To Make it Big

Jag har en del entreprenörer omkring mig. Ni vet typen - de säger upp sig från trygga anställningar med feta löner för att lassa in eget kapital i något riskkapitalistiskt i vilket de byter sina livsdränerande 100% mot livsbejakande 140% och vips känner de livsnerv och geist. Ungefär som jag själv känner i min soft-FI, minus creddigheten. För det här är min spaning:

Det är coolt att bli rik genom att säga upp sig och joina en start-up vilket potentiellt kan generera shitloads of money i framtiden. Det är däremot inte coolt att bli rik genom att peta in 50% av sin nettolön i X antal år i indexfonder vilket ganska apsäkert kommer att generera shitloads of money i framtiden.

Varför? Jag har några hypoteser, får se om ni håller med eller inte:

a) Folk känner inte till andra delen av det kursiva ovan eller tror att den är överskattad. "Enda sättet att bli rik är att spela på Lotto eller starta eget som man sen säljer". Om jag hade fått en spänn varje gång jag hört den frasen hade jag varit Hard-FIRE vid det här laget.

b) Folk drabbas av prestigesjukan och sneglar mot lyckade entreprenörer som Daniel Ek eller Markus Persson och tänker att "Sådan vill jag bli". Inte lika många låter sig inspireras av frugalister av typen Sparo. Vilket är dumt, eftersom sannolikheten att lyckas blir rik enligt Sparomodellen är betydligt större än sannolikheten att bli det Notch-style.

"Jamen Sparo sitter ju i sin förortslya och giggar och äter linser, det är inte det livet fancy pancy-jag vill leva" kanske en vän av prestige säger då. Well, sanningen är väl den att Sparo hade kunnat leva på consumer sucker-nivå för resten av sitt liv om han så velat. Problemet är att han varken behöver det för sin själsliga frid eller vill. Ungefär som när Hollywoodkändisar betalar för att åka på retreat, finns det en lycka i själva enkelheten. Du måste bara bli riktigt rik för att fatta det.

Åter till huvudfrågan: Varför är det så viktigt att göra sig en förmögenhet på det balla sättet? Jag hade haft mer förståelse för vurmen om det var lite mer fiskdamm över det, ni vet: vinst varje gång. Men det är det ju inte. Runt 80% misslyckas inom loppet av några år, ofta på grund av att man inte riktigt lyckas förstå kundens behov och för att det är för rörigt inom själva bolaget - bristande ledarskap etc. Från min egen tid i startup kan jag verkligen skriva under på den: den ena handen vet inte vad den andra gör och under tiden står ett antal riskkapitalister och häller bensin på röran i förhoppningen om att elden ska brinna åt rätt håll. Medan den försiktiga frugalisten som satsar på organisk tillväxt av sitt privata kapital likt sköldpaddan i fabeln om haren och sköldpaddan sakta masar sig i mål.

Okej, okej, låt mig vara djävulens advokat och påpeka det uppenbara:
1) Det går långsamt att bli rik sköldpadda way. Vid en sparkvot på 64% blir du inte hel-FI förrän efter elva år. Det är lång tid, och mycket gnet under tiden.
2) Inom en startup lär du dig en massa nya skills. Skills som kan komma dig väl till pass i ditt nästa entreprenöriella uppdrag.
3) Det är "kul" att jobba i startup.

Okej, okej, låt mig vara advokat till djävulens advokat och krossa de argumenten med en mortel:
1) De som i min närhet bedriver entreprenöriell verksamhet går det inte sådär asfort direkt. En del har varit uppslukade av sitt kall i uppåt tio-femton år utan att det burit mer frukt än "vi kanske har en köpare på gång så att vi får igen lite av pengarna vi satsat i alla fall". De här människorna har i regel gnetat rätt mycket under entreprenörstiden eftersom de behövt gå ner i lön från sina tidigare jobb. Hade de istället investerat diffen (fancy-pancy lön minus nuvarande lön) hade de varit ekonomiskt fria med råge idag. Ibland jobbar de till och med utan lön mot andelar i bolaget - andelar som kanske blir värda något en dag och då blir de faktiskt jättevärda.* Ofta ingår ett inbyggt gnet i det att man som tidig i en startup erbjuds köpa aktier i bloaget (40 000 kronor styck i ett exempel nära mig) eller gå in i låsta optionsprogram som kättar dem tightare till nämnda bolag än de någonsin varit kättade till en ledningsgrupp av stofiler.**
2) Som FIRE behöver du inte bry dig om ditt skill-set eftersom du tack vare din pengamaskin är fri för evigt.

Jag är inte emot företagande. Jag beundrar människor som startar företag och vad vore min ISK utan folk som vågade starta nytt? Men drivkrafterna kan vara många och i det fall drivkraften är att bli just rik, ifrågasätter jag det kloka i att ta entreprenörsspåret framför sparspåret. Om jag själv skulle starta eget någon dag skulle det vara småskaligt, utan vidlyftiga insatser. Organisk tillväxt och skalbarhet. Som en hobby jag ägnar mig åt i min fria tillvaro och där ett misslyckande inte spelar någon roll för min livssituation i övrigt. Dessutom är jag intresserad av att ägna mig åt saker som gagnar mitt närområde, sådant som tangerar socialt entreprenörskap och detta ger sällan särskilt mycket pengar. Då behöver man en pengamaskin.

Håller du med mig om att det anses vara loservarning på att spara sig fri men att den som kastar sig hufvudstupa in i en start-up anses vara en förebild?

Mvh/
FruEfficientBadass

* Om bolaget tillhör de 20% som klarar sig vill säga. 
** Jag brukar här undvika samtalsämnet alternativkostnad då det brukar resultera i dålig stämning: "Jamen jag stod inte uuuut med att sitta i ledningsgruppen på företag X, jag gör hellre det här balla allaniga för en tiondel av lönen att sitter och pratar tjänstebilar med de där stofilerna". Visst, köper det helt. Men om målet att  vara fri från stofiler och styra över sin tid är det en mer framkomlig väg att följa FIRE, på bekostnad av några år till med stofilerna.