Paula Pant twittrade vid något tillfälle i stil med ovan resonemang och fick ett stort gensvar av typen "Ekonomiska problem och dåligt nettovärde skapar ju oro och stress, så självklart leder minskade ekonomiska problem till minskad oro och stress." Detta stämmer nog. Men livet är ju fullt av så många andra saker a.k.a. problem. Vi kan ha problem i våra relationer, med våra barn, med vår hälsa, med vår självbild, med våra dämoner...Och visst är pengar en facilitator - vi kan köpa oss terapi och personlig tränare eller ergonomiska hjälpmedel. Men vi får nog acceptera att ett liv i FI inte är detsamma som ett liv befriat från problem eller oro. Tvärt om vittnar Tanya om hur hon och hennes man snarare fick gå igenom litet av en äktenskapskris under första året som fria. Innan hade de varit så upptagna med att maxa in i pengamaskinen att de knappt haft tid för varandra. Plötsligt stod de där - två vuxna människor utan barn eller jobb - med oceaner av tid för varandra. Tid de inte primärt använde till att soffhångla verkar det som.
Det är som fastighetsmäklarna brukar säga: Tiden efter familjeledigheterna är rusningstider. Att jobba heltid är lite som att lägga locket på den sakta ruttnande potatissalladen och när locket åker av måste man ta tag i det (förutsatt att man inte varit det perfekta paret som redan innan jobbat med relationsavstämningar och annat man kanske hade tid med innan barnen). Återigen - socialt experiment coming up - jag och min man ska, från att vi knappt träffats ett par timmar per dag under närmare 20 år, plötsligt börja hänga 24/7 eller däromkring. Flipp eller flopp? Häng kvar på blögga så får du se, jag saknar helt integritet så lita på norénska skildringar (kanske kan jag live-streama med annonser?).
Hur ser du på det här? Är du realistisk med dina förväntingar på FI eller ser du din fria framtid som en utopi då allt ska vara hunkydory fabulöst dagarna i ända?
Mvh/
FruEfficientBadass
Problem finns alltid i en jämn ström, de bara ändrar karaktär. Löser du ett problem som är top of mind idag, har du ett nytt imorgon. Positivt och bra :)
SvaraRaderaSer inte FI som någon rosa moln tillvaro men en tillvaro där jag kan välja lite mer och låta lusten styra i större utsträckning.
En sak jag också tänkt på är att problemenen anpassar sig propertioneligt. Ungefär som pensionären som tycker att ett tandläkarbesök inplanerat under en vecka är stressande, när samma person under yrkeslivet kunde hantera 10 möten per dag med samma stresspåslag. Jag känner verkligen av detta sedan jag slutade jobba, man transponerar bara om till sina nya förhållanden.
RaderaVarmt lycka till med ert sociala experiment! Det kommer att gå bra! Lite bumpigt och skakigt men berg och dalbanor är ju kul om man är med på det. Potatissalladen var ju en lite rolig liknelse. Tar man problemen/jobbet när det är litet så tar det inte oceaner av energi men väntar man till det blir mögligt och luktar illa så är det sällan speciellt kul.
SvaraRaderaOm jag har en realistisk inställning till framtiden? Säkert inte. Jag skulle aldrig våga kliva iväg om jag visste allt. Lite rosa drömmar är bra, tycker jag!
Jag vet inte om det är ett tips eller inte, och kanske har du redan reflekterat över det, men Yves Morieux pratar i någon av sina videos om hur en relation riskerar börja knaka när man skaffar sig en andra TV. När man inte längre klarar av att kompromissa genom att intressera sig för vad den andra är nyfiken så kanske liven bara går parallellt och till slut klarar man inte av minsta meningsskiljaktighet.
Så intressant! Har aldrig hört talas om Morieux men kanske bör kollas upp inför det att mannen slutar. Särskilt eftersom vi båda uttalat lättnaden i att bo i ett så stort hus på landet att vi slipper gå ivägen för varandra. Kanske är det just i vägen vi bör vara?
Radera"Yves Morieux pratar i någon av sina videos om hur en relation riskerar börja knaka när man skaffar sig en andra TV. När man inte längre klarar av att kompromissa genom att intressera sig för vad den andra är nyfiken så kanske liven bara går parallellt och till slut klarar man inte av minsta meningsskiljaktighet.
RaderaNjaee, är det verkligen så? Vi hade två tv hemma innan, nu bara en, men den enda som tittar på den är jag. Sen ser vi möjligen en film ihop varannan månad. Min partner hänger framför sin dator med sina hobbies, jag med mina samt tv:n, sen gör vi nåt ihop ibland.
Min partner jobbar också på sin allmänbildning med nyheter, världsmedia, medan jag föredrar filmer där man inte lär sig nåt. Så jag vet inte jag. Tror mer på att space är viktigt. Alla har sin hörna i boendet. Så alla kan pyssla med sitt. Sova ihop är dock bra. Så länge ingen snarkar.
Fast ändrade mig lite, snöade in mig på tv:n. Självklart ska man intressera sig för den andras liv. Supporta den andra. Om det inte finns då kan man lägga ned. Vi bör nog jobba på kommunikationen hemma för är väldigt mycket jag som delar ut order. Fast tror inte tv:n är lösningen..
RaderaYves predikar inget som egentligen har med hemmarelationer att göra. Han diskuterar om hur det fungerar i stora företag. Ett vanligt fenomen är att om det finns två personer eller organisationer som bråkar med varandra eller i alla fall inte fungerar så inför man ytterligare en organisatorisk enhet som får till uppgift att lösa problemställningen. Det som oftast händer är att man får två problem istf ett. TV'n var bara ett mer närliggande exempel. Självklart finns det massor av exempel när multipla resurser leder till färre konflikthärdar och gör att man som familj hinner med en massa mer. Men att köpa sig ur konflikter förstärker egentligen bara problemen på lång sikt. Så vips så finns inget intresse för att läsa problemen.
RaderaAha *smile*
RaderaHar precis skällt på vår inneboende rejält. Började igår. Nu kör jag del militära stilen för tror det är det enda som fungerar. Ultimatumet är nu gör allt jag säger du ska göra i 10-14 dagar när det gäller städning eller flytta eller betala mer per månad. Han valde göra allt jag säger, så ska bli spännande hur det går. Är en kille som absolut inte kan städa. Satt och googlade mig fram till att detta kan bero på diagnoser, depressioner, men hjälper inte oss som får göra hans del också. Så kanske den stilen fungerar också utifall man inte får som man vill. Tänkte då på detta med kompromisser, etc.
Jag har tänkt att det måste vata väldigt påfrestande för ett förhållande om man plötsligt ska vara tillsammans hela tiden. Jag tror de flesta skulle få stora problem. Så jag hoppas på webcam översllt på landet och att ni bygger ett sånt där litet bås i trädgårn där ni kan sitta och lätta på ångesten, "och hennes jävla mjölkpaket med groddar, jag drömmer mardrömmar om dem, det är inte friskt!"
SvaraRaderaHaha, han skulle må då va, få sitta och få sympatier av er alla.
RaderaDet kanske är lite tufft hänga 24/7 men om en väljer att tälja dalahästar i verkstaden 4tim per dag är det nog inte lika farligt.
SvaraRaderahaha, ja det kan fungera :)
RaderaLäste just en inlägg av David Jonstad, "hur många struntjobbare har vi råd med?"handlade om att 37-40 procent inte gör något direkt vettigt på jobbet och det skulle knappast märkas om de försvann. I huvudsak är det kontorsarbetare, folk som sysslade med pr eller marknadsföring, är inom finanssektorn, bolagsjurister och i chefshierarkin. Oftast höga löner men med arbeten utan vettigt innehåll. Undrar, kanske är det så att de här människorna blir benägna att söka sig till Fire. För har man en lång akademisk utbildning och när stora drömmar och illusioner om vad man ska göra med den, kan det inte bli annat än en stor besvikelse när man inser att allt man kämpat för, känns oansenligt och meningslöst.
SvaraRaderaAtt samtidigt hålla fasaden uppe om sin egen betydelse håller inte i längden. Kreativa människor som inser att de skulle ha ett bättre mående och meningsfullare tillvaro hemma än i arbetslivet och att en hög lön inte är överordnat allt.
Har man kommit så långt att man väljer FIRE har man nog förmåga att hålla ruljangsen igång för egen maskin utan överordnade. Tror inte att FIRE-människor blir sittandes, gloende på varandra längre stunder utan de skapar sig en vettig tillvaro som passar dem./Elsa
"Att samtidigt hålla fasaden uppe om sin egen betydelse håller inte i längden." Nej, det är lite som att leva i ett skenäktenskap, funkar ett tag men lämnar en skavande känsla inombords. Vi småfinssade lite hemmavid igår över en avlägsen bekant som utmålat sig som "direktör" men som vid närmare syning på LinkedIn - Tinder för akademiker - mest verkade vara operativ KAM. "Vem vill ens kalla sig för direktör?" var min mans kommentar.
RaderaKan man få för mycket tid med den man älskar? Regleras inte samvaron naturligt genom att man ibland pysslar med sitt och har egna aktiviteter och vänner man umgås med då och då?
SvaraRaderaOch om det nu uppstår diverse till synes nya bekymmer, är det då verkligen mängden tid tillsammans som kan vara boven? Det kanske du inte heller påstått. Skulle annars tänka att det är den ökade närvaron som avslöjar det man inte kan dölja längre ens för sig själv. (Men ska inte trassla in mig i detta, saknar helt erfarenhet av att bo ihop med någon som vuxen.)
Någon här på bloggen frågade igår om det jag skriver är från läsning eller erfarenhet. Mycket är läst, vissa saker erfaret, men mycket är saker som folk berättat för mig i över 30 års tid, ja det började i barndomen. Förra året berättade en förälder till en elev om halva sitt liv, äktenskap och skilsmässa under ca 2 timmar i telefon. Tur att jag hade tid att lyssna just då efter skolavslutningen. Om man är öppen för folk får man höra det mesta och efter några år kan man slå ihop ett och ett och börja dra slutsatser.
/Eva
Intressant gillar nar folk kan vara transparenta och inte ha en "sjalvbild" att behova forsvara eller kanna att man ar mindre vard for ens forflutna eller handelser som paverkat en starkt men som icke talas om sa oppet i dagens samhalle for att namna nagra psykiska problem, depression, sjalvmordstankar, beroenden av olika slag med mera. Tror manniskor forlorar en del av sig sjalv genom att ej fa uttryck i sina kanslor/forflutna som standigt gor sig paminda nar flashbacks uppkommer. Enklarare forklarat bli kvitt med det forflutna och vara narvarande i nuet.
RaderaMvh Anonym-m
Det som är riktigt intressant i samhället just nu tycker jag är att många lyfter på locket vad gäller psykisk sjukdom och depression. Det som förr var så hyschhysch är ingen biggie längre. En stor seger för mänskligheten.
RaderaMen den nya öppenheten och uppluckrandet av gamla gränser behöver inte enbart vara positivt. Avviker lite lätt från ämnet nu... Man kan göra sig en identitet av en diagnos och se till att den normaliseras och även se till att dra fördelar av den.
RaderaLäser för tillfället boken Eliter i Sverige som i ett kapitel tar upp det jag anat händer i skolor, inte minst i dem med medvetna och välutbildade föräldrar. De vill gärna att barnen diagnostiseras som dyslektiker fastän det inte alltid är befogat och därtill på samhällets bekostnad. De väntar in i det sista med att "köpa" diagnosen på egen hand. Att acceptera att ens barn inte är smart nog för högsta betyg kan man inte alltid acceptera. Dyslexi är numera så normaliserat och man som elev (och senare student) får så många fördelar att det blir lättare att få högre betyg och konkurrera om utbildningsplatser.
Blev extra uppmärksammad på det här på mitt senaste jobb och kände sådan frustration över fusket som jag blev tvingad att spela med i. (Ni vet att jag inte tål sådant.) Studien i boken visar att jag inte är ensam om min erfarenhet. I Djursholm vittnar speciallärare om att det redan är etablerat, eftersom det är ännu större press på barn där att få höga betyg även om man inte är duktig nog för det.
Har tidigare läst en artikel (som jag inte hittar nu) där brittiska universitetsstudenter är väldigt medvetna om fördelarna med att medicinera för sin diagnostiserade ADHD för att lyckas bättre med studierna. De erkänner att de inte alls är övertygade om det rätta med diagnosen men att drogerna är ett medel att komma långt i karriären och att alltid kunna använda ursäkter om det är något de inte skulle klara av. Även brister i socialt beteende ursäktas. De vet att de nu får full frihet att göra vad de vill för att nå sina mål och är medvetna om sina fördelar framför sina kurskamrater utan diagnos och mediciner. Hur omfattande det här är kan man fråga sig.
Man kan ta fler exempel på mänskliga brister som numera uppfattas närmast som styrkor och som ivrigt påhejas av allmänhet och media. Det man missar när man söker bekräftelse utanför sig själv är den jagstyrka som hade kunnat växa fram inifrån om man accepterat att stå ensam i sin svaghet och brist. Istället ser man till att samhället normaliserar en grupp och ger den speciella rättigheter. Alla måste acceptera en, kanske genom att använda vissa ord och utesluta andra. Denna kamp för yttre bekräftelse kallas modig. Var tog sant mod vägen?
/Eva
Tror det ligger annu djupare i det du sager. Om vi borjar med ett enkelt exempel pa en definition en manniska ar en biologiska massa, homo sapiens, djur, nar vi sedan borjar dela in oss i kategorier blir vi helt plotsligt annorlunda fran andra trots att vi genetiskt ar uppbyggda av samma byggstenar. Varit jag vill komma till ar att vetenskapen/utveckling en har fatt olika uppfattningar/varldsbilder att bli sanningar trots att vi egentligen bara ar manniskor, tror sjalv att end mentala installing i livet forandras markant oberoende pa hur man upplever nagot ar glaset halvfullt? Eller halvtomt? Standigt pa jobb dar man kanner av att folk inte trivs men stannar kvar av ekonomiska skal eller for att det helt enkelt ar lattast sa manniskans reptilhjarna valjer sjalvbevarelsedriften (safe play dock forlorar man chansen att utvecklas till annu hogre nivaer av ens egna version "jag") " Self fulfilling prophecy"
RaderaI varat samhalle kan man vara sjuk i en diagnos men i stora delar av varlden bitter man ihop for det finns ingen som tar hand om en om man inte jobbar for egen maskin. Sa bade pa gott och ont med dagens system. Bra att man kan fa andrum men likval kan tillvaron bli for bekvam man far ju betalt for att vara i ett visst tillstand. Inget illa menat aven om tonen i inlagget framstar som det. Mest nagot jag vill belysa da jag anser att bortforklaringar till att ta tag i livet paverkar en i alla plan och de som forlorar mest pa det ar individerna sjalva da man satt sig i beroendestallning. Nu finns det givet manga olika fall sa alla ska ej dras over en kan.
Mvh Anonym-m
@Eva och Anonym-m: Jag såg idag en dokumentär film - "Frihet bakom galler", som handlar om afganska kvinnor i fängelse och hur detta fängelse, lite paradoxalt kan tyckas för en utomstående, blir en fristad då de slipper sina misshandlande män och burkor bakom fängelsemurarna. Särskilt en kvinnas öde var drabbande: Hon blev bortgift som 10-åring (har själv en som fyller tio snart och bara tanken får det att vändas i magen) och efter att ha blivit misshandlad och dödshotad av man rymde hon och fick för det 10 års fängelse (såklart, hon hade ju inte bett om tillstånd att rymma hemifrån). Hon har ett spädbarn i fängelset och skapar ständigt en massa bråk med medfångarna eftersom hon tycker att de stjäl från henne etc. Pengar är en central del eftersom hon inte lyckas amma och behöver pengar till mjölkersättning. Gissningsvis var hon nu i 15-årsåldern. Försök att transponera detta scenario till Sverige. En flicka som behövt ligga med en gissningsvis vuxen man från det att hon är 10 år, kontinuerligt blivit misshandlad och när hon försökt fly satts i fängelse. Jag kan inte i min fantasi försöka föreställa mig storleken på den offerkofta det svenska samhället hade försökt sticka åt henne, hon hade ju fått bidrag 4 life och därtill suttit i Skavlan var och varannan fredag. Själv hade jag nog lagt mig ner och självdött i ett hörn där i fängelset. Vad gör hon? Hon kverulerar förvisso, men det finns ett jävlar anamma, hon snackar, hon skrattar, hon trotsar och hon verkar ha väldigt roligt med sitt barn. "Om tio år blir vi fria tillsammans!". Vart vill jag komma? Att allt är relativt. Hon har måttstockat sig mot sin verklighet där det är förhållandevis normalt att bli bortgift som barn och därefter kanske inte behandlad helt ok. Hon "gillar läget", därför att ingen har lärt henne att det skulle finnas en alternativ livsstil, överlevnadsinstinkten tar vid och hon kör på. Vi anpassar vårt beteenden och i viss mån våra känslor till vad som är normen och vad man förväntar sig. Så ja, jag tror att du kan ha en poäng Eva att vi ibland söker vår tillflykt till diagnoser för att hävda norm i ett samhälle som närmar sig toppen av Maslows behovspyramid för den stora massan. Med det sagt tycker jag ändå att det är en bra utveckling att man inte skyfflar psykisk ohälsa under mattan och skyller på "klena nerver" och annat som man gjorde förr i ti'n.
RaderaNej tvärtom tror jag det blir värre :) Nu ska vi ju inte sluta jobba helt, men.. alltså jag tror inga relationer mår bra av att vara sysslolösa. Jag och min partner har en galet bra relation, vi bråkar aldrig (hänt kanske 2 ggr på 10-11 år) vi är lika, tycker om likadan mat, liknande upplevelser, men bara på semestern att hänga sysslolösa dag ut och dag in brukar bli galet tråkigt.. vi tycker båda det alltså. Jag tror på att skiljas och mötas i en relation, att man har nåt att berätta för varann, att man har egna intressen. Sitta ihop som två siamesiska tvillingar inte bra avsett hur bra man har det ihop.
SvaraRaderaMöjligtvis undantag om man har barn och kokongar in sig ett tag för att ta hand om barnen. Det kanske kan fungera, men då driver man ju ett projekt ihop. Ungefär som ett jobb tänker jag.
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
SvaraRaderaJag och min fru är trots vi har känt varandra i över tjugo år fortfarande nykära, dock hjälper det att vi har likartade intressen, likartad lön, inte har barn (märkt genom åren att många vi känner är bara tillsammans pga barnen) och det viktigaste, vi har ett par dagar varje vecka (pga jobb) m vi inte träffar varandra alls (min fru ser på sovande mig dock när hon kommer hem mitt i natten)
SvaraRaderaFunkar utmärkt dock misstänker jag när vi förtidspensionerar oss om några år så kommer vi ändå inte tröttna på varandra
@MrsD och Putte: Jag hörde av en vän som har extensiv erfarenhet av äktenskapsrådegivning att det är viktigt att ha ett projekt ihop. För många blir nog familjebildning, husrenovering etc. ett projekt som räcker och blir över och det är när barnen flyttar hemifrån som man ofta stannar upp och ser sin partner för första gången på länge, därav en del separationer i det skedet (även om jag hört att den statitiken är något överdriven). Men vet ni vad som är ett kick ass projekt som fortsätter att ge även efter att barnen flyttar hemifrån? FIRE! Det är i mångt och mycket det perfekta relationsprojektet i det att det handlar om att bygga något tillsammans, att lösa problem, att drömma, självförverkligande, hardship, DIY, identifikation som en enhet i relationen etc.
RaderaJa det tror jag med, FIRE är kanon som sammansvetsande kitt. Är så sjukt glad jag hittade det.
RaderaTror däremot en lagom mix av jobb/egna intressen/liv tillsammans är perfekt. Typ jobb 2 dagar veckan, egna intressen 2 dagar veckan, intressen tillsammans 3 dagar veckan. Då har man fortfarande nåt nytt att berätta för varann, man kan utvecklas själv. Sen ska man försöka göra saker ihop speciellt i långvariga relationer. Stort ni vart ihop 20 år, det är jättecool, men tror framförallt när man vart ihop länge saker att göra är än viktigare. Typ projekt, vi bestiger ett berg, målar om huset, tar ungarna på cykelsemester eller dagsturer, allt där man matas med ny information som svetsar samman och ger nya samtalsämnen är bra. Vi tycker det är kul källsortera och handla ihop ibland. Då får vi enkel tid att småsnacka om allt som hänt. Träna ihop är bra med. Kanske hela familjen :) Svetsar säkert samman. Behöver inte vara dyra projekt alltså, men projekt med nya upplevelser, gärna en liten ansträngning och sen en belöning som god hemlagad mat.
SvaraRaderaJag tänker att det man fokuserar på växer. Sen är jag inte i en parrelation där vi båda har tänkt leva ihop på avkastningar i framtiden. Jag skulle inte få mer tid med min sambo om jag skulle bli ekonomiskt fri. Jag tillbringar den tid jag vill tillbringa med min sambo redan nu och jag skulle inte ändra på det om jag inte behövde lönearbeta.Jag jobbar mycket hemifrån och han studerar och är därför hemma mycket. Han har sina mål i livet och jag har mina. Däremot så tror jag definitivt att jag har en rosa bild av hur livet skulle vara om jag inte behövde lönearbeta. Jag har haft perioder av att inte ha lönearbetat. Jag har trivts då. Jag har inte känt mig uttråkad alls. Säkert är det så att jag romantiserar den tiden och minns tillbaka på den som alldeles alldeles underbar.
SvaraRadera"Säkert är det så att jag romantiserar den tiden och minns tillbaka på den som alldeles alldeles underbar." Kanske. Eller kanske inte. Jag kan i alla fall inte rosaskimra någonting ur mitt yrkesliv minus ett par incidenter som har med kickoff i skärdgårdslandskap att göra.
RaderaJag lyssnade på ett av Mad Fientists avsnitt och då hade han gäst som refererade till FI som "Another shiny object", dvs ännu en distraktion. Om än en vettigare sådan kanske man kan argumentera för.
SvaraRaderaMen om vi ska spinna vidare på just ordet distraktion så tror jag att det ligger mycket i det. Det blir ännu en "om jag bara hade detta så...vore jag lycklig...hade ungarna inte bråkat så...etc etc". Att ha den långsiktiga planen gör att du får fokus och känner att du har en syfte och tanke med det du gör i vardagen tror jag. MEN att stirra sig blind på att du kommer må bra när du väl är där är ju ännu en pipe dream som man ska akta sig för. Om du är missnöjd med någon aspekt i livet, eller arbetslivet, försök adressera det head on och var stark i din övertygelse. Leta inte bara efter en flyktväg (vilket jag tror att FI bottnar i för en del personer). Lite så.
Gav mig en trevlig tankeställare ändå eftersom jag i stunder tyvärr kan dras åt flykttankarna när jag är missnöjd med något. Försöker istället bli konkret och lösa de små sakerna här och nu...samtidigt som jag skapar mig utrymmet som FI skapar :)
https://10arsplanen.blogspot.com/
Men du, du är inne på något 10årsplanen. Jag talar ofta med Markandsförar-L om detta, hur tid är den nya ultimata lyxen och att "FI" nog kommer att bli nästa "villa vid Como". Och även om jag nog tror att det för en del blir en strävan på samma sätt som att göra karriär, vägrar jag att acceptera att ett liv med ekonomisk buffert nog att ta sig för det man känner för (ink ge en hemsk arbetsgivare fingret) är en dålig sak. Jag tror verkligen att det är en liten välbefinnande-fix och kreativitetsbooster. För egen del strävar jag ju efter flex-FI som kräver lite insatser för att bära sig vilket jag tror är en förutsättning för att jag ska känna mig nöjd med tillvaron. Att vara helt och hållet ekonomiskt fri med råge för all framtid passar nog inte mitt psyke.
RaderaOch snart ett år in i FI kan jag ändå vittna om att mitt liv har pickat upp några pinnhål på kvalitetsskalan. Inte för att jag går runt och känner mig "lycklig" hela tiden, utan mer för att några riktigt otrevliga faktorer lämnat mitt liv vilket resulterat i märkbart mindre ångest. Det har givit fysiska effekter. Kommer kanske att skriva om detta framöver, när det gått ett år. FI/flex-FI är nog inte för alla, men det verkar vaara för mig.
Jag kan bara hålla med om vikten av att ha ekonomiska muskler. Speciellt när man blivit dåligt behandlad av chefer på det företag man arbetar. Kombinationen av hög procent sparande samt "min pension" gjorde att jag i början av 2017 insåg att jag inte behövde "dansa" när min chef samt firmans ledning gjorde livet svårt för mej. Tidigare hade jag kämpat ännu mer varje gång de satte en pinne i hjulet för mej, vilket i slutändan gav mej både fysiska och psykiska problem. Nu lutar jag mej bara tillbaka och gör endast det som chefen har bestämt hur tokigt det än är./frivilligpensionär
RaderaHelt klart är att ett fritt liv inte kommer att bli problemfritt. Min förhoppning är ändå att det ska bli andra problem och att det ska bli MINA problem. Nu förbrukar jag all min energi (och mer därtill) på att lösa andras problem av mer eller mindre intressant slag.
SvaraRaderaNär det gäller relationen är jag inte speciellt orolig. Vi är särbos idag och kommer så förbli. Alltså sidsteppar vi 24/7-problematiken.
Det jag möjligen oroar mig är att jag blir förslöad. Också möjligen sjukligt snål.
"Det jag möjligen oroar mig är att jag blir förslöad. Också möjligen sjukligt snål." Haha...det är du värt Frihetsgrader, efter år av att prestera. Och snålhet är ju en kostnadseffektiv hobby. Håller helt med dig om detta med egna problem. Jag har verkligen ledsnat på att lägga så bisarrt mycket mental kraft på att lösa arbetsgivarens problem, ibland på bekostnad av min nattsömn och jag gillar att sova. När man väl slutar jobba inser man också hur vansinnigt mycket pengar man tjänar på att rikta en del av den tidigare jobbfokuset på ens egna vardagsrutiner. Jag skänker en tacksamhetens tanke till alla workshops i "outsourcing vs. insourcing" och "alternativkostnader" som nu står redo att implementeras i mitt liv. Jag ser numera Familjen som mitt företag och detsamma gäller ju om du är Egen Firma som du blir (med ett systerbolag hos särbon).
RaderaHelt utanför ämnet, men har du sett den franska dramakomedin söndagseftermiddagar kl 17 på tvåan, tycker att den är kul att se på. Efter det kommer en fransk kortfilm.
SvaraRadera" Efter det kommer en fransk kortfilm." hihi låter som en höjdare. Enligt min erfarenhet är fransmännen överlägsna på drama men sämst i klassen på komedi (med ett eller två undantag och det enda jag kommer på är Agnès Jaouis "Le goût des autres") men jag får ge det en chans när det nu kommer från dig. Såg en helt värd-e-lös fransk komedi i fredags (familjen Bélier) som påminde om den här typen av "komedier" som sänds på 6:an målgrupp tweenies med amerikanska ungdomar som dubbats till svenska med hysteriska skrattkörer.
RaderaMin nivå vad det gäller fransk film är inte särskild hög eller kunnig.Kanske är det banalt men jag gillar det.
RaderaOm jag nu skulle eftersträva FIRE och nå dit, vilket inte kommer hända eftersom jag inte vill, så nog finns det nya problem alltid. Som idag. Jag inser att den här klimakteriekroppen jag fått senaste året (2 bh-storlekar större utan viktuppgång - vaffaaaaan liksom!!) innebär megaproblemet KÖPA FRUGAL BIKINI. Detta kommer sysselsätta mig minst 2 månader. Ev kommer jag bada naken. Så, problem finns alltid - inre minst de naturens gång hittar på. Om någon har frugala kvalitetsbikinitips för 75E (ev F) vänligen tipsa.
SvaraRaderaKika på Gustaf Mellbin Gamla stan, NK, Evas Underkläder (online), Agent Provocateur (Online). Vet de har ok bh:ar iaf med större storlekar, men osäker på bikinis..
RaderaSen kanske inte så billiga då tyvärr.
Vill tipsa om en dokumentär på Netflix som kommer om någon vecka. Det handlar om Brené Brown. Hon har ett speciellt budskap vilket hänger ihop till viss del med detta inläggs innehåll och några kommentarer. Lyssnade på henne när hon talade i Stockholm för några år sedan, helt gratis i en kyrka. Så värd att lyssna till! Hon har skrivit några böcker också. /Eva
SvaraRaderahttps://www.netflix.com/se-en/title/81010166
RaderaDet var redan nu på fredag den 19 april.
/Eva
Ska kolla in. Min man var mycket fascinerad av ditt resonemang ovan (från igår). Vi har fört intellektuella samtal i frågan ikväll. Tack Eva!
Radera