Farväl Östermalm

Vi har nu lämnat Östermalm för Glada Hudik, yeah that's right, that's mamas hood. Jag fick mig en riktig Östermalmsorgie precis innan flytten genom trenne skolavslutningar samt ett stort antal Djurgårdsrundor med mitt side hustle Ludde och det var lite sorgligt att inse att jag nu inte kommer att återse stället (åtminstone inte som del av min vardag) på åtminstone två år. Eftersom Östermalm allt som oftast framställs som ett ställe för obehagliga snobbar, vill jag i samband med min flytt passa på att redogöra för mina intryck vilket, helt otippat, kommer att mynna ut i slutsatsen att FIRE är nödvändigt för ett tillfredsställande liv.

Under uppväxten har jag bott i allt från miserabelt miljonprogram i Hässelby gård till våningar i Vasastan och funkis på Gärdet till under studietiden korridor i Uppsala och senare mellanstora orter som Västerås och E-tuna, till expatboenden i Paris och Bryssel och senare Södermalm och Nacka. Jag har helt enkelt sett en del ställen och tycker mig att tillräckligt med erfarenhet för att få uttrycka mig medelst fördomar och grova generaliseringar.

För att ge ytterligare tyngd åt mina kategoriska uttalanden, låt mig inleda med ett referat från en gammal bekant som är barnmorska inom BVC. Hon är norska men har jobbat i såväl Flemingsberg* som på Östermalm och i Hammarby Sjöstad**. Hon menade att de riktiga pain-in-the-ass-morsorna var de som bodde i Hammarby Sjöstad. Inflyttade tjänstemän med höga livsambitioner som kunde allt och visste allt och det var snudd på kränkande att en barnmorska med endast 4-5 års utbildning skulle komma och ge dem råd om hur de skulle sköta sina barn. Allt medan slöjmorsorna i Flempan och scarfmorsorna på Östermalm tacksamt tog emot hennes expertiz.

När folk från Hammarby Sjöstad växer ur sina lägenheter flyttar de till den dussinförort där jag bodde och vars namn jag inte nämner eftersom åtminstone två av er som läser bloggen bor där. OMG så mycket Svenskt Tenn, jag har inte sett så mycket elefantkuddar ens hemma hos de av barnens nuvarande klasskamrater där man har 8+ rum. Inte hälsades det i vårt område heller. På sin höjd fick man en nick av de tightsklädda cykelfarsorna när man lämnade på skolan, men först efter att man tagit grabbatag om deras välrakade käkar och vänt deras ansikten mot en och tydligt uttalat hälsningsfras plus deras förnamn. Som förskrämda tonåringar med komplex och tjänstebil.

Våra barn har gått i vanliga kommunala skolor på Östermalm och jag vet inte om det blir annorlunda om de går i privata diton, men både jag och min man var helt förbluffade när vi flyttade hit. Främmande föräldrar hälsade glatt och höll upp dörrar, vi blev omgående inbjudna på föräldramingel på krogen (med vin!)*** och med några undantag är de alla trevliga och lätta att umgås med. Okej, okej, vi kanske inte alltid blottar våra själsliga djuuuuuup, men vi beter oss som människoapor snarare än som skygga skogsdjur mot varandra. Vaffö?

Här kommer min tes. Fölket i min dussinförort hade lagt in högsta växeln på resan framåt/uppåt. Många kom från små orter ute i landet och hade kämpat med näbbar och klor för att utbilda sig, skaffa ett välbetalt jobb i storstan och med detta sätta punkt för livet i Misärträsk. De två tjänstebilarna på uppfarten och de fina soffkuddarna var ett kvitto på att de var i mål. Det krävs kraft och fokus för att göra en sådan förflyttning. Så till den grad att man kanske inte alltid förmår stänga av kraft-och-fokus-knappen när man väl är framme. En sida av mig är full av beundran inför de här människorna. Hatten av, bra jobbat. Men min andra sida vill ta dem hårt om axlarna, skaka dem hårt och säga "Du Är Klar Nu. Du Kan Ta Av Skygglapparna och Börja Leva". Ty när allt fokus går till att hålla ögonen på karriär- och kuddbollen orkar man inte riktigt fokusera på perifera element av typen en morsa som smilar upp sig och tilltalar en spandexklädd farsa med förnamn. Inte heller orkar man dra ihop föräldramingel eller ser någon karriärmässig poäng med att fixa hejdå-partys för barn som lämnar kompisgruppen för ett liv på landet.****

Folket på Östermalm har nog i större utsträckning redan gjort sin resa. Den kanske redan var gjord när de föddes (silver-spoon-syndrome). Jag är inte särskilt avundsjuk av mig så jag gör inte identitetspolitik av det utan konstaterar nöjt att det är en fröjd att leva bland dessa människor som överlag verkar rätt nöjda med livet. Tag min uppdragsgivare till exempel (han med hunden), en man i 70-årsåldern, allt tyder på stor rikedom och framgång i livet. Han går femton meter, sen stannar han och pratar med någon han möter. Han går ytterligare femton meter, sen är det mingelpaus. Någon gång när jag mött honommitt i en mingelpromenad har han  blinkat konspiratoriskt och sagt "Jag har ingen aaaaning om vem det där var men hon var trevlig." Major shit storm coming up men så här tycker jag: Folket på Östermalm har en charm som jag inte stött på någonstans annars i Stockholmsområdet.*****

Jag fetar ordet "Stockholmsområdet" eftersom jag stött på liknande charm på andra håll i landet. Ett favoritställe är ju Dalarna. Vad är det med dem? Alla är trevliga, roliga och hjälpsamma, som en slap in the face för en stickhölmare. Jag har funderat på hur det kommer sig. Min analys kommer som en tvåstegsraket:

1) Båda befolkningssegmenten****** har [i många fall] växt upp med en förvissning om att man inte  nödvändigtvis behöver paddla för att fly. Det är kanske vanligt att man driver eget i familjen, vilket i vissa fall kan skapa en känsla av trygghet och samhörighet. "Jag behöver inte stå med mössan i hand på Arbetsförmedlingen i Fjollträsk, jag kan alltid jobba i familjeföretaget." Och även om det inte är alla förunnat att hoppa på ett sådant gig, är det kanske tillräckligt många för att det ska spilla över i ortsmentaliteten. En hysterika är ingen hysterika.

2) Som en konsekvens av punkt ett är de inte fullt upptagna med att springa ekorrhjul för att "visa framfötterna" i syfte att klättra uppför den corporata stegen. De kan chilla mer helt enkelt. Prata med folk på ICA Mora/ICA Karlaplan. Åka snöskoter/spela tennis på Kungliga. Jaga älg/jaga älg.

Min slutsats är således: Ett områdes geografiska läge avgör EJ huruvida människorna som bor där är trevliga eller otrevliga. Däremot påverkar folks sysselsättning och socioekonomiska situation deras syn på omgivningen vilket i sin tur får bäring på deras relationer. Är du en tokstressad och trängd underdog blir du inte generös mot andra. Har du god självkänsla och därtill lite slack och frihet i ditt liv, kan du kosta på dig att visa sidor som nyfikenhet och hjälpsamhet. Egenskaper som för övrigt är djupt mänskliga, man måste bara ge dem tid att blomstra. Thus = FIRE!

Vad tror du om min tes din mes?

Mvh/
FruEfficientBadass

* En mindre attraktiv del av en rätt anspråkslös söderförort till Stockholm.
** Stockholmsnära nyproduktion i det gamla slumområdet "Lugnet" - finns en underbar dokumentär om hur det var där innan tjänstemännen flyttade in.
*** Inte pratade vi om barnen heller, ett megaplus efter föräldramötena i förorten som på pricken liknande Grotescos version.
**** Så som mitt mellanbarns kompisar (eller deras föräldrar om man ska vara krass) gjorde här i maj - ett övernattningspartaj på temat saker hon gillar med alla hennes favoriter i mat, film och godis. Pappan i familjen, en uppburen börs-VD, fick snällt packa övernattningsväskan och bo borta för det här var en tjejkväll. 
***** De visar också mer uppskattning och prov på hjälpsamhet än i de kvarter jag tidigare huserat. Samme man firar sin semester en timmes bilresa från Stockholm och när jag nämnde för honom att vi nog måste komma ner från lantstället i juli för att visa vår lägenhet för spekulanter erbjöd han sig på stående fot att sköta visningarna åt oss, trots att det hade inneburit två timmars bilresa åt gången. Observera att jag är en person som rastar hans hund ibland, jag är inte en person som kommer att kunna förse honom med perks i livet i övrigt. När vi bodde på söder hade vi ett sjå att få till någon som kunde tänka sig att peta ner DN i brevinkastet när vi var bortresta på semester.
****** Observera att jag nu klumpar ihop randomiserade subgrupper av smålänningar, dalmasar och Umeåbor och jämför dem med en i geografiskt avseende mer nischade Östermalmsborna.