En känsla från förr shalalalala

För ett tag sedan hade jag en kurs i rörlig bild och det var döden för en som jag som avskyr teknik och filer och kontrollrum och sådant. Vi hade ett grupparbete där vi skulle spela in och klippa ihop fingerade nyhetsinslag som sedan skulle exporteras till en drive på skolan. Kort dead-line och avgörande för huruvida man skulle få godkänt.  Det hela verkade gå vägen och nöjd och glad cyklade jag mot stationen flera timmar före utsatt tid. I samma sekund som jag bänkar mig på tåget ser jag ett meddelande från min handledare som säger att det blivit något fel med min exporterade fil: Den innehåller bara en halvminut med ett stillastående bildäck, vilket inte var uppgiften.

Jag behöver alltså komma in tidigare dagen efter för att hinna rätta till felet - kring vilket jag är totalt clueless - för att få godkänt. Det här var på intet vis en katastrof. Jag visste ju redan innan att det skulle lösa sig på ett eller annat sätt, antingen själv eller om någon klasskamrat kunde komma förbi och hjälpa mig. Men den här "utmaningen", som jag faktiskt upplevde att den var givet att jag varit rätt beroende av mina kursare för att få in den i första läget, fick mig att minnas en känsla från yrkeslivet och jag ska försöka beskriva den nedan.

Ibland sket det sig och det rejält. Då handlade det inte om en filmsnutt vars export gått åt fanders utan det kunde handla om, säg, att en produktfil med 18 000 artiklar blivit fel/korrupt whatevva' där konsekvenserna kunde bli missad försäljning om miljonbelopp och där jag blev satt att lösa problemet trots att jag varken hade kompetens eller tid att göra det. Visst, vi hade IT helpdesks i utlandet och shared service centers och annat fluff, men där fanns inte personal som var nära min verksamhet och framför allt var de inte redo att släppa allt de hade för händer för att hjälpa just mig, man fick snällt "lägga en ticket" och hoppas att någon skulle hörsamma etiketten "Business crucial" vilket alla satte varför benämningen snart blev urvattnad. När jag dryftade dylika situationer för min mor brukade hon fråga om inte min chef kunde hjälpa mig. Vad göllit, den generation som tror att chefen finns där för de anställda. Jag var tvungen att förklara för henne att min chef hade ju anställt mig för att slippa skit, det var så att säga mitt existensberättigande på firman, låta honom få tid för sina frimuerier och ledarskapskurser. Dessutom var han tekniskt ännu mer retard än jag.

Det hände rätt ofta (ok inte rätt ofta men det hände) att jag dök upp på kontoret i vargtimman för att försöka lösa ett i mina ögon olösligt problem. Vad jag minns löstes alltid problemen. Kanske de till och med upphörde att vara problem eftersom någon på högre ort beslöt att utesluta just den inputen av något skäl och mina sömnlösa timmar varit förgäves. Men det är inte det som är poängen med detta inlägg. Poängen att jag - efter att inte ha erfarit den på snart 1½ år - kom att känna av den där specifika obehagskänslan av att ha ett problem jag inte vet hur jag ska lösa och där jag är helt själv att göra det. En sorts kniven-mot-strupen-olust, inte alls besläktad med härliga utmaningskänslor av typen pirrig förväntan inför en tenta eller det kreativa stressfladdret inför en kreativ uppgift i största allmänhet. Nej, känslan i skit-i-fläkten-situationen var mer ren ångest. Och en absolut vetskap om att den bästa möjliga utkomsten av arbetet i fråga var att åter vara på neutral nivå, inte att inhösta beröm för att jag överträffat någons förväntningar.

Det var dessa känslor jag blev påmind om när jag för några veckor sedan skickade in en fil med ett bildäck på. Lyckligtvis var min lärare på plats och kunde visa mig att jag var tvungen att döpa om ursprungsklippet för att den skulle gå att exportera och så var det klart. Det var en lycklig påminnelse, eftersom jag med jämna mellanrum glömmer hur det var att vara white collar bitch.

Är det någon som förstår vad jag menar?

Mvh/
FruEfficientBadass