Frugal klädmanöver?

Ni som följer mig på Instagram vet att jag befinner mig mitt i omställningen vinter/vår i garderoben nu och om du tråkas ut av bilder på säckar med prudentligt vikta kläder på väg ner i källaren är mitt tips att ni avföljer mig för you ain't seen nothing yet. I veckan som kommer flyttar jag mitt fokus från ytterkläder och skor till vanliga kläder och jag kommer med en dåres frenesi att delge er alla detaljer.

Jag misstänker att jag drabbats av någon mild form av psykos där jag ägnar oproportionelig nit till att förlänga kläder och skors livslängd genom att anlita extern hjälp. De bruna stövlarna är ju en följetong på Insta där de åker in och ut hos skomakaren likt en överklasskvinna på Narvakliniken. Min gissning är att det inte längre handlar om frugalism utan om envishet, eftersom jag säkert lägger lika mycket i underhåll på stövlarna under två år som det kostar att köpa ett par nya som jag inte behöver underhålla de första tre-fyra åren.

Ytterligare ett exempel är den veckade marinblå kjolen som jag postade på Insta i samband med att jag köpte Busneltröjan på loppis i höstas.

Den är av det okända märket "JanJaq Original" i någon form av ull/syntet-mix och jag bara älskar den. Tillsammans med en HeatTech-top i samma färg, ett statementhalsband och pumps passar den perfekt till mingel. Med en cashmeretröja, tjocka strumbyxor och stövlar är den behaglig och varm för vinterns promenader och med en vit skjorta och en löst knuten slips skapade jag outfiten "förfest på Lundsberg" som fick mig på mycket gott humör.

Jag och den veckade kjolen har med andra ord kommit att gilla varandra under vintern och det faktum att den bara kostade 30 kronor gjorde mig extra välvilligt inställd till den. Därför var det med sorg i hjärtat jag konstaterade att den framåt vårkanten började öppna sig själv i blixtlåset och blottade vinterblek hud inför kreti och pleti och jag var tvungen att ta ett beslut: Lära mig byta blixtlås, kassera eller lämna till proffs. Till saken hör att jag aldrig bytt blixtlås så resultatet hade inte kunnat garanteras. Att kassera kändes heller inte rätt. Så jag lämnade in den till proffs. På samma sätt som jag bildat ett på gränsen till osunt kund/leverantörs-förhållande till skomakaren Isak på Erik Dahlbergsgatan 24* har jag sedan något år börjat hovra kring en kemtvätt på Styrmansgatan 52 och de begåvade ynglingarna Emanuel och Dani. En USP där är att de är den enda miljövänliga kemtvätten innanför tullarna men den absolut mest avgörande anledningen till att jag går dit är att de är så vansinnigt bra på att laga saker, exempelvis små hål i cashemeretröjor. De är inte knussliga heller - en gång kom jag tillbaka för att jag själv hade missat ett hål och bad dem att laga även det och då gjorde de det gratis. Över huvud taget är prisnivån bra mycket lägre än i kvarteret i övrigt. Any Heuw, för att nu knyta ihop den här rafflande historien så hämtade jag förra veckan ut denna kjolpärla: Kemad, pressad och med sprillans nytt blixtlås i perfekt montage, till en kostnad av 280 kronor.

Tillfredsställelsen jag känner när jag jamsar runt i dessa ärenden är helt enkelt total. Jag upplever att jag bidrar till ekonomin i det att jag ger jobb till folk som Isak, Emanuel och Dani. Jag sparar naturresurser. Och jag får bära kvalitetsplagg som åldras med värdighet snarare än fast fashion. Och nu blir jag rejält flummig, men jag känner att jag liksom börjar få en relation med de här plaggen och stövlarna. De är som delar av mig och jag kommer på riktigt sörja den dagen de slitits ut bortom räddning.

Vad anser du, är det knasigt att lägga 280 kronor på att restaurera ett plagg som kostat 30 kronor i inköp? Har du själv något liggande hemma som du är förtjust i men som du inte använder av skräddartekniska skäl? Om ja, besök en kemtvätt nära dig eller gå in på Repamera.se.

Mvh/
FruEfficientBadass

* Så till den grad att jag ibland hänger där utan skorelaterat ärende, det är sådant som händer när man förlorar sin tjänstemannaidentitet man ballar ur.