par bluecollars med fängelsestraff i bagaget och uppenbarligen var de i det internationella industriföretagets ögon juridiskt fria från skuld efter avtjänat straff eftersom de fick jobb. Fasta jobb dessutom, inga sketna vick där jag tror att man är något mer benägen att kisa vid anställning eftersom man bara behöver stå liten risk i 6-9 månader.
RaderaJag är en ständig protest mot att jag som ensamstående utan barn har uttalade, outtalade krav på sig att jag alltid ska ställa upp storhelger eller på gamla föräldrar eftersom mina syskon har barn och barnbarn, barn ger alltid alibi. Jag har inte låtit bli att skaffa barn för att serva dem som har fått.
RaderaSen kan ställa upp för att jag vill,jag är absolut inte vrång men vill inte bli utnyttjad och tagen för självklar.
Precis, och vid större fester kan man bli hänvisad till barnbordet om man är singel. Ännu värre när det hände i 20-årsåldern. Vuxna borde vara oroade över mig som barnvakt, skiter ju i deras ungar! Om de välter tallriken i golvet, inte torkar jag upp, nej jag är gäst och inte barnvakt. Om någon trampar i smutsen struntar jag i det, tycker det är bättre att se sig för och kliva över en överkokt potatis. /Eva
RaderaJag brukar hävda att vi som är barnfria borde få ledighet som motsvarar genomsnittligt antal dagar som föräldrar vabbar eller motsvarande föräldraledighet om vi säg efter 45 inte skaffat barn.
RaderaPersonligen är jag tydligt med att jag inte jobbar mellandagarna i vart fall från kontoret utan då åker jag hem till mina föräldrar. Övriga helger är egentligen inget som jag firar så jag har inget emot att jobba då, vilket jag också är tydlig med. Det har aldrig blivit något problem på någon av mina arbetsplatser men det kanske beror på att de vet att jag har familjen i andra ändan av landet och det skulle vara lite småaktigt att tvinga mig att fira julen ensam. :)
De senaste åren har jag också insett att det är faktiskt MITT ansvar att inte göra arbetet till en allt konsumerande grej för ingen (troligtvis) kommer att göra det åt mig. Jag har sett flera kollegor gå in i väggen och insett att det bara är ett jobb även om det ibland är ett jäkligt viktigt jobb. Även om jag mestadels haft bra chefer och arbetsgivare är det ingen som tackar en för att man förstör ens hälsa. Ibland har det funnits mer arbete än timmar tillgodo och då får man prioritera eller chefen får prioritera. Min största prioritet är JAG. Det innebär dock inte att jag egoistiskt skiter i alla andra men tar jag inte hand om mig själv så orkar jag inte heller med allt annat.
@Plina: "Även om jag mestadels haft bra chefer och arbetsgivare är det ingen som tackar en för att man förstör ens hälsa." Men exakt. Så som Lacey säger i videon ovan: Vilken är logiken i att slita ut sig fysiskt och mentalt för en arbetsgivare som troligtvis ersatt en på en vecka?" Det är beklagligt att se dessa missförstånd gång på gång i arbetslivet, folk som tror att deras, ja vad ska man kalla det, arbetsengagemang/kärlek till arbetsgivaren är ömsesidig. Det är den väl förvisso, så länge du presterar. Och så länge firman går bra. Jag har lättare att förstå detta engagemang om man jobbar med "viktiga" saker som vård, människor, altutristiska projekt. Men jag har i mitt yrkesliv stött på folk som på riktigt känner kärlek och visat intill-döden-engagemang gentemot affärsidéer av typen "produkt X i syfte att tjäna vinstmarginal Y åt ägarna".
RaderaJust bristen på ömsesidighet är något som blivit uppenbar på senare år. Det gäller inte bara på privata företag utan även statliga arbetsgivare som plötsligt beslutar att centralisera eller lägga ut myndigheter på vischan dit du inte vill/kan flytta.
RaderaJag tycker faktiskt det är tragiskt med denna intill döden engagemang för det innebär oftast att personen inte har så mycket annat i sitt liv. Sen tror jag en del av det är på låtsas eller temporärt så länge man jobbar på företaget efter som det finns en förväntan att du ska älska/vara passionerad/brinna/lägg till valfri klyscha för ditt jobb.
Folk har med anledning av sabbatsåret frågat om jag inte är nöjd med mitt jobb och jag har svarat svävande att det finns ju vissa kunder man skulle slippa men aldrig riktigt besvarat frågan. Vissa arbetskamrater som jag litar på vet att jag sökt andra jobb för att jag inte gillar konsultandet. Vissa vänner samt min familj vet att jag är spyless på mitt jobb och helst inte återvänder till det.
@Plina: "Sen tror jag en del av det är på låtsas eller temporärt så länge man jobbar på företaget." Just det där är mycket lustigt. Min man är sådan till extremen: när han är på en arbetsplats är han oerhört engagerad och känner sådan lojalitet, men i samma ögonblick han avslutar sin anställning och går ut genom dörren är det som att stället aldrig funnits. Samma med mig, minus att jag på det stora hela inte brytt mig nämnvärt heller under anställningen, åtminstone inte de senaste 5 åren. Däremot gjorde jag mina sista kundbesök på firma start-up den sista veckan (vilket var helt sjukt att de lät mig göra givet att jag blev uppsagd) trots att ingen (särskilt inte de presumtiva kunderna) hade brytt sig nämnvärt om jag skippat. Inte heller hade jag kunnat få prick, men mest för att de nog inte visste hur man gjorde.
Radera@FruEB - Jag är också engagerad för att jag har svårt att låta bli att försöka förbättra och effektivisera saker och ting. Sedan är lojaliteten beroende av min uppfattning om företagets lojalitet eller man kan säga att min lojalitet är nog snarare mot mina arbetskamrater och chef om jag gillar dem. Däremot får inget mig att ta upp våra värdeord på kundbesök för att jag inte gillar alla och skulle känna mig sjukt falskt om jag drog upp dessa.
RaderaMen man tackar för länken, Fru EB! Inte mycket att läsa för tillfället dock. Bloggen känns för tillfälligt mer som min ovän än vän. Grrrr!
SvaraRaderaHåller med om att det kan va klokt att skippa RE. Nu är ju inte jag en renodlad FIRE person (än) i den bemärkelsen att jag är med i det stora comunityt, he, he....men jag har märkt att när jag försöker förklara FIRE conceptet för mina vänner så hakar det liksom alltid upp sig på just RE. - Ja men man kan inte plocka ut sin pension för än tidigast när man är 61 (?). Men FI delen förstår de flesta, även om dom inte fattat hur dom ska komma dit.
"Inte mycket att läsa för tillfället dock." Jomen det tycker jag! Plus det är bara att börja, enda sättet. Du kommer säkert att mejsla fram ditt exakta uttryck längre fram men nyckel är att börja skriva och bli läst.
RaderaÅh är det bara jag som är slow eller är det fler som missat Tidying up with Marie Kondo på Netflix? Apropå allt rensande såhär i januari :)
SvaraRaderaMvh Linda
Tjena,
SvaraRaderaJag såg hennes TED talk häromdagen och tyckte den var bra. Folk får ofta för sig att den här grejen handlar om att kunna sitta och rulla tummarna. Jag fattar inte varför folk tror det. Det är ju stendumt. Pensionering och RE kanske späder på folks syn på grejen. Att inrikta sig på FI kam vara tydligare och lättare att förklara att det inte handlar om tumrullning.
Mvh petrusko
"Folk får ofta för sig att den här grejen handlar om att kunna sitta och rulla tummarna. Jag fattar inte varför folk tror det." Troligtvis för att folk är så programmerade att man håller sig till huvudtemat i samhället d.v.s. har begränsad imaginär förmåga. Inte heller presenteras det några alternativa färdvägar någonstans annat än nu sedan några år i forum på nätet. Jag med magisterexamen i ekonomi fick inte ens lära mig ränta-på-ränta på högskolan (kan ha att göra med mina ämnesval men ändock). Om inte utbildade ekonomer (a.k.a min man som är "riktig" ekonom) fattar att det är möjligt, hur ska folk i gemen förstå det? De som drivit på rörelsen mest är ju folk inom vitt spridda områden som JKF som är någon form av astrofysiker och MMM som är programmerare. Det handlar nog mer om hur entreprenöriellt funtad man är och hur stark ens frihetslängtan är (alt. hur stort ens auktoritetsproblem är). Har man varken eller är det skönt och enkelt att luta sig tillbaka i huvudfåran.
RaderaVisst är nog alkoholkostnaden uppe i 2400kr i månaden. Inge tobak dock. Ser det även som socialt utvecklande då mycket av relationsbyggandet i arbetssammanhang på gott och ont sker med alkohol inblandat.
SvaraRaderaDenna januari är dock vid månad för mig. Inge alkohol, alkoholfri öl är ok. Vill känna att jag är i kontroll över mitt liv.
/A
Kanske lite Off Topic men tänkte utveckla min syn på alkohol lite djupare.
RaderaJag ser inte att dricka alkohol som ett självändamål i sig. Mitt liv står inte och faller på alkohol. Och det görs uteslutande i sällskap och inte ensam. Att prata med vänner och familj över middagsbordet, på en uteservering, på AW med kollega, finare restaurang, på en filt på Skeppsholmen med en dejt är situationer jag gillar att vara i och ett glas vin underlättar oftast förmågan att ha djupa konversationer. Detta måste stå i relation med belöningssystemet, dvs balansen mellan Nytta & Nöje måste finnas på plats. Att uteslutande köra på dekadens och lyx skulle inte fungera och inte heller att bara köra viktigare saker jämnt utan avbrott.
/A
Om man vänder på varje mening här till motsatsen kan man få en väldigt tragisk historia.
Radera@Anonym ha ha
RaderaMenar du det? 2 400 kr per månad? Det är vad onkel tom lägger på ett decennium? Plötsligt fick du mig att känna mig präktig, jag lägger max hälften för mig + man. Men du kanske får pynta mer givet att du kör ute mycket.
SvaraRaderaSnitt senaste 12 månader om jag slår ihop Bar och Alkohol & Tobak (från Tink's kategoriseringar) så landar jag på 2 191kr. Med stor sannolikhet beror det nog på att jag är ute på barer mer än dig. Försöker förespråka mer häng hemma hos folk också. Men kanske naturligt med att man är ute lite mer i min ålder än din förslagsvis =).
Radera/A
"Snitt senaste 12 månader om jag slår ihop Bar och Alkohol & Tobak (från Tink's kategoriseringar) så landar jag på 2 191kr."
RaderaDet är det jag säger. Tink är inte att lita på, räknar helt fel! "smiley med gloria"
Wow. Jag beställer kranvatten när jag är ute med folk. :P
Radera2200 på alkohol i månaden är ganska många glas vin eller öl även om man dricker dessa ute.
SvaraRaderaAngående relationsbyggande och arbetslivet har jag blivit expert på att få ett glas att räcka mycket länge för man vill ju inte vara den där pinsamma fulla kollegan. En vän som jobbar på HR säger att man på julfesterna och andra firmafester ser vem som har alkoholproblem. Vissas fester verkar alltid sluta med ett snack med HR.
@Plina fast jag håller inte riktigt med där. (är det så man låter när man själv ballat ur på julfesten någon gång:)?). Nej, jag har faktiskt inte gjort det men sett kollegor som gjort det otalet gånger. Oftast de kollegor som inte dricker dagligdags (och det vet jag, för de har de sagt till mig #anonyma naivister) medan de jag VET har haft problem d.v.s. de kommer in med simmig blick och luktar gammal fylla varje dag i veckan, bibehåller samma persona på personalfesten, eftersom det är ett normaltillstånd för dem att vara småpackade. Själv upplever jag att jag har ett överlag större intag av alkohol än min man som utan problem hade kunnat sluta dricka helt utan att ens märka det. Men ge honom några nubbar för mycket på kräftskivan och man får ge honom häst-spruta för att han ska sluta mansplaina sönder hela tillställningen och gå och lägga sig.
RaderaMen du har väl inte smugglat in åtta starköl i barnvagnen på Gröna Lund hoppas jag? Tappade hakan när jag skulle låna näsdukar av svägerskan och gjorde fyndet. "Varsågod", sa hon, "billigare än att köpa här". Mitt på ljusa dan med tre småttingar öppnade hon en första, en andra och sedan sa jag stopp. /Eva
RaderaDe är just de med icke uppenbara alkoholproblem som framkommer vid dessa tillställningar enligt henne. De är inte de som en gång ballar ur utan de som gör de vid de flesta jobbtillställningar. Självklart säger de inte till dig att de har alkoholproblem eftersom de oftast inte ens erkänner det för sig själva. Tänk de som behöver ett glas eller flera för att slappna av efter dagens jobb. Lite mer för att vara sociala på julfesten och sen ska man tala om alla sanningar som man annars inte vågar.
RaderaTänker på delen om folks beteende på firmafesterna i boken Omgiven om idioter. Läsvärd bara för de kapitlena. :D /Eva
RaderaLite efter i dagens diskussioner känner jag... Får jag skylla på den helt ljuvliga, underbara, beroendeframkallande blåbärsglassen? ;-) Enda jag måste klura ut är hur jag gör för att blåbären inte ska vara så frysta. Mosa kanske?
SvaraRaderaMin dröm skulle vara ett jobb där jag kan jobba halvtid, men uppdelat över årets månader. Dvs vara där heltid i mars-april, juni-augusti, oktober. För att vara ledig med häst maj och september samt fly till varma breddgrader oktober-februari. Men jag begriper inte riktigt vilket jobb som skulle ställa upp på nåt sånt? Ser jag på mitt nuvarande jobb skulle det inte fungera, de "måste" ha nån på heltid.
Att inte ha barn är "fel" i allas ögon, förutom när det ska vabbas till höger och vänster. Jag är så glad att just nu ha ett jobb som inte påverkas av detta vabbande, tidigare var det alltid jag som fick ta över viktiga uppgifter från de som vabbade. Gillar idén med dagar att ta ut även om du inte har barn, jag skulle tex gärna slippa jobba in tid för att kunna flexa ut när hovslagaren kommer varannan månad. Tänk bara "Ok, men då tar jag VAD på fredag så ni vet". Hehe.
Alkohol är jag mycket tacksam över att slippa. Framförallt det tragiska stycket "underlättar oftast förmågan att ha djupa konversationer" ger mig rysningar. Jag är en introvert person, men fick anpassa mig tidigt till att verka extrovert, så numera kan jag hålla igång en konversation med precis vem som helst. Mina mer ytliga bekanta tror att jag är värsta sociala typen som älskar att springa på fester. Men jag trivs bäst hemma i soffan, ensam. :-D
För att återgå till klippet ovan, så låter det helt underbart med mini-pension då och då. Det skulle dessutom inte kräva lika mycket pengar sparat. Hm... Måste klura på hur mycket jag måste spara för att kunna jobba som min dröm ovan. Boende utomlands blir ju lite dyrare mtp att jag måste ha kvar boendet hemma samt nån som håller ordning på hästen.
/Ellinor som av nån anledning inte får iväg kommentaren på annat sätt.
Sjuksköterska eller läkare skulle funka. Min syster jobbar för ett hyrföretag och väljer när hon vill jobba.
RaderaÄsch, jag som inte gillar att jobba med människor. Typ djursjukvårdare hade funkat. Om man bortser från att jag då behöver plugga några år till. Har redan maxat mitt CSN på den hopplösa lärarutbildningen.
RaderaOm du jobbar i operation så sover iaf patienterna.
RaderaLåter som trevliga patienter. ;-) Men jag misstänker att jag inte bara kan valsa in på operation och se söt ut. Hehe.
RaderaNja, kanske inte. :-). Personligen avskyr jag sjukhus så skulle inte ens för möjligheten att bestämma mina arbetstider helt själv utbilda mig till sjuksköterska eller läkare.
RaderaPå a (blåbären) hade vi exakt samma diskussion vid middagsbordet igår medan vi likt zoombies gluffade i oss mina line extentions vanilj, choklad och vanilj/kaffe/choklad (se Insta) och kom fram till att man nog ska mixa de halvtinade bären innan start. Då blir det perfekt, och lite mer blåbärsjuice i hela smeten liksom jomjom.
SvaraRaderaPå b "Men jag begriper inte riktigt vilket jobb som skulle ställa upp på nåt sånt?" så får det nog bli ett mindre kvalificerat jobb med stor efterfrågan typ springvikarie i vård/skola/omsorg.
Susar genast till insta! Men mixa låter som tricket.
RaderaHm... Fatta vad soft att vara lärarvikarie! Jag lär ju vara hyfsat attraktiv som utbildad dito, men inte behöva planera nån lektion utan bara swisha in, hålla ungarna i hjälpligt schack och sen swisha ut. Skippa alla planeringsmöten, elevkonferenser, föräldrakontakter, betygssättning. Hehe...
Soft?! Tänk på att ungarna inte behöver behandla dig väl eftersom du inte sätter betyg, inte känner dem osv. Jag har provat det livet ett par år, visst fritt, men ingen unge kommer tro att du är lärare på allvar. En vikarie är en vikarie och det spelar ingen roll om du varit statsminister innan. Nu är det bara långvikariat på minst en termin som gäller. Då fattar eleverna att man "är på riktigt".
RaderaFattar inte att skolor ens vill betala sådana hutlösa summor för vikarier. Hälften av lektionerna blir bara barnvaktsjobb och att betala 350 skattekronor för varje lektimme är ett rån med tanke på att det handlar om väldigt många timmar per vecka (snitt på 300 000 kr/läsår?) på varje skola i Sverige eftersom lärare vabbar som attan eller blir sjuka stup i kvarten. Budgettips till rektorer: Ge ungarna håltimme utomhus (annars riskeras ökade kostnader för förstörda inventarier) eller vakta dem själva!
Förlåt Ellinor om jag tog din jobbdröm ifrån dig.
/Eva
Sorry Eva, glömde säga att jag vikarierat som lärare i två års tid, på lite olika skolor. Bland annat en av Uppsalas "värsta" skolor. Men visst är det så att terminsvikarier får mer respekt än tillfälliga. Däremot upplevde jag iaf att de vikarier som återkom (dvs de som blev "kända" hos eleverna) också åtnjöt respekt.
RaderaSen är jag ju ökänd under epitetet Överste Hati, jag krävde lite från eleverna och det uppskattades.
Däremot hör jag att jag var för billig. 350 kr/timme före skatt hoppas jag? Själv tog jag 120 kr/timme före skatt. Måste nog gräva mer i den här vikariebranschen känner jag...
350 kr timmen syftade på vad skolan betalar bemanningsföretaget. En behörig lärare får då runt 170 kr
Raderainkl semesterersättning före skatt. På tok för lågt! Jag förhandlade mig till 250 kr inkl semesterersättning och fick det. De fick välja, låta mig jobba för det eller så fick det vara. De valde att tjäna någon krona på mig än ingen alls.
Men lärarlönerna varierar kraftigt i landet och jag råkar bo på bästa orten ur den synvinkeln. Men 120 kr timmen Ellinor, det var en lön man hade för 20 år sedan! Vikarielönerna var riktigt goda fram till början av 90-talet. Som 20-åring fick jag 110 kr timmen. Inte en vanlig lön för någon i min ålder då minsann. Sedan gick de tvärt ned tyvärr. Tjänade mer som 20-åring utan ett enda högskolepoäng än som 25-åring med ett år kvar till examen!
Det bästa är nog att välja ut ett par skolor och sälja in sig själv helt och hållet. Vissa skolor måste visserligen enligt kommunalt avtal ta andra vikarier först, från någon förmedling, men chanserna är ändå goda att skolan ser till att ringa dig om de vet att det kan bli flera hundra kronor billigare.
/Eva