Dagen jag fick tillbaka min man...

...var onsdagen den 24 april. Ni har efterfrågat "gästinlägg" men han har på riktigt fullt upp med sitt nya liv så jag för formulera det åt honom. Det finns risk att vi fortfarande befinner oss i någon form av initial smekmånadsfas men strunt samma, kommer Noréndramat ikapp oss framgent kan jag väl ändå glädjas åt de första veckorna efter min mans jobbavslut för de har varit fantastiska. Jag kan sammanfatta det i följande mening: Den person, som åtminstone stundtals de senaste åren, varit lite som en statist vis-a-vis hemmalivet, har som genom ett trollslag fått liv och är nu helt och hållet med i matchen. Inte nog med att han är med och spelar, han leder spelet på ett sätt som faktiskt bragt mig lite ur fattningen måste jag säga och jag älskar't.* En annan sak - min man har rätt sällan skrattat de senaste åren. Mest har han hemmavid sett frånvarande ut och snurrat sin lugg, som att han varit upptagen med att lösa ett Excelproblem**. Men nu...han skrattar! Och han springer, promenerar, läser böcker (fem stycken parallellt första veckan vilket jag tror varit show off) och ägnar sig åt sitt musikaliska YouTube-projekt med frenesi. Själva jobbet och dess vidhängande frågor släppte han dag ett, helt otroligt. Hur går det till? Hur kan man gå från att vara ett med sitt jobb i arton år och sen bara lämna det utan att tänka så mycket som en minut på det? En talang. Kvar har han ett ideellt styrelseuppdrag och ordförandeskapet i föreningen, vilket är ett minne blott om någon månad.

Han har sprungit så mycket att jag behövt köpa en sån här till han.

I skrivande stund sitter han och spelar läxan fyrhändigt med minstingen och tidigare ikväll - efter att han avslutat den i fotnoten beskrivna veckomatsedeln - läste han inför ett NO-prov med den äldsta. Till saken hör att vi har lite utmaningar på skolfronten med runt 100% av barnen varför detta med vår generöst tilltagna tid möjlig att dedikera till dem kommer mycket lägligt och jag, som tidigare tagit huvudansvaret i pluggfrågan, kan nu andas ut (särskilt tacksam är jag över att slippa NO-läsningen).

I början gick vi långa promenader ihop och då pratade vi mycket om hans jobbavslut och framtiden. Nu har det kommit mycket annat emellan så vi har inte setts så mycket dagtid och snart ska han ner till Göteborg och bygga vägg åt sin syster. Så vi har verkligen inte hunnit nöta på varandra i vardagen eftersom vi är ganska bra på att dra igång projekt på olika håll och på egen hand. Men om vi mot förmodan skulle hänga ihop 24/7 har åtminstone inte jag något emot att hänga med honom.

Jag ska inte skönmåla. Självklart passar det inte alla att gå hemma tillsammans och vi kan mycket väl tjafsa och bråka även nu även om grälen kanske inte är att kategorisera som skilsmässomaterial.*** Jag vill med detta inlägg inte pilutta dig för att du och/eller eventuell partner kanske fortfarande har ett antal år kvar tills dess att ni kan skjuta ut er. Jag skriver därför att ni har undrat hur det går för honom. Framöver kanske han kan hosta ur sig ett gästinlägg. Eller så får ni prata med honom själva den 6 juni, förutsatt att han har skött sina sysslor tillräckligt bra under dagen för att kunna komma.

Mvh/
FruEfficientBadass

* I skrivande stund idag - den 2 maj - kom jag hem från en dag i rätten (älskar att säga det, inlägg kommer snart) och då hade han gjort en ny veckomeny frugal style för resten av året. Djävulskt avancerat med tre roterande rätter av varje slag (tre kycklingrätter för tisdagar, tre vego för onsdagar osv) presenterade i Excel så att man genom att ticka i vald rätt får rätt mängd ingredienser (ink. basvaror för veckan) i en separat flik och dessutom kategoriserade i butikssektioner så att allt grönt för sig, all mejeri för sig etc. Om min gamla veckomatsedel var en 20 år gammal Ford Focus rullar min man ut en fabriksny Tesla i kökslogistiken.
** Vilket varit sant i cirka 90% av fallen.
*** Exempelvis bråkade vi förra veckan om att jag tyckte att det var konstigt att kylskåpet nu slutat brumma jättehögt eftersom jag stoppat en kloss under det så att det lutar i en konstig vinkel. Jag menar, borde inte kylskåp vara konstruerade för att vara tysta på plant underlag snarare än sluttande? Detta resonemang kunde min man av någon anledning inte köpa, vilket jag tyckte var helt obegripligt och så bråkade vi över detta i cirka femton minuter, fem minuters paus och sen tio minuter ytterligare.