Livet på landet

För protokollet vill jag bara påminna er om att jag, drillad i corporate planering som en är, lägger inläggsmattor en månad i taget vilket gör att bloggen drabbas av en viss fördröjning mot vad som de facto händer i mitt liv. Därför rekommenderar jag att du som har stalkertendenser följer mig på Instagram eftersom det är realtidspostningar. Men här kommer då ett inlägg som skrevs den 1 juli med några tankar kring livet här på landet. Executive Summary: Vår familj har aldrig haft det bättre.

Ja naturligtvis gör sommaren sitt till (även om den under våra första veckor mest påminde om tidig höst) och det faktum att vi tripplat vår bostadsyta och fått såväl katt som höns som en lånehund. Det är som en dopamindusch deluxe över hela familjen och alla är tagna av dessa nya familjemedlemmar. Hönsen i synnerhet är ju en fröjd. Eller "kycklingarna" som säljaren kallade dem, även om de i min värld såg ut som hönor när de kom. "Det här är vårt bästa liv hittills" som 11-åringen helt korrekt konstaterade. Ja, hur kan det inte vara vårt bästa liv med nedan komponenter?

Livet med djur är helt enkelt ett bättre liv och det bästa är att de - till skillnad från den krävande hunden jag vaktade i stan - är i princip självgående. Hunden lånar vi ju bara när vi vill och hönsen och katten klarar sig själva med lite matpåfyllning då och då. Idel kel har vi emellertid och barnen, som vid det här laget är helt hundvana, har lärt sig lyfta såväl katt som höna och plocka fästingar. Jag känner att deras djurliga allmänbildning är på topp! Det som saknas är väl häst, men de verkar inte så intresserade (jag överväger alltså inte att skaffa häst, men vi har tvenne ridksolor på gångavstånd och det kostar cirka 30% av Stockholmspriset så det hade varit görbart). 

Livet på landet, hélas. Det är i princip befriat från stress. Nej, det ÄR befriat från stress, för det finns inga stressade människor här. Man stannar på fika inte en timme, utan 3-4 timmar. Man pratar långsammare, går långsammare, kör långsammare, betalar långsammare. Allt går i ett sakta mak och det är som balsam för själen (och ibland outhärdligt med förlåt mig jag är ny i det här). 

Marknadsförar-L talar ofta om familjen som "klanen". Att det kanske inte är hela världen om ett barn inte känner sig 100% bekväm i skolan eller har mängder med lekkamrater. Däremot är det viktigt att man känner sig hemma i familjen och att familjen har ett rikt liv, såväl socialt som intressemässigt. Att barn i mångt och mycket får sin andliga näring hemmavid, även om vännerna tar över om inte förr så i tonåren. Jag har, särskilt här på landet, en känsla av att vi som familj blir tightare. Dels är vi mer utlämnade åt varandras sällskap eftersom vi bor på en gård, en bit ifrån andra. Vi inledde också vår vistelse med två veckors digital detox vilket var välbehövligt. Men också för att vi i denna nya kontext trevar oss fram tillsammans. Min man var på en sportturnering och vi följde alla med för att kolla. I Stockholm hade detta inte hänt utan han hade åkt själv och vi andra hade pysslat med vårt. Vi håller på och budar på tält på Tradera för vi ska för första gången i våra totala liv campa. Vi har varje kväll filmvisning av sådant vi fyndat på loppisar. Vi snickrar och målar tillsammans, planterar växter tillsammans, åker och handlar ihop, bakar ihop. Allt som grupp eller subgruppper, precis som hönorna som sällan rör sig mer än en halv meter ifrån varandra. Hon som sålde hönorna till oss berättade att det är deras skydd - genom att vara nära får de skydd av gruppen. Så känner jag med vår vistelse här på landet. Vi går ihop som grupp. Förhoppningsvis inte på ett defensivt och uteslutande sätt...

Jag har hört om andra som exempelvis gjort utlandsår med familjen att det blir så här. Har du någon erfarenhet av detta slag? 

Mvh/

FruEfficientBadass

P.s. Du som läser bloggen på DATAN vet att det sedan länge finns en etikett "Livet på landet". Jag har, fram tills nu, inte postat så många inlägg på temat men nu blir det åka av. D.s.