Terror - denna terror

Detta är ett inlägg i min serie "Optimism" som ni kan få helheten av i det fall ni i PC-läge scrollar nedåt och söker på rubriklistan till höger och klickar på rubrik "Optimism". Det har ingenting med sparande att göra. Men jag profiterar på det faktum att jag fått lite trafik till bloggen genom att sprida statistik från företrädesvis Our World In Data, HumanProgress, Human Mortality Data, och diverse FN-data för att ge en motvikt till dagligmedias paketering av  dystopiska klickbetesnyheter. Varför? För att jag anser att det är tjänstefel att inte erkänna de enroma framsteg vi gjort som art. Och för att jag bara inte klarar av folk som anser att det "var bättre förr" och att "allt är på väg åt skogen". Financial Independence är The Ultimate Life Hack. Det innebär att du bejakar framsteg, ägnar dig åt konstruktiva handlingar och har ett  possiblistiskt synsätt. Inte att du okritiskt accepterar godtyckligt formulerade domedagsprofetior eller att du går in i passivitet och anammar degenererande vanor "eftersom det ändå är kört". För det är inte kört. Och det var inte bättre förr. För mer info läs denna, denna eller denna bok eller scrolla runt på sidorna angivna ovan.

I maj 2017 sitter jag på flyget från Köpenhamn med min dotters födelsedagspresent i handbagaget. Hon fyller år samma dag och jag längtar hem. Men det enda jag kan fokusera på är mannen bredvid mig. Vi har ännu inte lämnat gaten men han verkar mycket nervös och jag ser hur svetten rinner från honom när han rastlöst spejar fram och tillbaka i kabinen. Ibland dyker han ner och fipplar med någon form av elektronik han har gömt i knät. Jag ser inte vad det är, men jag börjar sakta inse att det är kört. Jag har ju själv marinerats i rapportering från Bataclan, Nice och Bryssel det senaste året och jag vet ju från mediarapporteringen att IS växer så att de knakar. Vissa experter menar att det är det största hotet mot vår värld som den ser ut idag. Varför ens bry sig om klimatet, som en kollega sa: "...när vi kanske snart inte har något klimat att bry oss om på grund av världskrig?". Men att jag skulle bli ett offer för direkt terror kom ändå som lite av en överraskning för mig denna vackra majdag. Men i kris blottas ens sanna jag så därför...

a) ...gav jag terroristen en rak höger (vilket är en bedrift då jag sitter till höger om honom), desarmerade hans bomb och frontade såväl Expressen som AB dagen efter.
b) ...skrek jag hysteriskt rakt ut i luften "We're all gonna DIE!" varpå en bastant flygvärdinna brottade ner illdådaren och det hela tystades ner av dansk underrättelsetjänst.
c) ...knackade jag honom på axeln och frågade honom hur han mådde.

Lyckligtvis valde jag alternativ c (långt ifrån en ädel tanke - jag föreställde mig hur min knackning skulle få honom att snabbare bekänna färg och skrika ut sin Insha'Allah när vi fortfarande befann oss på marken så att vi som grupp skulle kunna övermanna honom)  och det visade sig att den libanesiske läkaren mycket riktigt inte mådde så bra och han hade precis tagit två febernedsättande för att komma i form inför kvällens begivenhet på Karolinska där han skulle emotta ett pris för sin forskning. I knät hade han sina två mobiltelefoner - en privat så att hans barn alltid skulle kunna nå honom och en jobbmobil för patienterna. Vi hade en jättetrevlig resa, särskilt efter att han förklarat för mig att "physician" betyder läkare, inte fysiker, som jag trodde under första kvarten av vårt samtal.  Han fick även sin beskärda del av min hypokondriska ångest så frågan är vem som terroriserade vem under den flygningen. Vi är fortfarande kompisar på Linkedin so like really BFF. Jag nämnde aldrig att jag trodde att han var terrorist så förhoppningsvis läser han inte detta.

Innan man diskuterar terrorstatistik finns en aspekt man bör belysa och det är att själva definitionen av terrorhandling har förändrats över åren:
"Även om USA och Västeuropa tillsammans rymmer omkring en tiondel av världens befolkning drabbades de 2015 av mellan en halv och en procent av dödsfallen i terrorism*. Det beror inte på att terrorism är en betydande dödsorsak på andra håll. Det beror på att terrorismen, så som den nu definieras, till stor del är ett fenomen i krig, och krig äger inte längre rum i USA och Västeuropa. Under åren efter 11 september har våld som tidigare kallades "uppror" eller "gerillakrig" ofta kommit att klassificeras som "terrorism". Merparten av världens dödsfall i terrorism äger rum i zoner där det råder inbördeskrig." (Upplysning Nu, Pinker)
Det här visste du kanske redan och du kanske mest funderar på är hur det kan komma sig att vi lite till mans går runt och beter sig som jag gjorde på flyget för 1½ år sedan? Guess what, dagligmedia har ett finger med i spelet. Jag måste bara saxa en favoritpassage Pinker igen:
"Även om terrorismen utgör en mycket liten fara jämfört med andra risker skapar den stor panik och hysteri, för det är vad den är avsedd att göra. Modern terrorism är en biprodukt av mediernas stora genomslag. En grupp eller en individ söker ett ögonblick av världens uppmärksamhet genom det enda säkra sättet att dra till sig den: att döda oskyldiga människor, särskilt under omständigheter som läsare och tittare kan känna igen sig i. Nyhetsmedierna sväljer betet och rapporterar illdåden till leda. Tillgänglighetsheuristiken slår till och människor grips av en rädsla som inte är relaterad till farans nivå."
Även detta visste du ju. Så nu undrar du vad lösningen kan vara. Jag vet ej. I Kanada har sociologen Erik Madfis rekommenderat återhållsamhet i media gällande masskjutningar. Om så sker vet jag inte, men det är väl kanske inte helt orimligt att anta att det hade varit mindre spännande att skjuta främlingar på öppen gata om det inte blev något rabalder efteråt? Någon mediaforskare bland läsarna? Jag skulle emellertid önska att man som publicist kunde inkorporera någon form av perspektiv i sin rapportering. "Terrorattack i Paris! Hemskt hemskt, blod, blod, bild på blod, bild på offer", men längst ner en graf från Our World In Data med texten: "Men glöm inte att det 700 gånger så hög risk att som västeuropé dö av förgiftning än att dö av terror, så passa dig nästa gång du blandar drinkar i städskåpet".**

Kvinnan på bilden är från Baskien men har inga kopplingar till ETA. Mannen på bilden är från Irland men har ingenting med IRA att göra. Eller? 

Ovan en något modifierad graf från Our World In Data/Terror. Om det syns dåligt kan jag säga att den röda linjen är min uppskattning av dagligmedias antal reportage om terror. Den lila linjen visar terror i världen (ink. vissa krigshandlingar som sker företrädesvis utanför Sveriges och Nordeuropas gränser). Vän av ordning stör sig på mina blå rutor där ovan eftersom det inte syns vad det står men  den lägre pekar på var Sverige och Nordeuropa skulle synts om det funnits data nog att synas i ett linjediagram. "Det är ju inte bättre för att det är folk utanför den västerländska bubblan som dör i terrordåd" och på a svarar jag nej självklart inte. MEN betänk då det jag skrev några stycken upp avseende definitioner. Att sådant som tidigare etiketterades krigs/gerillahandlingar idag i större utsträckning klassas som terrordåd. "Men det är väl inte bra om krigshandlingar ökar heller jue" och då säger jag: Konsultera UCDP för följande graf:


Som syns i grafen från Uppsala Conflict Data Program har vi en minskande trend vad gäller dödande oavsett konflikttyp sedan andra världskriget slut. Tillfälliga toppar, ja. Men en långsiktigt nedåtgående trend. På terrorsidan är det så små tal att ens den minsta ökning (exempelvis ett dåd som Nice) kan rubba den utvecklingen. Eftersom dagligmedia inte kommer att göra det åt dig föreslår jag att du, precis som Rosling uppmanar dig att göra i boken Factfulness, ta hänsyn till "Storleksinstinkten".*** Lägg därtill den i modern tid ändrade definitionen av terrordåd att inbegripa handlingar som tidigare låg under krig, masskjutningar och/eller hatbrott och den dramatiska grafen över "Number of fatalities from terrorist attacks" känns mindre alarmerande än vid första åsyn. Och om du har någon äldre släkting som gillar att skrocka "det var bättre förr" alternativt "vart är världen på väg". Fråga denne om den minns ETA/IRA under 70- och 80-talen? Då var det verkligen läge att hålla i hatten även i våra environger. Inte NU.

Pinkers lakoniska avslut på kapitlet terror:
"I det långa loppet rinner terroriströrelser ut i sanden, när deras småskaliga våld inte lyckas uppnå det strategiska målet, trots det elände och den rädsla som det orsakat lokalt. Det hände med de anarkistiska rörelserna kring sekelskiftet 1900 (efter många bombdåd och mordattentat)****, det hände med de marxistiska och secessionistiska grupperna***** under 1900-talets andra hälft och det kommer nästan säkert att hända med IS under 2000-talet. Vi kommer kanske aldrig att få ner det redan låga antalet dödsfall på grund av terrorism till noll, men vi kan komma ihåg att rädslan för terrorism är ett tecken inte på hur farligt utan hur säkert vårt samhälle har blivit." (d.v.s. vi kräver nolltolerans mot ond, bråd död, något som var accepterad vardagsmat på förr i tiden).
Detta har mycket litet med sparande att göra utan är mer min allmänna terapi som du är med och subventionerad. Har du givit dig på en presumtiv terrorist någon gång?

Mvh/
FruEfficientBadass



* År 2015 terrordödades 44 personer i USA (året innan var motsvarande siffra 19), däri inräknat de flesta masskjutningar & hatbrott. Detta motsvarar ungefär antalet som dog av blixtnedslag under samma år i samma land. Siffran för Västeuropa var betydligt högre (175), företrädesvis på grund av Bataclan och Charlie Hebdo samt en rad småattacker, möjligen inspirerade av dessa två stora dåd. Även i detta "katastrofår" löpte snitteuropén runt 20 gånger större risk att dö i ett random mord än att då i en terrorattack. Och mord är väldigt sällsynt i Västeuropa.
** Sann siffra för övrigt, Pinker s. 251.
*** Factfulness, s. 155-158: "Att ta fel på proportioner eller att missbedöma storleken på saker är något vi människor gör naturligt. [...] Medierna har också nära till denna instinkt. Det viktigaste du kan göra för att undvika att missbedöma storlekar är att undvika ensamma tal. [...] Om någon ger dig bara en siffra, be alltid om en till. Något att jämföra med."
**** Exempelvis attentatet mot Amalthea i Malmö 1908 och den fatala terrorattacken mot general Beckman i Kungsträdgården, Stockhom 1909. Brevbomben sägs för övrigt vara en svensk uppfinning.
***** Wiki: Secession eller Sezession (ty. "utbrytning") var beteckningen på 1890-talet och början på 1900-talet på grupper av konstnärer och arkitekter, särskilt i Tyskland och Österrike, som drog sig ur akademier och officiella organisationer för att i egen regi föra den moderna rörelsen vidare.

27 kommentarer:

  1. Ja hur ska man göra med media? Alltså hur ska man styra sin exponering. Vi i min familj lever nog alltmer i en bubbla. Ingen tidning eller tv. Vill försöka foka på mitt och minska bruset. Besökte Min lilla mamma i helgen och hon gav mig en lång föreläsning om Arbogakvinnan. "Du måste vara den ende som inte följt det där." Det kändes inte som jag missat nåt. Men samtidigt har jag ingen koll alls på Samhällsdebatten.

    SvaraRadera
  2. Svar till Kaktus.
    Jag lyssnar på P1, de har ganska ofta nyanserade reportage och bra experter med när det diskuteras, sedan skummar jag SVT nyheter appen. Väldigt få klickbaits där.
    Då hänger man med. Men får erkänna att jag inte heller hade kunnat diskutera arbogakvinnan med din mor....
    Är inte beredd att släppa dagligmedia helt.
    /C

    SvaraRadera
    Svar
    1. Arbogakvinnan? När denna kom på tal i något sammanhang trodde jag att man menade den här galna tyskan som dödade sitt ex' barn för typ tio år sedan? Men det är alltså någon annan anomali som folk ägnar fikatimmar åt att diskutera.

      Radera
    2. C, bra förslag. Borde prova ge P1 en chans.

      Radera
  3. Att vara nervös på ett flygplan anser jag vara naturligt. Är man inte nervös är man snarare lite konstig. Terrorism är illa men ändå bara en pytteliten del av vad som kan gå snett. Ett 250ton tungt aluminiumrrör 1mil upp i luften som susar fram i 900 km/h, vad kan gå fel liksom? Blixnedslag, krock med fåglar, drones (se Gatwick nu), elektronik som packar ihop, hydraulik som packar ihop, pilot som bestämmer sig för självmord, dåligt underhåll, is på vingar och roder. Och på toppen av detta instabila bygge, idioter som tycker det vore skoj att spränga hela skiten inklusive sig själva.


    SvaraRadera
    Svar
    1. @Kalle: "vad kan gå fel liksom?" Rätt lite faktiskt. 59 döda helår 2017, att jämföra med 1,35 miljoner i biltrafiken eller 72 00 på grund av smärstillande droger som fentanyl bara i USA för att ge ett par jämförelsetal. Så jag är egentligen inte så rädd för flygningen per se. Vad jag försökte illustrera var hur jag, dagligmediapåtänd, filtrerade min omgivning på ett sätt som inte var till gagn för någon.

      https://www.statista.com/statistics/263443/worldwide-air-traffic-fatalities/

      https://www.who.int/news-room/fact-sheets/detail/road-traffic-injuries

      https://www.theguardian.com/us-news/2018/aug/16/us-drug-overdose-deaths-opioids-fentanyl-cdc

      Radera
    2. "Rätt lite faktiskt"
      -Håller inte alls med, jag tycker som sagt att det finns massor som kan gå fel. Att det inte sker oftare är rätt fantastiskt. Och du har ju helt rätt i att andra transportsätt är statistiskt mer riskfyllt. Farligaste delen på en flygresa lär visst vara när man åker till/från flygplatsen. Men bara för att sannolikheten för katastrof är låg, är det rätt naturligt att vara nervös tycker jag.

      Radera
    3. Jag blir förvirrad när Erik plötsligt byter namn till Kalle och sedan blir helt anonym.

      Men oavsett, jag ska flyga om 22 dagar, så kan vi skippa alla hemskheter tills jag är hemma igen?!

      Radera
  4. Bra inlägg så usual. Att begränsa min konsumtion av dagligmedia var nog ett av de lättaste sättet att öka min livskvalitet med typ 5%. Får hyfsad koll på vad som sker i världen via mitt jobb samt från kollegor som diskuterar detta friskt på lunchen. Om jag ibland känner att jag inte riktigt hänger med brukar jag lyssna på ekot längre sammandragning på typ 10 minuter (sakligt och utan reklam). Blir även en reminder över varför jag skalat ner nyheter i mitt liv.
    /A

    SvaraRadera
    Svar
    1. "Att begränsa min konsumtion av dagligmedia var nog ett av de lättaste sättet att öka min livskvalitet med typ 5%." Väl höftat, jag skulle säga något mer för egen del, kanske 7%. Men det beror ju på att jag kunnat kombinera min detox med intag av annat eftersom jag inte, likt du hélas, har ett 9-5. Att börja läsa om världens utveckling från medeltid och framåt har varit en av de stora ögonöppnarna för mig i år. Jag har börjat förstå att jag inte förstår så mycket. Mitt nästa mål är att börja lyssna på Wake Up med Sam Harris, får se vilka kaninhål jag nu trillar ner i.

      Radera
  5. Menar "Waking Up" podcast med Sam Harris https://samharris.org/podcast/

    SvaraRadera
  6. Yo,
    Jag har inte mer än ett kul story. Jo, och tack att du delar med dig av din kuliga story.

    Ha det gott

    Mvh petrusko

    SvaraRadera
  7. Precis vad jag behövde iom att jag befinner mig i terrorns näste le France. Nu kan jag vandra i folksamlingar i trygghet... /Frihetsmamman

    SvaraRadera
  8. Tack för ett härligt fredagsinlägg! Jag känner mig lättare om hjärtat. <3

    Måste erkänna att mitt mående blivit så mycket bättre sen jag slutade ta del av "nyheter". Nu var inte mitt intag särskilt stort innan heller, köpte tex aldrig nån tidning eller såg på tv, men visst hände det att jag läste lite på nätet ibland, lyssnade på radio i bilen eller tog en metro. Nu vet jag ingenting och det är så skönt! Min bästis har lovat uppdatera mig den dagen vi har en statsminister, men än har jag inte hört nåt. ;-)

    SvaraRadera
  9. Du är bäst EB. Trevlig älg.

    SvaraRadera
  10. Jag har en prenumeration på SvD sen 1980 och skiljs ogärna från min papperstidning. Också en prenumeration på Financial Times weekend sen minst 15 år.

    Det är för mig en stor skillnad på att läsa papperstidningen jämfört med att läsa på nätet. Det blir mera eftertänksamt och inte så hysteriskt. En trend som blir allt starkare är ett ständigt ökande inslag av kampanjjournalistik som irriterar mig.

    Där är FT betydligt bättre. Där kan man också få läsa om helt andra saker som ger en helt annan bild av världen och hur den fungerar än man får i svenska medier.

    Ett tips är att läsa tidningarna med fördröjning. Ibland hinner jag inte med och om tidningen är typ en månad gammal ser man helt andra saker och kan hoppa över en hel del.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja och en sak som jag gillar är årssammanfattningar.Det händer att jag fortfarande köper SvD eller DN i mellandagarna för att se vad dagligmedia väljer att plocka upp som årets händelser i retrospekt. I framför allt svenskan kan man också få hela varvet runt d.v.s. kritik mot nyhetsrapporteringen och key learnings när väl dammet lagt sig. Som svenska akademien exempelvis. Eller Me2. Mitt uppe i kaoset - ointressant och hysteriskt. I efterhand: Intressant.

      Radera
  11. Det där överdrivna illamåendet och beroendet av dagligmedia har jag aldrig förstått mig på. Däremot känns det jättemärkligt att bli beroende av att läsa vissa bloggar under långa perioder. Och ännu värre att inte kunna låta bli att babbla strunt på dem dessutom. Det är något som verkligen kan få mig att fundera hur jag spenderar min tid. Men, som sagt, att ta del av vad media rapporterar om, sådant oroar mig inte alls.

    Däremot är det mycket bra att detta med medias osunda sätt att rapportera om terror blir mer känt. Folk kan ha så kort minne och förlora proportionerna, nå även jag kan ju förstås snöa in mig på områden som rör upp känslor. (Men knappast saker som händer i media, snöar in mer på enstaka bloggkommentarer eller någon bok jag just läst.)

    Köpte förresten en bok på Myrorna igår som jag ser fram emot att sluka: Tänk i tid. Se framåt genom att blick bakåt. Skriven av Sten Rentzhog 2014. Ska tydligen handla om nyttan av historiemedvetande i tolkningen av vår vardagsverklighet och hur bättre förstå och fatta beslut utifrån detta perspektiv. Verkar vara en lättläst bok och vänder sig också till läsare som inte har direkta förkunskaper på området.

    Blir också mer och mer nyfiken på att läsa den där boken av Steven Pinker. Men tror inte jag blir någon optimist för det (hoppas jag).

    Tycker man kan få andra proportioner på det mesta bara av att vara hemifrån några få dagar, framför allt av att lämna 08-området...

    /Eva

    SvaraRadera
    Svar
    1. "Ska tydligen handla om nyttan av historiemedvetande i tolkningen av vår vardagsverklighet och hur bättre förstå och fatta beslut utifrån detta perspektiv." Spot on vad jag vill ha, har reserverat den. Tack Eva! Och gällande Pinker, han beskriver sig inte som någon optimist. I ordet "optimist" anas ett löjets skimmer, en naiv person som med en dåres envishet drar upp smilbanden och säger att allt är i sin ordning "trots att alla tecken pekar mot det" (tänker exempelvis på din kommentar från tidigare i veckan om vår jordsliga lekamen som vi snart förstört, ett kapitel för sig men jag tror ju inte efter det jag läst och förstått att jorden är körd även om den står under större påfrestning nu än när vi var fem gånger så få) när det egentligen handlar om att hitta tillbaka till vårt förnuft. Vi vet att mänskligheten genom historien tagit två steg fram och ett steg bakåt och det är så det är att vara mänsklighet. Vi är idag mer rastlösa än förr och tror att vi stagnerat i status quo. Detta stämmer inte, men historielösheten får oss att känna så (varför jag uppskattar ditt boktips). Vi bör ha en mer "possibilistisk" syn på världen (Roslings term) där vi å ena sidan kan erkänna de problem vi har, men utan att för den skull tappa hoppet och gå in i MOS-koma. Keep calm and carry on som britterna sa, uppåt, framåt. Att utrota [extrem] fattigdom är vad jag förstår den absolut mest effektiva vägen framåt såväl avseende demografisk utveckling, miljöfrågor och jämställdhet på jorden. Bla bla bla hälsar en av babbel-bloggarna.

      Radera
  12. Jag kom på mig själv att fundera om jag borde gå så nära bakom två killar i Malmö i somras för man vet ju aldrig om de är veckans mordoffer. De gick lite för sakta för min smak men sen konstaterade jag att det hjälper nog inte att sakta ner farten för blir de nermejade så lär jag väl också bli det som vittne. Vidare konstaterade jag att gängmedlemmar nog inte promenerar i Malmö.

    Jag har dock för länge sedan slutat läsa artiklar om mord i Malmö för det är ju samma skit varje gång.

    SvaraRadera
    Svar
    1. "Jag har dock för länge sedan slutat läsa artiklar om mord i Malmö för det är ju samma skit varje gång." Det här kan ju verka oerhört provocerande för vissa, att man på någe vis hoppar sitt "medborgeliga ansvar" om man inte tar del av skiten var-en-da gång. Helt obegripligt för mig. På vilket sätt bidrar din detaljkunskap om Malmöskjutningarna till att förbättra situationen? Mer än att du blir rädd och i förlängningen kanske lockas att rösta på mindre demokratikompatibla partier (och med "du" menar jag inte Plina utan svenne banan)? Det ansvariga är tvärt om att ta avstånd från dagligmedias bladder och försöka fokusera på att agera inom de områden där man kan åstadkomma skillnad. Studenten A har tidigare rekommenderat detta inlägg som en favorit och jag håller helt med:

      "You will have a much better life, if you focus your mental and physical energy ONLY on the things you can personally influence. Everything else is a distraction that pulls you away from running your life properly."

      http://www.mrmoneymustache.com/2013/10/07/how-big-is-your-circle-of-control/

      Radera
    2. Mycket bra citat det där "You will have a much better life...". Fokus på att agera är alltid sunt, i synnerhet om man lätt fastnar på tankestadiet, vilket ju i och för sig nu inte är självklart. Vissa rusar åstad och tänker aldrig eller på sin höjd i efterskott, men där kan väl inte någon som läser här känna igen sig.

      Nå, detta med att agera. En akilleshäl för många, så även för mig. För att agera bör man känna till inom vilket område man kan åtstadkomma mest skillnad. Hur många människor vet egentligen detta? De flesta kan kanske redogöra för det mer generellt, något specialområde eller inriktning, men mer specifikt, vem har bilden klar för sig, vem lever i detta redan? Vem påverkar varje dag sin omgivning på ett positivt sätt och i sådan grad att man kan se personen som varande i sitt rätta element och sägas sköta sitt kall med långsiktig framgång? Detta samtidigt som personen inte slits ut, utan tvärtom känner djup glädje och tillfredsställelse över sitt bidrag och gärning för sig, sina närmaste, sin organisation och kanske även för mänskligheten i stort?

      De få personer som jag personligen mött och som jag uppfattat leva i och agera enligt någon typ av kall mer än andra, har haft en speciell energi som inverkat starkt på mig. Deras blotta närvaro och deras ord har skurit som knivar i medvetande och känsloliv och detta utan att man riktigt vet vad som egentligen hänt. Men de har liksom burit på annan verklighet och visat på förekomsten av andra möjligheter även för oss andra, ett annat sätt att leva och vara, framförallt ett annat sätt att verka, agera i nuet, utan att för den skull förlora sig i detta nu, utan ta fullt ansvar även för det som oundvikligen kommer men också kan vara en del i av att skapa. Ärligt talat är det som att ha varit med på Förklaringsberget nästan. Ändå är det dock bara en början. Alla har sin egen väg att vandra och den är inte spikrak, tvärtom ofta rejält krokig och går ibland åt till synes fel håll, ja beklänges!

      Jo, vad jag vill komma till här, är att dessa ytterst få gånger jag träffat på en sådan där speciell person, har jag inte alltid påpekat detta, men de gånger jag gjort det, har denne blivit uppriktigt förvånad. Det kan visa sig att det bakom fasaden kan finnas total brist på medvetenhet om sin kraftfulla inverkan på andra, sin positiva utstrålning och viktiga bidrag. Ingen har nämligen någonsin sagt något, ingen bekräftelse har nått personens öron. I brist på gensvar kan personen ha gått åratal och funderat på meningen med sitt arbete och om hon eller han egentligen tillför något och verkligen använder sin tid väl på jorden. Det gäller att vi bekräftar för varandra vad vi ser hos andra. Det är nämligen den verkan andra kan få del av som är av verklig betydelse. Att få syn på sig själv och sin plats i världen går inte genom navelskådande självanalys. /Eva

      Radera
    3. "...men de gånger jag gjort det, har denne blivit uppriktigt förvånad". Kanske har att göra med att sant inspirerande människor i regel är rätt anspråkslösa. Motsatsen är en skrävlig coachtyp som med all tydlighet signalerar att hen kräver positiv återkoppling (och därmed får den). Jag kan också tänka mig att människor tenderar att ta till sig feedback från vissa mer än feedback de får av andra. Kanske är du själv en av dessa som med din närvaro påverkat andra, men du kanske inte utstrålar denna bekräftelsehunger?

      Radera
    4. Jag tror också på att man ska välja de områden man kan påverka. Däremot tycker jag inte att man behöver lägga ner alltför mycket energi på att fundera var man skulle göra störst nytta. Eller på att hitta sitt kall. Det kanske är bättre att fundera om man kan påverka saken när man finner något som irriterar en. Är det t.ex plast eller skräp som irriterar en så kanske man ska se över sin egen plastkonsumtion eller avfallshantering. Eller försöka påverka ens egen kommun i rätt inriktning eller fixa en städdag på stranden. Jag hade en massa smågrejer som irriterade mig på hemma och som jag till slut la upp på en lista som jag betade av en efter en. Känslan över att slippa irritationen varje gång var fantastisk och oftast är det grejer som inte tar en massa saker att fixa.

      Läste nyss om detta med kall eller att det är modernt att ”älska sitt jobb” och många känner sig misslyckade när man inte gör det. Jag tycker det är viktigt att gilla sitt jobb men ser faktiskt ingen anledning att man ska behöva låtsas älska det eller som ett företag som jag känner till i vars värdeord ”passion” ingår. Det finns många som är bra eller suveräna på sitt jobb men inte sjutton älskar de jobbet eller ser det som sitt kall.

      Vi har förresten haft en massa feedbackövningar på jobbet och en intressant aspekt var att många har väldigt svårt att ta komplimanger med ett tack utan att nedvärdera sin prestation.

      Radera
  13. Jag brukar ju skoja till det ibland och säga "Det var inte bättre förr. Det är värre nu!".

    Dagens inlägg är fantastiskt. Jag har länge tyckt och hävdat att 99% av alla människor man normalt träffar är vänliga och har ärliga avsikter. Den där procenten som inte är vänliga är på sin höjd otrevliga. Det är väldigt osannolikt att man skall råka ut för någon som vill en något riktigt illa.

    Angående att vara nervös inför flygningar: Rädslor är sällan rationella. Även om man vet om att man inte behöver vara rädd så kan man vara det. Och det är ju egentligen bara ett problem om man låter rädslor styra sitt liv.
    Visst är det mycket som kan gå snett under en flygning, men det inträffar så otroligt sällan och för att en olycka skall uppstå med ett trafikflygplan krävs det som regel att mer än en sak går snett. Man brukar prata om "chain of events". Det måste till en kedja av händelser för att det skall gå snett. Det räcker inte med att en motor lägger av t ex. Det finns ju oftast minst en till. Så om inte piloterna ignorerar de procedurer som skall genomföras vid ett motorbortfall så kommer allt att gå bra även med en. Det räcker inte med dåligt väder då det alltid skall finnas en alternativflygplats att åka till. Det finns reservsystem för nästan allt som kan gå sönder. Det finns väldefinierade procedurer för när fel uppstår.

    /R, originalet

    SvaraRadera
    Svar
    1. @R: "Det var inte bättre förr. Det är värre nu!" Jo hehe. Eller "Det var inte bättre förr. Men vi är dumma i hövve och minns det ej." Som A J Jacobs har som mantra varje gång han luras att tro att det är bättre idag: "Kirurgi utan bedövning".

      Gällande flygsäkerhet hörde jag en pod på temat en gång minns ej vilken (Freaconomics?), och det är ju precis som du säger hängseln, livrem och silvertejp. Men en av de mest avgörande faktorerna för att flygsäkerheten ökat var användningen av checklistor och olika kontrollfrågor mellan förste- och andrepilot. Det visade sig nämligen att det fanns två problem som inte gick att adressera rent tekniskt och det ena var slentrian (man har stängt de där dörrarna med rutschkanor tio tusen gånger och slirar lite gång 10 001) och det andra är rädsla för autkoriteter. Man har i svarta lådan-inspelningar kunnat höra hur en andrepilot inte vågat ifrågasätta förstepiloten (detta orsakade bland annat en sydkoreansk flygkrasch med flera hundra döda) samt jragong i olika länder (vissa asiatiska bolag hade svårt att ta det grabbiga språket hos kontrolltornspersonal i NY exempelvis, och vände därför för en annan flygplats i tron att det inte gick att ifrågasätta deras tugg). När man väl kom tillrätta med dessa två faktorer minskade dödligheten snabbt.

      Gällande checklistorna används de idag även inom sjukvården vilket också har minskat dödligheten.

      Radera
    2. Plina som gillar checklistor21 december 2018 kl. 15:43

      Det finns en intressant bok som behandlar båda exemplen: The checklist manifesto av Atul Gawande.

      Radera