Uthyrningen

Ni vet ju att vi hade som ambition att hyra ut vår lägenhet under tiden vi bor i Hudik. Redan under hösten började jag måla om lägenheten och anlita elektriker och annat för att få den i toppskick för att attrahera mitt honey bee-segment affärskunder på expatkontrakt (med tillhörande budget). I februari tog jag kontakt med en uthyrningsfirma "med excellenta kontakter" och sedan...hände absolut ingenting. Det hände ingenting, ingenting, ingenting. Tredje veckan i maj hörde jag av mig till dem och fick ett lakoniskt svar av typen "Tja, det har varit lite trögt i år" varpå jag - kontrollfreak tillika snålisen - får paniiiik. WTF? Efter promenad med en läsare (Amanda eller vad jag kallade honom) uppbådade jag modet att faktiskt lägga ut på Blocket (eller "Qasa" som deras bostadsdel kallas). Och DÅ började det hända grejer. Lång historia kort: Lägenheten är uthyrd, föreningen godkände honom, slutet gott allting gott och jag ska inte tråka ut er med administrativa detaljer. Jag kom nämligen att tänka på en annan sak när jag försökte skaffa en hyresgäst. Det var en process som på pricken liknade en rekrytering där jag var the hooker (den arbetssökande) och de potentiella hyresgästerna var torskarna (det rekryterande bolaget).* Först försöker man snygga till sig...

Sen visar man upp sig...

Och sen träffar man en massa människor som tittar på en uppifrån och ner, rynkar smått på näsan och liksom "Ehumm...okej...så kakelugnarna fungerar alltså inte/du är alltså en glädjeflicka/du är alltså inte GDPR-certifierad av tredje graden?".

Alla har olika sätt att tumma till dig. Den ene tycker att det är för få garderober, den andre att loftsängarna är läskiga, den tredje att det är för möblerat. Till slut går man från att älska sin lägenhet till att hata den. "Skärp dig bitch, kan du inte bara vara det kunden vill ha!" hade jag lust att skrika och ruska den hårt. Men det är inte så lätt att ruska om en lägenhet och i samma sekund som jag resignerat och tänkte att vi flyttar utan signat kontrakt, dök han så upp...

...drömprinsen. Till skillnad från de andra gick han inte runt och filmade hela tiden och ställde detaljerade frågor om tvättstugan. Han bara stegade in, svängde ut med sina två meter långa armar (han är storvuxen) och bara: "Det här blir perfekt! Jag tar den!". Okej inte riktigt så, men nästan. Takhöjd var tydligen nyckel. Inom loppet av fyra dagar var allt klart med föreningen och vår kontraktskrivning som via Qasa gick oerhört smidigt (Bank-ID and shit). Så nu i dagarna kommer jag att ta en tur till storstan för att städa ur lägenheten ordentligt inför tillträdet den 1 augusti. Jag vill med detta poängtera hur obehagligt det är att vara ute på marknaden. Nu gällde den en hyfsat opersonlig sak nämligen ett boende, men jag fick ändå flashbacks till dessa tidsödande och självförtroendesänkande aktiviteter som ligger inom ramen för ett vanligt tjänstemannajobbsök**. Och då har jag inte ens varit på Tinder, kan tänka mig att det är tio resor värre. Att vara en bricka i ett marknadsanpassad spel. Hua.

Har du förresten några skräckhistorier om uthyrningar du kan bjucka på?

Mvh/
FruEfficientBadass

* Jag förstår att min parallell mellan rekryteringsvärlden och streetan känns bekväm för alla er som läser denna blogg. 
** Notera att jag också varit med om drömprinsscenarios i rekryteringsvärlden, när man träffat en potentiell chef och det bara sagt klick. Men dessa klickögonblick har då föregåtts av cirka 50 ansökningar och 10 förnedrande processer där jag förväntats lägga obegränsat med obetalda timmar på att leka med i deras rekryteringscirkus. Varför får man inte ersättning för förlorad arbetstid om man förlorar en rekrytering? På samma sätt som om du kallas att vittna i en rättegång. Fattar inte.