Det dåliga med FI Del 1 - Det är artvidrigt att att inte vara del av ekonomin

Inte bara vågar FIREs drömma, vi vågar se sanningen i vitögat å. Det var länge sedan jag trodde att ett liv i frihet skulle vara ett långt party med blommor i hår och Oskar Lindberg skrev bra om det i ett inlägg på FFF-bloggen (som jag inte lyckas hitta tipsa gärna, det heter något i stil med "Första året i frihet"): "Det kommer tunga dagar även för den som nått FI". Därför blev jag så glad när jag såg att Paula Pant intervjuat Tanya Hester från Our Next Life (en av de mer välformulerade amerikanska FIRE-bloggarna) i ett samtal som inte enbart handlade om förträffligheten med FI utan också om de mörkare sidorna.


De sidor vi kanske inte pratar så mycket om, ett skäl varandes socialt stigma (om man väl nått sitt mål ska man vara glad och hålla tyst) men också för att merparten inom FIRE-rörelsen fortfarande är på väg mot FI och således inte kan vittna om eventuella nackdelar när friheten är ett faktum.* Eftersom de punkter Paula och Tanya diskuterade under podden var så skilda i sítt slag så jag har valt att dela upp dem i tre delar. Idag:
Vi har lärt oss att vårt värde är detsamma som vad vi bidrar till i samhällsekonomin
"We are tought that our value as human beings is the worth of what we do economically. [...] I hope this goes without saying that this is a false idea. We all have intrinsic worth that is absent of our economic contributions. And we all make contributions to society that are not necessarily economic. Unfortunately though, this notion is still something that many of us have deeply internalised. What that means is that when we are no longer working, either by choice or due to disability, that can cause a bit of a personal crisis in terms of how we regard our self worth. So this notion that you are what you contribute to the economy, this is an idea that we need to unpack and process as we face retirement or the prospect of a mini retirement or a sabbathical or any carreer transition."

Detta var faktiskt en av mina funderingar när jag väl slutade vara med titel. Vad skulle jag nu säga till folk jag träffar för första gången? Jag hade ju i många år kämpat för att klättra karriärmässigt och i vissa fall hade jag till och med accepterat en tjänst med betydligt mer jobb (men inte med betydligt mer lön) bara för att titeln innehöll ordet "chef". Om jag inte var min titel eller min befattningsbeskrivning, vem var jag då?

Just i mitt fall visade sig detta vara en icke-fråga. Fördelen med att vara fri är att man slipper umågs med människor som bryr sig så mycket om vad man har för titel, det var ju i ärlighetens namn mest på jobbrelaterade mingel sådant hade betydelse. En granne, troligtvis uppvuxen under finska vinterkriget, frågade vad jag sysslade med nuförtiden eftersom hon genom idogt bakom-gardin-gluttande sett att jag är hemma mer än tidigare, och då sa jag att jag fått kicken. "Jahaaa....du är alltså hemmafru!" Så var den saken ur världen. Och mina nya bekantskaper, det är ju ni och ni är ju inte så knussliga med titlar.

"When people ask you what you do, you can no longer decisively state a job title for which someone gives you a W-2 (typ A-skattsedel)".

Om du redan hoppat av ekorrhjulet, kände du dig inledningsvis vilse i pannkakan? Eller om du fortfarande är på väg mot FI - är du rädd för att du ska känna dig värdelös när du inte längre har någon lång engelskklingande titel att hålla i när det blåser?

Mvh/
FruEfficientBadass

P.s. Tanya har precis givit ut en bok som heter "Work Optional - Retire Early the Non-Penny -Pinching Way".

* Jag kan även rekommendera Mad FIentists bloggpost "First Year of Freedom".

49 kommentarer:

  1. Nja titel i sig är inte så viktigt. Men för mig är jag ju leg psykolog även om jag inte jobbar någonstans. Jag har ju också ett eget företag även om jag vissa år bara haft ett uppdrag i den firman. Det jag upplevde som kunde vara lite jobbigt någon gång under de två åren jag var ledig var just när någon frågade vart jag jobbade och jag svarade ingenstans, och att det skulle framgå att det var av eget val och inte att jag inte kunde få ett jobb

    SvaraRadera
    Svar
    1. "Det jag upplevde som kunde vara lite jobbigt någon gång under de två åren jag var ledig var just när någon frågade vart jag jobbade och jag svarade ingenstans," Nej just det ja, det blir lite löjligt också om man ska trassla in sig i för långa förklaringar. Om du inte hade haft problem med att äntra gråzonen vit lögn hade du kunnat säga något i stil med "jag tar lite frilansuppdrag" så tror jag den du talar med hade kunnat klassificera dig tillfredsställande.

      Radera
  2. Om en identifierar sig med sitt yrke gäller det jobba väck detta före FIRE, tex att börja hobbyodla och kan sedermera kalla sig bonde därefter. Eller att träna inför några olika marathon och kalla sig amatörlöpare på heltid därefter. Eller varför inte skriva en E-bok om solceller och kalla sig författare efter det. Ja lösningarna är många.

    I de ”finare” kretsarna kommer jag nog säga att jag sysslar med förvaltning av eget kapital. När ska lyfta fram 100% sanningen säger jag nog mångsysslare eller ekonomiskt fri, inget att skämmas över. När någon frågar vad jag då gör på dagarna ref jag till Fru EB episka kommentar

    ”Vad gör du själv på en lördag?”

    SvaraRadera
    Svar
    1. Sant, sant. Sen tror jag [positivt biased som jag är av vår sekt] inte att den bebos av så vansinnigt pretentiösa typer, då hade FI inte varit ett alternativ. Men absolut ska man försöka fasa ut sitt heltidsalias i god tid innan, annars blir det nog stökigt uppe i hövve.

      Radera
  3. Tack för att du bjuder på lite konstruktiva alternativa vyer, det behövs alltid! Nej jag är inte rädd för vilken titel jag ska använda när jag känner mig fri. Inte för att jag vet idag, kanske är det så enkelt som just fri eller så blir jag mångsysslare, egen, ...
    På min resa har jag nedgraderat min titel i två steg och mår bra av det. Jag har dock aldrig varit speciellt petig med så jag känner mig ganska vältränad på den fronten. Det var länge som jag utgav mig för att vara datamupp snarare än någon fancy Msc Computer Science...
    Ha en underbar vår i friheten! Släpp fångarna loss!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Lättnaden i att släppa ut skärpet ett par hål. "Det var länge som jag utgav mig för att vara datamupp snarare än någon fancy Msc Computer Science..." Härligt! Lite provocerande för en del? De som krampaktigt håller fast vid sina 70 tecken långa, komplicerade titlar och så kommer du med en datamupp bara sådär? Jag reagerade rätt sent på den där anglifieringen av titlar, plötsligt en dag vaknade jag upp och såg att 90% av alla mina kontakter på LinkedIn hade engelska titlar, trots att endast en bråkdel arbetade i utländska företag och/eller med engelska som företagsspråk. Jag undrar fortfarande hur folk instinktivt vet vilka jobb de kan söka, givet att det inte är en enhetlig titelkodex. En tjänst kan ju mumbojumbo-stöpas i ett tiotal olika ordskrudar beroende på graden av tigh-ass-ness på ett företag.

      Radera
  4. "Vi söka beröm i samma mån som vi icke känna oss fullt säkra på att ha lyckats; det är på grund av vårt behov att förvissa oss om vårt eget värde och värdet av vad vi gjort, som vi söka lov och lova äran. Men den som är säker, absolut säker att ha bragt ett levande verk till världen, sörjer ej mer för lov, känner sig bortom äran, ty det finns ingen glädje över den att känna sig själv som skapare." (Henri Bergson)

    Fru EB, du kan ju franska, antar att detta låter ännu vackrare i original. Ur boken Filosofien och livet. Har så många pärlor sparade i mina citatböcker.

    Det sägs att inget styr ens öde så mycket som de uppfattningar man har om sig själv. Tror att det ligger mycket sanning i det. Det tycks, åtminstone i förstone, inte stämma i lika hög grad när det kommer till skillnader mellan ens egen uppfattning och omgivningens när man själv ser saken mer positivt eller till och med på motsatt sätt. Andras skam över något man gör (eller inte gör) kan vara starkare, särskilt på gruppnivå, än min styrka på samma område. Även om jag bibehåller styrkan kommer skam att styra deras tal och handlingar och kan utgöra hinder på min väg. Då syftar jag inte enbart på lättare psykologiskt motstånd, utan även på allvarligare missbedömningar i kontakt med olika samhällsinstitutioner och tillfälliga arbetsgivare som kan få kännbara konsekvenser. Kanske ännu mer om man dessutom har barn med alla förväntningar på föräldraskapet som blandas in i skamnystanet.

    Förmodligen är hindren dock till viss del nödvändiga för att styrkan ska växa. En muskel behöver motstånd för att bli starkare. Att försöka undvika motstånd och uttrycka missnöje när det går en emot kan kanske skjuta upp de nödvändiga träningspassen. Risken finns att ens tro och tillit förtvinar.

    /Eva

    SvaraRadera
    Svar
    1. Du skriver så filosofiskt Eva, minns att jag fuskade mig till min femma. "Andras skam över något man gör (eller inte gör) kan vara starkare, särskilt på gruppnivå, än min styrka på samma område. Även om jag bibehåller styrkan kommer skam att styra deras tal och handlingar och kan utgöra hinder på min väg. " Du får gärna konkretisera för jag förstår inte riktigt.

      Radera
    2. Andras skam över t ex en situation som arbetslös, sjukskriven eller deprimerad kan vara så pass stark och kan påverka en så att man drar sig för att nämna att man hamnat där. Detta fastän man kanske inte alls skäms över det och inte tycker det är känsligt att berätta. Men att hitta på något, t ex att man tar uppdrag, håller på att starta eget, studerar, planerar en långresa, pysslar med specialintressen, underlättar kontakten. Man kanske inte orkar ta konsekvenserna av andras skam över ens situation.

      På gruppnivå menade jag inte mer än vad vissa grupper eller hela samhället som helhet anser vara skamliga eller känsliga situationer. Även om man själv inte skäms kan även skambristen leda en in i utanförskap, då ett samhälle där flertalet inte accepterat sin egen bristfällighet och svaghet som en naturlig del av det mänskliga, kommer att avsky (och vara rädda för?) dem som signalerar detta i deras ögon. Talar alltså om rädsla för svaghet. När politiker tidigare talat mycket om utanförskapet har jag ofta tänkt på att det är ett skamfyllt samhälle som ställer folk utanför. Utanförskap behöver inte vara enbart självförvållat, utan skapas i mycket av andras skam, fördomar och rädslor.

      /Eva

      Radera
    3. "När politiker tidigare talat mycket om utanförskapet har jag ofta tänkt på att det är ett skamfyllt samhälle som ställer folk utanför." Men så sant, har aldrig tänkt på det så förut! Vilken ögonöppnare! "Alla ska med" handlar ju i mångt och mycket om att alla ska med i normativt godtagbar sysselsättning. D.v.s. inte ingå i de kategorier du nämner ovan. Kanske inte så konstigt i ett samhälle som vuxit fram ur den lutherska myllan.

      Radera
  5. God morgon!

    Vi kommer jobba halvtid eller så förhoppningsvis, därför blir det väl som vanligt kanske. Annars, ja, det känns skumt att inte ha nåt jobb alls. Skulle nog inte kännas bra för mig. Är så förvirrad själ ändå och behöver nåt att bita i även om det är mindre tid. Annars blir jag nog helt förvirrad och troligtvis deprimerad.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vi har också 4-6 år kvar till 5 mkr också och de kommer ge oss utdelning 17-19.000 månaden ungefär vilket är för oss för lite att leva på för ett "kul liv". Har vi kvar inneboende blir det 23-25.000 och då låter det bättre förstås, men ändå inte tillfredsställande för att helt sluta jobba. Tror det kommer passa oss bra att därför jobba mindre, helt enkelt skala ned en dag i taget, eller halvtid, så kan vi leva på jobbandet, sen fortsätta återinvestera. När vi sen helt slutar kommer vi ändå vara rätt gamla så då kanske vi inte blir så ifrågasatta. Fördelen, som det känns nu med en buffert, är att vi har tid att ta hand om oss mer, vara sjuka, ha till sjukvård, träna, äta bra mat, gå på massage, massa sånt mys. Tror nämligen inte som alla andra att det blir bättre med åren och man blir piggare och friskare, utan det kommer bli sämre. Därför behöver man mer "friskvårdsbidrag", tid att vara trött gammal tant som tar siesta, sover till 11.00, sen tränar lite, lagar sin vegomat och kanske på eftermiddagen tar en billig elevbehandling-massage....
      Vet ju också idag hur mycket tid det tar att vara sjuk! Eftersom jag redan är sjuk, och det är ett litet heltidsjobb i sig att få adekvat vård. Så där måste man avsätta tid. Det planerar jag även för min partner som är lite yngre, men förhoppningsvis insett vi inte är odödliga..

      Radera
    2. "När vi sen helt slutar kommer vi ändå vara rätt gamla så då kanske vi inte blir så ifrågasatta." Sant, med ökad ålder verkar folk bry sig mindre. Jag hoppas verkligen att du får möjlighet att bli bättre snart FruD, låter inget kul alls att ägna en deltid åt att jaga vård. "Den som frisk är, tusen önskningar har. Den som är sjuk har blott en."

      Radera
    3. Tack :) Tycker samtidigt det är rätt skönt att ha ett jobb och skylla på. Som nu, ringde en vän/kund som ville bjuda in på födelsedagsmiddag med massa annat folk. Sån där grej jag bör gå på för att odla bra kundrelationer, fast jag tycker det är 1. trist.2.äter inte maten får ont magen 3. jobbigt vara bakis 4. jobbigt leta presenter och göra sig iordning 5. vi firar inte själva, varför ska vi då fira alla andra som har födelsedagsångest, men nu kunde jag med gott samvete säga jag jobbar ofta helger (vilket minimerar lyckade chanser jag kan) och har mycket om mig t o m kanske mitten maj (ska dra ut en svår visdomstand med, inte läge gå på fest då kanske). Sånt där lär öka ju mindre man jobbar och att vara helt arbetslös vet jag av erfarenhet är livsfarligt för sociala sidan. Plötsligt ägnar man all tid till att hjälpa alla andra gratis och vara social till höger och vänster. Då kan man lika gärna jobba. Ändå tjäna nåt på det istället för fetare mage eftersom alla ska äta jämnt.

      Radera
    4. Samma med min partner då, kunde säga det finns en ledig helg månaden :) Inte ovanligt den fylls upp med nån billig hobbyresa..

      Radera
  6. Har jobbat och varit anställd som kock, fritidsledare, tryckeribiträde, sjukvårdsbiträde, barnskötare, föreståndare,vårdare LSS, husmor,boendestödjare,chef,telefonist,kriminalvårdare. Vet inte vad jag ska svara när någon frågar vad jag gör eller har gjort, det är så jobbigt att förklara för dagens målinriktade människor eller gårdagens folk som stannade i femtio år på samma arbetsplats.
    Har väl aldrig haft någon titel att tala om och har inte mycket att förlora. Däremot ju mer du har utbildat dig och har klättrat, desto mer skydd har du i alla sammanhang.Ju längre ner på stegen desto mer utsatt, mindre möjligheter att stå upp för sig själv, att bli trodd, lyssnad på och respekterad, även om du har rätt. Tycker också att det verkar som att komma dragandes med sin långa utbildning är tillräckligt idag sen om du har en titel eller ett arbete inom ditt område, kvittar.
    Ha, ha, kanske är det bara där jag har varit som det har funnits sega och avdankade gamla akademiker som inte arbetar inom sitt gebit men som gärna kommer dragandes med sin utbildning.Troligt att det är mer strid på kniven i andra sammanhang.
    Men, men ska Reinfeldt få sin vilja igenom, blir det jobb till dödagarna,men eftersom min verklighet krockar med hans rejält, så får han fingret! Jag är fri./Elsa

    SvaraRadera
    Svar
    1. "Ha, ha, kanske är det bara där jag har varit som det har funnits sega och avdankade gamla akademiker som inte arbetar inom sitt gebit men som gärna kommer dragandes med sin utbildning" Nej Elsa, det är inte bara där, rest assured. Personligen tycker jag att du ska titulera dig "Telefonist", det ger så underbart retroromantiska associationer. Ja vad är det med Reinfeldt och denna hans nya quest? Följer ju inte karln i media men vem får han pröjs av?

      Radera
    2. Reinfeldt har nog tyvärr helt rätt i sina slutsatser. Tycker bloggen Kort sikt reder ut det bra i sista delen av denna post:

      https://kortsikt.com/2019/04/11/bits-and-pieces-22/

      Den som vill sluta jobba vid 65 får nog anamma samma tankesätt som vi inom FIRE-kretsarna. Inget konstigt i det tycker jag.

      Radera
    3. Så lustigt, precis för en timme sedan mötte jag Reinfeldt på stan, han gick och knuffade en barnvagn riktning Djurgårdsbron. Har han blivit pappa på gamla dar eller är det barnbarn? Han såg rätt fräsch ut måste jag säga. Han kommer nog hålla till åtminstone 70.

      Radera
    4. Det var väl lilla Alessia i vagnen, hans och Robertas dotter! Första gången jag såg den nytillträdda snygga sekreteraren på TV tänkte jag att Fredrik skulle bli kär i henne. Och det blev han...

      /Eva

      Radera
    5. Aaah...Du har ju känningar in på regeringsnivå också Eva kan du inte delge oss lite saftigt skvaller?

      Radera
    6. Är han på riktigt verkligen? Tror karl´n är på låtsas, skrämmande lik Alfons Åberg i något större version. En fantasifigur i en fantasivärld. Den mannen kom med förslaget att mammorna värstingområden skulle patrullera på gatorna och skrämma bort kriminella, bättre än poliser ansåg han. På Anderssonkans Kalles tid kanske, men det var länge sedan.

      Radera
  7. Det här låter lite överdrivet, inte ditt inlägg alltså utan gnället på fire.

    Dom som väl når FIRE är försvinnanden små i megamaskinen världsekonomin? För det andra är det få som vid uppnått mål flyttar ut i skogen o lever på bär. Tredje så konsumerar en fire fortfarande, mat exempelvis?Resor? Troligen bättre hälsa pga avsaknad av jobb vilket borde tära mindre på allmäna resurser såsom sjukvård.
    Som femte anledning kräver detta uthållighet i ca 10-20 år, om du inte redan från början har en massa pengar.

    Kan fortsätta länge, men idag producerar varenda arbetare och tjänsteman (pga tekniska utvecklingen) mer än någonsin. Att propagera för att alla måste arbeta heltid och gärna alltid känns som något kyrkan höll på med under 1800-talet.

    Jag gillar cheesy citat från klassiskt bra filmer, och tänker gärna i termer av quotes:
    “These walls are funny. First you hate ’em. Then you get used to ’em. Enough time passes, you get so you depend on them. That’s institutionalized.” — Red

    För att svara på din fråga så är jag på väg, men verkligen inte rädd. Har alltid haft drömmen att klara mig själv helt och hållet, men aldrig vågat tidigare. Så är väl mer ånger av att inte börja tidigare som finns, men den känslan är värdelös så lägger inget fokus där. Egentligen ville jag aldrig börja jobba som alla andra efter skolan, hade fruktansvärd ångest av det. 20 år sedan nu..såklart inte synd om mig men vi kan alla fundera på vad vi gör med vår tid.

    FruEb, är du ekonomiskt fri alltså? Eller har du redan skrivit om det?

    Hälsningar
    Andreas

    SvaraRadera
    Svar
    1. Underbart citat. Ja, institutionalisering är verkligen inte att leka med. Och njae, får jag väl svara på FIRE-frågan. Jag tänker aldrig mer sätta mig på ett 9-5-jobb, den saken är säker. Jag har så att jag klarar mig med lite smågig för resten av mitt liv, men jag kan inte helt lägga mig på söffa. "Flex-FI".

      Radera
    2. Flex-FI låter som att det ändå är där vi hamnar till slut, om vi gör något annat än att pilla oss i navlarna. Lika bra att börja med det direkt! Så tänker jag iaf, antingen Flex-Fi eller helt FI, vilket som kommer först.

      Flexfiade du direkt all in eller körde du 9-5 +flexfi samtidigt? Har hört en del varningar om att avhoppet från 9-5 blir för stor omställning och press (ifall du inte sitter på en hög cash). Eller är det bara ursäktitis och klagopants?


      Radera
    3. Jag körde 9-5 ända in i kicken. Sen blir det inte riktigt cold turkey när man har tre barn hemma, livet har rätt klara strukturer och jag har haft fullt upp även efter. Jag kommer ju till hösten att börja plugga också så då är man ju tillbaka i en sorts ekorrhjul (minus psykopatchefer och GDPR).

      Radera
  8. För min del gjorde utmattningssyndromet att det blev omöjligt och ohållbart att koppla mitt värde till arbete och arbetslivet. Jag har haft och har fina titlar att slänga mig med men mitt sanna jag är inte dem. I denna 37 åriga kropp bor inte en inköpschef utan en småklurig DIY hacker som brinner för sin familj, sin tid, musik, träning, trädgård, sin omgivning, sina vänner, sina gubblurar och allt annat som gör livet gött. Denna sidan har fått börja komma fram och ta plats igen. Badbollen började tryckas ner runt 20 årsåldern och nu har jag släppt taget och den är på väg upp mot ytan med kraft.

    Inköpschef... pfft! Mångsysslare, kapitalförvaltare, syssloman, fader, make, människa.

    SvaraRadera
  9. Ja när jag väl når FIRE sen, drygt 10-13 år bort, så kommer min "titel" bli Investerare tror jag. För det är ju det man gör hela tiden, övervakar. Skulle även kunna vara "förvaltare" då man kommer lägga 10-20 timmar i veckan iaf på att övervaka och följa sina bolag. Det låter mer begripligt för Svenssons och Consumersuckers.

    //Richard

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jante-jaget i mig kan inte med att kalla mig investerare givet att jag inte gör så mycket mer än att - precis som du säger - tittar på min ISK ibland. Däremot har jag märkt att "frilansande skribent" funkar rätt bra på att täppa till truten på utomsocknes. Jag menar - jag skriver ju bloggen och jag är definitivt inte anställd.

      Radera
  10. Mad fientist har en intressant intervju om en person som natt FIRE men valt att jobba igen. Kloka tankar varda att hora for aspirerande FIRE anhangare. Svart att satta sig in hur livet kommer att bli nar man val natt malet blir det som man tankt, hur hanterar man de psykologiska aspekterna av livet, det normala tillvaron att det helt plotsligt ar semester aret om, ar det latt att komma tillbaka till det man lamnat, dagliga tjanster dar det kravs att man har inkomst av tjanst for abonnemang/lan/dagis osv?

    https://www.madfientist.com/tony-interview/

    Mvh Anonym-m

    SvaraRadera
    Svar
    1. Just det ja, bonden, har hört den också. Det är nästan som en pendelförelse inom FIRE-rörelsen, där de som tidigare flåsat hela vägen in i mål nu också börjar blicka tillbaka och/eller se att det kanske inte var hela lösningen (åtminstone inte för alla). Jag tänker på folk som är lagda åt "om-bara"-hållet: "Om bara jag får skilja mig...", "Om bara jag går ner tre storlekar..." så kommer allt bli gröna skogar. Dessvärre är det ju så att de problem man har redan tidigare ofta kvarstår, trots mirakelkuren/förmögenheten/skilsmässan. Åter till det Bagarn brukar säga: Man får ta tag i sin skit innan man blir FI. Alternativt så hoppar man inte helt eller på en gång utan ser FI/Flex-FI som en skön krockkudde till att ta sig an livet med lite större slack.

      Radera
  11. Det börjar bli vidrigt på jobbet så jag bestämde mig i slutet av förra veckan att säga upp mig och ta ett antal månaders sabbatical. Redan under helgen fick jag sen kallsvettningar "jaha nu är man arbetslös då och inte längre yrke X" så stark är min identifikation... å då hade jag altså inte ens sagt upp mig ännu. En kompis som är knappt 40 o precis har gått i pension säger att han håller på o finner sig själv. Han är dock lite skraj vad kvinnor han dejtar ska tycka så han menar att han vill prova med lite olika förklaringar. Jag tycker annars att om man har ett egen företag kan med lätthet använda detta som förklaring.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Wow grattis, eller vad säger man? Det är en fjäder i hatten att ha såpass mycket integritet att man bestämmer sig för att lämna, jag tror inte att du kommer att ångra det även om det känns lite upp och ner just nu.

      Jag har ju en vän (som jag skrivit om) som nyligen sagt upp sig utan ett jobb att gå till och jag får ju följa hennes berg-och-dalbane-psyke (exakt enligt din mall) i realtid. Just nu har hon emellertid upptäckt att det är rätt gött att rå om sin egen tid, särskilt med tre aktivitetstunga barn hemma, medanhennes man lägger in en extra växel i karriären. Nu råkar det sig så att hon är inne i slutet av en process där föregångaren slutat för att göra en Flex-FI där frugan ska få möjlighet att helt ägna sig åt sin karriär (jag vet detta då han spelar tennis med min man) och det blev lite roligt när hon konstaterade: "Men...ska JAG hoppa in och ta det jobb HAN ledsnat på för att han vill göra exakt det jag gör nu d.v.s. tar det lugnt medan min respektive gör karriär? Jag vill ju också vara hemma?!"

      En sak är säker och det är att FI/Flex-FI är inget man trillar på bara sådär - även om ekonomin tillåter det. Det är en tanke som måste värkas fram under - om inte år så åtminstone ett antal månader. Annars är nog risken stor att man mår dåligt, om man inte haft tid att förbereda sig mentalt vill säga.

      Gällande din kompis så tror jag att han har helt rätt. Att säga att man är egen, konsultar, frilansar etc. är ett utmärkt sätt att gå under radar. Folk bryr sig i regel väldigt lite. Det är bara om någon sticker ut hakan som det tar hus i h-e.

      Radera
  12. Ja det är knepigt i dagens samhälle när man på många sätt identifierar sig med sitt jobb. Titta bara i tv-programmen, där är det väldigt viktigt vilket yrke man har t.ex. i "vem bor här". Som om yrket har något som helst med bostaden att göra, det kan ju vara ens sambo som har stått för allt, även inredningen.

    Den dagen vi tackar för oss kommer jag antagligen att svara "nja, vi tar det lite lugnt" om nån undrar vad jag gör om dagarna. Inte konstigare än så. Sen får de gärna sitta och spekulera bakom sina gardiner bäst de vill.

    Kommer dock att sakna jobbet lite, just känslan av att träffa lite folk och att ha något meningsfullt att göra. Men samtidigt har jag en massa intressen som jag nu kommer att ha tid med. Så den saken ser jag som ett snabbt övergående problem. Vi brukar aldrig sakna jobbet under sommarsemestern, då är det mest stånk och stön över att börja jobba ;)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag hade lite samma tankar som du, att det var rätt trevligt att sitta och tjöta i fikarum då och då. Men sorgligt nog har jag inte saknat mina kollegor en minut efter jobbavslut (sista jobbet hann jag ju dessutom inte lära känna dem, jag menar nu näst sista jobbet). Inte för att de var otrevliga utan mer för att de ju faktiskt inte var mina vänner. Däremot har jag haft mer tid med mina riktiga vänner och har folk hemma på lunch nästan varje vecka vilket har varit en stor kvalitetshöjare i mitt liv. Jag är inte ett dugg orolig för att en som du med alla dina intressen kommer att klara övergången. Särskilt om man har familj och relationer utanför jobbet.

      Sen är det ju en annan fråga om man faktiskt kan tänka sig att jobba ändå, att det liksom inte "tar emot". Då tycker jag att man ska göra det i lagom doser.

      Radera
  13. Intressant ämne igen. Jag tror inte man ska underskatta hur hårt yrkesidentiteten sitter i, men samtidigt är det paradoxalt eftersom alla längtar till helgen och till semestern, och i alla fall anekdotiskt verkar nyblivna pensionärer ha mer än fullt upp. Själv har jag hur mycket som helst som jag skulle vilja göra (utan yrkestitel), och tror det kommer att gå bra. Det som nog oroar mig mest är att beräkna hur mycket man behöver för att få ett bra liv (inte i sus och dus men med möjligheter att resa ibland och ta ett glas på krogen). Dock: jag ser inte möjligheten att bara leva på avkastningen utan tänker mig sparkapitalet som en buffert fram till ålderspensionen. Jag gillar 4%-tänket, och avkastning är fantastiskt, men jag ser inte varför man måste ha hela kapitalet kvar, i alla fall inte i Sverige där de flesta väl har ålderspension och tjänstepension.

    Magnus

    SvaraRadera
    Svar
    1. Min generation 90-talist har nog inte mycket till overs for pensionsystemet kanske tjanstepension men tror att det kommer bli svart i framtiden att fa ut sin pension tidigare samt om det ens finns kvar nagot av "pension". Galler att ta saken i egna hander och se det som man kan fa ut vid alderns host som bonus. Likval att vi lever langre och att jobben inte sliter pa samma satt som forr dock ar halsan inte desto mindre ett viktigt beaktande for kommande yngre generationer x. Som folk redan vet kommer man 2026 tidigast kunna ta ut allman pension vid 64 i nulaget 61, men det ar manga ar framfover och annu fler ar av politik och lagar nar jag narmar mig PK pension ;). Turligt nog sa ska pengamaskinen ha tillrackligt med krut for att kunna leva pa tills dress.

      Mvh Anonym-m

      Radera
    2. @Magnus: Har samma angreppssätt som du d.v.s. jag har inga problem med att knapra på kapitalet, även om jag insett att det inte är helt koscher inom FIRE-communityn eller hos dess belackare. Jag gillar pragmatism och även om även jag stundtals kan drabbas av plötslig pengapanik (ÅHG vad har jag gjort tänk om X, Y, Z händer I'm gonna die) inser jag att jag med min något minutiösa ivsplanering troligtvis har mer hängslen och livrem än cirka 97% av befolkningen i stort.

      Jag såg exempelvis någon kommentar i någon tråd som uttryckte sig lite raljant kring att familjen FFF "slaktar sitt kapital" utan hänsyn till 4%-regeln och jag tänker att det gör de rätt i - de kommer troligtvis båda att dra in deg särskilt då barnen blivit större plus att de kommer att få såväl allmän- som tjänstepension och kanske arv på det.

      Radera
    3. Verkligen! 4% regeln är väl skapad ifrån ett amerikanskt perspektiv? Då ska det även täcka det som verkar vara helt orimligt hög sjukförsäkringsavgift varje månad. Lägg till barn med college och du behöver mer pengar än vi med nordiskt skattetryck. Tack o lov...

      Någon som räknat på vad en svensk variant av 4% skulle vara?

      Radera
  14. Jag var så himla glad över att äntligen få ett jobb med titeln "Registrator". Det låter så coolt liksom. Nu i och med "nya" jobbet så har mitt jobb bytt namn till "Dokumentationssamordnare". Blä. Jag bara väntar på den dag då jag får heta "Coordinator of important documents". Yay.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag håller med dig om att Dokumentationssamordnare låter alldeles för svenskt. Det är en hygienfaktor att anglifiera det enligt ditt förslag ovan, gärna med ett Senior alt. Junior-prefix.

      Radera
    2. Jahaja Fri2032, det var två nya titlar jag inte har hört förut! :) Är själv registrator sedan 30 år men mina nyanställda kollegor kallas nu informationscontrollers... Blä säger jag också. Försöker för övrigt ta mig ur yrket (och arbetslivet i stort) så snart jag kan, jäkla skitdåligt betalt lågstatusyrke som cheferna tror att man kan slänga in vem som helst på som behöver omplaceras. De har ingen aning om hur komplicerat det kan vara ibland.

      Radera
  15. Bloggare om du vill ha en titel och njuter av livet om dom nödvändigtvis behöver svar😉...

    SvaraRadera
  16. Trots att jag verkligen hade sett fram mot att sluta mitt arbete under ganska lång tid och aldrig brytt mig om min titel, så kändes det, helt oväntat, ett litet hugg när jag lämnade in mitt tjänstekort på min sista arbetsdag. Det blev väldigt tydligt, nästan som om en del av kroppen lämnade mig. Därefter, och fortfarande, ingen saknad alls efter jobbet. Friheten är alldeles underbar.

    SvaraRadera
  17. Jag lever av kapital och känner igen mig i detta. Frågan "vad jobbar du med?" dyker upp titt som tätt och jag tycker det är oerhört besvärande. Av naturliga skäl är det folk man inte känner särskilt väl som undrar, och de har jag ingen som helst lust att redogöra min ekonomi för (det är ju trots allt fult att ha pengar i det här socialistiska landet). Men jag vill heller inte ge någon anledning att tro att jag lever på statliga bidrag så att svara arbetslös eller "jag jobbar inte" går inte heller. Och rena lögner vill jag inte dra till med.
    Jag har faktiskt funderat på att starta ett företag enbart för att kunna hänvisa till något sorts arbete.

    SvaraRadera
  18. Jag har nog Jante väldigt mycket sittande på min axel och tänker att jag ska ha svårt bara säga jag är ledig. "Vem tror du att du är egentligen? Ska du inte jobba som alla andra?"

    Men jag har drivit eget, som full sysselsättning, i så många år, och tänker att jag kommer trappa ner mer och mer, och de flesta kommer inte veta det, utan jag kör bara vidare med att jag är konsult med eget AB. Sen att jag bara gör det 50% eller senare 20% eller ännu mindre, kommer ingen direkt reflektera över. Inte så många som frågar hur mycket man jobbar, frågan är vad man jobbar med.

    Och kapitalförvaltning kommer vara rätt svar där med, men tänker att där kan det bli med prat om var man jobbar osv.... det vill jag undvika. Jante återigen, just nu känns det som om jag inte kommer vara bekväm med att säga att jag förvaltar eget kapital, men det kanske ändrar sig med tiden.
    Gillar att som en svennebanan i mellanmjölkens land glida under radarn.

    SvaraRadera
  19. Jag tänker svara "mamma". Det är iaf en titel inte ens döden kan ta ifrån mig.

    SvaraRadera